Matjagning och matlagning.

Lördag 13/11
Lördagen var en seg dag, så jag spenderade majoriteten av all, om inte all, dagsljustid i sängen med min dator och diverse serier. Framåt kvällen åkte jag bort till Linus, och vi gav oss ut på matjakt. Vi funderade på fajitas, men det var löjligt dyrt med tortillas, så efter att ha vandrat från mataffär till mataffär hittade vi slutligen pitabröd och tog vårt beslut. Så, efter vår timmas mathandlande går vi åter till Linus och lagar våra vegetariska och delikata pitor. Jenny dyker upp precis lagom till att maten är klar, och vi äter vår fantastiska middag tillsammans.

Ensam på stationen Bundesplatz en lördagnatt.

Därefter tar vi oss till Daniel, eller Dan som han också kallas, en britt som jag och Jenny lärt känna genom Linus. Hans rumskamrat skulle fått en överraskningsfest, dock hade hon råkat få reda på den samma dag. Hon var lika glad för det, och Julia, som hon hette, visade sig vara en mycket trevlig tyska. Hon spelade handboll, och jag erbjöd mig att komma och heja på nästa match (vilket jag sedan glömde bort! Jag skäms!). Under kvällen pratade jag även med Cina, en annan trevlig tyska som läste filosofi och franska på universitetet i Berlin för att bli högstadie- och gymnasielärare i de ämnena. Jag fick hennes facebook (genom Petter, en svensk kompis som också pratade med henne), men lyckades tyvärr inte hitta henne där sen.

Lunch och middag är huvudsakerna.

Fredag 12/11

På morgonen, när jag hoppat av bussen till skolan, såg jag de första Harry Potter and the Deathly Hallows-planscherna. Woohoo!
Efter skolan åkte jag hem och tillredde en av de bästa maträtterna jag gjort sedan jag kom hit. Ni undrar vad? Något så enkelt som en bit kött med uppskurna grönsaker med vitlöksörtdipp. Så enkelt, så gott! Efter maten lade jag mig i sängen för att vila, då kvällen säkerligen, då det var en fredag, skulle bli lång. Jag kikade även lite på serier, såklart, för det är så jag rullar (för er som inte förstår det uttrycket så är det en direktöversättning från engelskans "that's how I roll", som ungefär betyder "sådan är jag", med lite attityd; ja, mamma och pappa, den förklaringen var för er).

Robert, Ines, Peter, Jenny och Linus.

Vid cirkus halv nio samlades vi ett gäng på tunnelbanestationen Gneisenaustraße, för vi skulle äta middag tillsammans - på en bokaffär. Det är alltså en engelsk bokaffär som varje fredag anordnar middagsbufféer: för 5€ får du äta hur mycket du vill av vad de nu tillagat under kvällen. Vi satt kvar där länge, och blev underhållna av en allas vår britt Dans känsla för när det är dags att starta en lek. Ines, antagligen den enda tyskan jag umgås med, erbjöd sig att ta med oss till Magnet, och jag och Carolina hakade på. Det var en trevlig kväll, även om just Magnet lämnade lite att önska.

Panik, blekning och Trivial Pursuit.

Torsdag 11/11
Efter skolan tänkte jag fixa en snabblunch innan jag hade ett möte. Dessutom var jag tvungen att ta ut pengar. Jag stoppade in kortet i automaten och... Nepp! Icke sade nicke! Bankomaten åt upp mitt kort. Panik! Så jag fick ställa in mötet och ta tag i vuxna saker istället. Jag åkte hem, ringde Swedbank och fick reda på att mitt kort spärrats för att de upptäckt en magnetremseläsare (skimmer?) i en maskin där mitt kort använts. De hade meddelat detta till mitt hem i Sverige; där ingen var för tillfället, då mor och far var i Indien. Gött. Gråtandes undrade jag vad katten jag skulle göra? Den fantastiska Monika på Swedbank hjälpte mig igenom hela proceduren med att fixa ett nytt kort (som skulle anlända med post veckan därpå) och se till att jag fick pengar nedskickade till mig med Western Union. Tack Monika!

Jag hade ingen bra bild, så ni får random bild på Brandenburger Tor istället.

Glad i hågen gick jag till den tyska postbanken där jag skulle få hämta ut mina pengar. Det tog ungefär en timme, då banken, som har mitt namn uppskrivet och som jag bokstaverade mitt namn för, hade stavat mitt namn fel. Lyckat. (Jag kan ändå inte vara sur på Monika.) Hur som haver så fick jag slutligen mina pengar och kunde gå och handla mat på Rewe i källaren på das Schloss.
Linus dök upp, såsom vi planerat, och tillsammans lagade vi en ypperlig middag. Därefter färgade han mitt hår, även det så som vi planerat. Medan blonderingen satt i tittade vi på America's Next Top Model, och, något oplanerat, blev vi försenade till Ung i Berlin. Vi kom dit, och där visades Allt Flyter, den fantastiska svenska filmen om män i Stockholm som startar ett konstsimslag och får åka till VM i Berlin.
Efter att filmen är slut lyckades vi med lite gemensamma krafter övertyga Karin, ledaren för UiB, att låna ut kyrkans TP till Linus. Sedan åkte vi ett gäng till en bar i Neukölln och slog oss ner och spelade TP. Naturligtvis var jag i det vinnande laget. Ett lag gav upp för att mitt lag var så överlägset; eller kanske för att det hann bli rätt sent innan vi var klara. Så småningom satte jag och Carolina oss i alla fall på en U-bahn hem. Jag fick åka buss från Kleistpark och allt var extremt blött av stora mängder regn och jag ville mest bara att det skulle snöa.

Dagens sanning: Oavsett hur lång tid det står att det är kvar på den digitala tidräknaren på busshållplatser, så har du alltid väntat längre än så.

Schlachtensee och den Geburtstag der Sina.

Onsdag 10/11
I skolan på onsdagen kollade jag mailen, i hopp om att ha hört något från posten. Där fanns ingenting från posten, men jag hade fått ett brev från studera.nu; jag hade preliminärt inte kommit in på franskakursen jag sökt i Göteborg till våren, för de hade inte tagit emot mina betyg. Nähä. Jaha? Jag trodde de fick dem automatiskt? Jag fick lite panik och skrev till världens bästa IB-koordinator Allyson (på facebook; oprofessionellt gjort av mig) och frågade hur läget låg till.

Fotografen Marie.

Efter skolan tog jag mig långsamt hemåt, och hoppade av två stationer för tidigt för att lyxa till det med en god halloumi till lunch. Med halloumi menar jag alltså inte att jag bara åt ost till lunch; nej, i Berlin kan man köpa halloumi som en falafel eller kebab i bröd. Bästa grejen. Jag åt den medan jag gick sista biten hem, där Marie väntade utanför dörren. Jag droppade av lite grejer och vi gick till S-bahn. Vi hade tänkt göra något kulturellt, men eftersom vädret var så otroligt fint bestämde vi oss för att passa på att åka ut till en sjö utanför Berlin, Schlachtensee, och promenera runt den.
Det var ett fantastiskt bra beslut. Vi hoppade av vid stationen med samma namn som sjön och frågade oss vart katten vi skulle hitta sagda sjö; vi kikade lite på en karta, och tittade sedan upp och såg den precis jämte stationen. Oj då. Hur som haver så var det en välbehövlig paus från staden, hur mycket vi bägge än älskar den. Under den kanske 4-5 km långa promenaden fick vi en chans att prata ikapp oss lite, och jag berättade om mitt rätt så slutgiltiga beslut att stanna i Berlin, och vad det innebär för mig och Marie (alltså continued awesomeness), och en massa mer saker.
Vi skiljdes åt på S-bahn, och det hade nästan hunnit blir mörkt. Jag gick av och gick hem och tittade på Glee; det nya avsnittet, Never Been Kissed, blev helt klart mitt nya-favoritavsnitt. Glee är riktigt, riktigt bra denna säsongen! Och att Darren Criss, från A Very Potter Musical, var med gjorde saken ännu bättre.
Efteråt gick jag ut i köket för att hjälpa till med att förbereda Sinas födelsedagsmiddag: raclette. Eller hur man nu stavar det. Jag har inte lärt mig franska än. Idén är smält ost på grönsaker och potatis, med kött till. Rätt gött! Så det var jag och Sina och hennes kompisar. Det gick förvånansvärt bra, men jag kanske var ovanligt tyst för att vara jag. Det hade mer att göra med att jag och Sina och hennes vänner är olika sorters personer, än att min tyska är dålig. Vi har inte så mycket gemensamt. Men det var trevligt ändå! Och det blev en massa rester.
Jag tog även bort mig från Göteborgs Universitet under dagen. Jag har bestämt mig för att stanna i Berlin; ingen mening med att stå kvar på en kurs i franska i Göteborg då.

Berlin - alla talar svenska.

Tisdag 9/11

Linus, jag och Ines på Schönefeld.

Ah, här är en rolig sak som jag har glömt att berätta om mig och Linus: vi har exakt samma skostorlek. Vi får till och med skoskav på samma ställe av hans skor; för naturligtvis byter vi skor då och då. Vi finner stort nöje i detta utbyte. Eller ja, jag tror jag finner större nöje i det, för Linus har ett par sjukt snygga, blå Adidas-sneakers (fast å andra sidan gillar han mina metallicröda-med-glitter-Nikes).
Anywho! När jag åkte ifrån honom på måndagen så snodde jag hans skor. För det är roligare så. Och jag kunde matcha min outfit efter hans klarblå skor. Det muntrade upp mig litegrann, trots att jag fortfarande var brutalt sjuk. Efter skolan gick jag till mitt älskade bagel-café Retro, där jag, Carolina, Linus och Marie åt lunch tillsammans. Efter att de tröttnat på mitt konstanta klagande gällande den generellt dåliga kvalitén på Berlin-kaffe tog Linus mig till ett ställe längre ner på gatan, kanske 250 m från skolan (där han också gått och det är så han känner till stället), som fått pris för sitt kaffe flera år i rad. Jag var exalterad, men som i princip alla andra ställen hade de inget vanligt sabla brygg-kaffe. Jag tog en espresso macchiato och visst, den var god. Men brygg-kaffe!
Vi visste inte riktigt vad vi ville göra, eller vart vi skulle ta vägen. Det slutade med att vi hamnade i en lekpark jämte kyrkan i närheten av skolan. (Här skulle ni fått en bild av de tre posandes på en gungande grej på lekplatsen, men det ville inte bloggen.) Jag fick för mig att hoppa från gungan, sådär som man gjorde när man var liten. Det gjorde mest bara otroligt ont i fötterna. Hur kommer det sig att det inte gjorde det när man var liten?!
Efter en stund var Marie tvungen att återvända till sitt jobb, så jag, Linus och Carolina började promenera lite planlöst. Vi beslöt oss slutligen för att åka hem till Linus och dricka te. Det var mysigt! På väg hem pratade jag och Carolina mera, hon är fin.
Väl hemma åt jag middag. Brysselkål var inblandat... och jag gillade det! Man vet att man har varit i Tyskland för länge när man gillar brysselkål.
Under hela dagen kollade jag förresten mailen massor med, för att se om posten skulle ha hört av sig angående julkortssorteringsjobbet jag sökt.

Sjukast, alt. Get sick soon.

Måndag 8/11
På måndagen nådde sjukdomen sin topp och jag tyckte otroligt synd om mig själv hela dagen. Jag vägrade vara sjuk i min ensamhet, så efter skolan åkte jag tillbaka till Linus som propsade i mig två eller tre koppar ingefärste. Vi tittade på 9, en fantastisk, otroligt väl-animerad film om säckvävsdockor som lever vidare efter att jorden gått under i kriget mellan människan och maskinen. Sedan somnade jag till Harry Potter and the Order of the Phoenix. Vi försökte även titta på Harry Potter and the Goblet of Fire, men streamen var dålig och det började bli sent, så jag åkte hem istället.
Någonstans mitt bland allt filmtittande och tedrickande presenterade Linus den lysande och egentligen självklara idén med "hemgjord" pizza. Man köper mozzarella-fryspizza (för i ärlighetens namn är ingen av de andra sorterna särskilt goda), och sedan har man på precis vad man vill innan man skjutsar in den i ugnen. Vi hade på rädisor, paprika, vitlök och oförskämda mängder fetaost. Det får man ha när man är sjuk, nämligen.
På väg hem slog det mig att tanken jag hade haft dagen innan, om det ensamma livet jag valt, kanske inte måste stämma helt. Bara man träffar rätt människor att dela ensamheten med så blir den förvånansvärt o-ensam. (Dagens Nalle Puh-artade visdom.)

Sjukare.

Söndag 7/11
På morgonen skulle jag ha haft en extralektion, men jag fick ställa in och somna om, för jag lät som Cher när jag vaknade. Dagen spenderades återigen mest i sängen, i ett försök att sova och vila bort sjukdomen, då jag hade planer för kvällen. Jag fick dessutom en jobbig insikt den söndagen; det är ett ensamt liv jag har valt att leva nu. Om jag vill genomföra alla de resor och uppleva de upplevelser jag har tänkt mig, då kommer jag leva ett ensamt liv de kommande åren.

Ines och Mia.

Jag återvände till Linus framåt aftonen. Vi tittade på det nya America's Next Top Model-avsnittet och spelade backgammon. Han var hänsynslös denna gången och slog mig med 5-0. En neslig förlust, men jag misstänker att han behövde det eftersom jag vann över honom andra gången jag någonsin spelade. Jag lade även fram min teori om det ensamma livet för honom, och han påpekade att det behöver inte bli så illa. Jag kanske kan hitta någon som vill samma saker som jag. Det var en fin tanke.
Trots min sjukdom så följde jag med Linus ut till flygplatsen, då hans tvillingbror och dennes flickvän hade en mellanlandning på sex timmar i Berlin. Där mötte vi upp med ovannämnda, samt Mia, Ines och Jenny. Det blev en mycket trevlig natt på Schönefeld, om än kanske inte den bästa aftonen för någon med en kraftig förkylning.

Geografiskt felplacerade skandinaver.

Lördag 6/11
Nog för att det blev sent på fredagen, men jag kunde ändå inte sova så länge. Kanske var det förkylningen som väckte mig; den begravde slutligen sina klor i mig, något jag väntat på i några dagar. Så hela dagen stannade jag i sängen med läxor, tv-serier och halsont. (De två första är bättre sällskap, så om du får möjlighet att välja, satsa på dem.)
Dock kände jag att jag inte kunde tillbringa en hel dag i Berlin på det viset, i alla fall inte själv, för jag är dålig på att vara själv. Så på kvällen åkte jag till Linus då hans Mitbewohner (lägenhetskamrat) Amer skulle fylla år på söndagen och därför skulle ha en liten fest. Jag var trött, men i efterhand är jag glad att jag åkte dit. Jag fick möjligheten att pröva och öva min tyska, och jag och Jenny tog en promenad och lärde känna varandra bättre.
En märklig sak som hände under kvällen var att jag fick höra, flera gånger, att det lät som om jag hade en fransk dialekt. Jag har hört det förr, men aldrig riktigt förstått varför. Jag har trott att det kanske kunde vara att jag misslyckats med att uttala "h" ordentligt; går man i en klass med majoritet fransktalande Schweizare så kanske det kunde vara en bieffekt: "ich 'abe", istället för "ich habe", till exempel. Så var tydligen inte fallet, dock! En tjej sade att det var för att jag inte gör skillnad på ch- och sch-ljuden. Någonting jag får arbeta på (och dö försökandes).
I och med min sjukdom och trötthet åkte jag hem strax efter tolv, då vi sjungit för Amer (för i Tyskland betyder det otur att gratta någon på förhand). På tåget hem började en tyska prata med mig, och frågade bland annat om Danmark låg när Sverige. Jag trodde tyskar var geografiskt felplacerade skandinaver? Men hon var kanske mer en felplacerad fransyska. Hon kom nog söderifrån. Vi säger det.

Chokladbollar och hemmafest.

Fredag 5/11
Jag och Marie hade pratat om att träffas, och när min extralektion flyttats så ringde jag upp henne och blev hembjuden till henne på fantastiskt kaffe och minst lika fantastiska chokladbollar, som hon bakat tillsammans med sina barn dagen innan. Det var fint och välbehövligt att bara sitta på hennes säng och samtala; det hade hunnit bli rätt så länge sedan sist.
Efter en härlig, givande konversation åkte jag hem, åt och bytte om för festen senare på kvällen. Planen var att ha min extralektion och sedan åka till Linus och dricka lite vin och spela lite backgammon innan vi gick till festen tillsammans, men i sista sekunden dissade han mig! Illa, illa. Men jag hade min givande extralektion och åkte sedan tillbaka till Marie. Medan hon gjorde sig i ordning drack hon lite vin och jag en öl, innan vi tillsammans (först gick förbi ett Spätkauf och sen) hittade rätt buss och hoppade på.

En rökande Daniel och en låtsasrökande Marie.

Vi anlände väl rätt så tidigt, runt halv tio skulle jag tro. Kvällen inleddes med Cops and Robbers, en dryckesspel-version av Maffia. Sedan drog festen igång mer och mer och jag och Marie skiljdes åt och jag spenderade istället mycket av kvällen tillsammans med Daniel, en designer från Stockholm vars familj var i Berlin i ett par dagar och som kände Mia som bodde i lägenheten.
Framåt tre, tror jag, drog jag och Daniel, som tillfälligtvis huserade i ett hotellrum på Ku(rfürsten)damm och därmed skulle åt samma håll, oss hemåt. Det var en otroligt nice första hemmafest och jag bekantade mig med mer av Berlins folk och beteenden.

Spelkväll på Mama.

Torsdag 4/11
Som vanligt var det skola (jag kan lika gärna sluta skriva det) på dagen, och efteråt gick jag till Retro, det fantastiska bagel-stället, och köpte en bagel to go. Jag pratade lite med Rihanna, holländskan som jobbar där och som jag pratat med tidigare. Jag berättade att jag vill komma tillbaka till Berlin i januari, men inte vet hur jag ska söka jobb och lägenhet. Hon sade åt mig att skriva upp mitt namn på en lapp så skulle hon hitta mig på facebook, så kan vi fika någon gång och så kunde hon hjälpa mig med boende och jobb! Allt handlar tydligen om kontakter. Jag blev så hjärtans glad och tacksam! Berlin är fyllt med fantastiska människor.
På kvällen var det Ung i Berlin som gällde; vi skulle träffas hos Linus vid sju och sedan dra vidare till någon bar. Jag var försenad av någon anledning som jag inte minns såhär i efterhand, så jag hann i princip bara komma dit innan vi gick vidare. Vi gick till baren Mama och slog oss ner vid diverse mysiga små bord (det hade kunnat vara spådomskonstsalen i Harry Potter, fast mysigare) och började spela Bubblan. Ni vet, det där kortspelet. Det var kul (även fast jag förlorade 2/3 gånger), särskilt som Linus brittiske vän Daniel var Honorary Swede för kvällen, så vi var tvungna att försöka förklara spelet på engelska.
När det gick för dåligt ställde jag mig och pratade med Linus och Karin, det är hon som håller i Ung i Berlin. Vi beslutade att vi ville spela Yatzy, så jag och Linus gick hem till honom och hämtade tärningar. Utanför dörren sprang vi in i en söt folkmusiktjej som jag nu tyvärr inte minns vad hon heter och tillsammans gick vi alla tre tillbaka och spelade Yatzy med Petter och Karin. Det var en härlig kväll med en lätt dos av klarhet. Berlin blir bara bättre och bättre.

En ganska händelselös dag.

Onsdag 3/11
Först var det såklart skola. Jag pratade mer med Carolina, en svenska jag träffat på Ung i Berlin. Hon kommer från Stockholm, och har tydligen dejtat min någonstans-jätteavlägsen-släkting-som-jag-träffat-en-gång-när-jag-var-typ-tolv Henrik Wellander. Lite kul att världen är så löjligt liten.
Efter skolan bestämde jag mig för att ta det lugnt, så majoriteten av dagen tillbringades i sängen med tv-serier och betapet (som tyvärr avbröts när internet kraschade). Man behöver det ibland. Det var dessutom en märklig dag, eftersom det var dagen jag och Martin beslöt oss för att offentliggöra vårt beslut. Så det blev mycket prat med vänner hemifrån med.

Med ett innehållslöst inlägg får ni en innehållslös bild ut genom klassrumsfönstret.

Min pappa är starkare än din pappa.

Och, på tal om ingenting. Idag är det fars dag. Min far (och mor) är i Indien, jag är i Berlin. Det är svårt att gratta någon då. Men såhär häftig är min pappa:

Nudlar och inbjudningar.

Efter ett längre en rekommenderat uppehåll ska jag idag försöka skriva ikapp åtminstone tre dagar. Heja mig!

Tisdag 2/11
På tisdagen gick jag i skolan. Det var lite segt, den nya klassen är... jag vet inte riktigt, alla är ju snälla och så, men det är inte lika hjärtligt. Alla är ofta sena (i och för sig, denna dagen, även jag), och eftersom franska är ett så gemensamt språk så används det direkt när någon inte förstår ett ord, istället för att ågon ska försöka förklara det på tyska. Det stör mig.
Hur som helst! Efter skolan åkte jag hem, införskaffade de underbara nudlarna från nudelvagnen som står på marknaden här utanför, och prövade med gris istället för kyckling. Kyckling är mycket godare. Jag slog mig ned med datorn och skype och tillbringade en eller ett par timmar där, chattandes med diverse vänner, däribland Linus. Efter att ha fått Nightmare Before Christmas-cravings och råkat projicera dem på honom så åkte jag tillbaka dit och vi lagade mat. (Här skulle ni fått en fantastiskt fin, arrangerad bild, men min dator märker inte av när jag kopplar in min telefon.) Dock hann vi inte se filmen, då vi promenerade bort till Mia, Ines och Edvinas lägenhet för att hämta Linus väska och cykel. Vi hängde där en stund, och jag blev bjuden till mitt livs första hemmafest den kommande fredagen.
Därefter skjutsade Linus mig halva vägen tillbaka till honom, och sen skjutsade jag (!) sista biten. Livsfarligt, roligt och som tur var dog ingen av oss. Det var nog första gången jag skjutsat någon på cykel. När vi återkom till hans lägenhet drack vi lite vin och spelade backgammon och jag vann. Andra gången jag någonsin spelar backgammon och jag vinner! Gött!

PANIK!

Här avbryter vi historialektionen för en dagsfärsk nyhet:
Jag älskar Swedbank. De hade spärrat mitt kort för att de upptäckt en maskin som läste min magnetremsa i en bankomat jag använt, så idag åt en annan bankomat upp det kortet. Jag fick naturligtvis panik, frågade på den tyska banken vad jag kunde göra och de sade att jag skulle kontakta min svenska bank, så gråtandes åker jag hem och ringer Swedbank, som nu ska skicka mig ett nytt kort och krispengar. Åh, vad jag är glad att det löste sig. Ett tag var jag rädd att jag skulle vara tvungen att låna pengar tills jag fick mitt nya kort, och vem vet när det blir! Gosh.

En jobbig dag.

Måndag 1/11
Dumma, förvirrande tankar som inte försvann över natten, utan spökade hela dagen och gjorde allting jobbigt. Jag skypade med fantastiska Zoof efter skolan som hjälpte mig reda ut vad det egentligen var jag tyckte och tänkte. Därefter skypade jag med Martin och vi kom fram till att vi inte fungerade på avstånd.
Jag hade försökt ringa Linus på eftermiddagen, och framåt sex ringde han upp. Vi möttes i närheten av IH Prolog, alltså min (och hans gamla) skola, för att se Findet Nemo, alltså Hitta Nemo på tyska, trodde jag. Dock hade de blandat ihop papperna, klantarna, så vi fick se den tyska filmen Sonnenallee istället. Det var verkligen en helt okej film! Som en lite äldre version av Bert, fast i Östtyskland. Sonnenallee är en gata här i Berlin som delades av muren, och i filmen (kanske i verkligheten med?) hade västmänniskor byggt upp en ställning på andra sidan muren så de kunde se över på öst-sidan. Fast det var egentligen bara en liten del av filmen, egentligen handlade den om tonåringar och deras problem, och hur svårt det var att få tag på de rätta, hippa sakerna man såg på väst-TV i öst-Berlin.
Efteråt bjöd Linus hem mig till sig för att dricka lite vin och lära mig spela backgammon. Vi lyssnade på musik och pratade och tittade på gamla bilder på varandra från förr i tiden. Det var roligt, välbehövligt och mycket uppskattat.

Avsked, brunch och musikaler.

Söndag 31/10
Söndagen var dagen för avsked och det hatade jag. Dock fick jag och Martin ju en extra timme tack vare omställningen till vintertid. Ändå gick tiden för snabbt och plötsligt var vi på flygplatsen och skulle säga hej då och när han försvunnit in genom tullen fick jag en känsla av panik över att vara i samma stad, på samma plats, men inte tillsammans. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag åkte tillbaka hem (med en smärre felåkning på grund av ledsenhet) och distraherade mig med tv-serier.

Köksbord under brunch.

Som tur var hade jag varit smart nog att göra upp planer för dagen. Ett mycket stort tack till Linus och Marie som kom till min undsättning. Vid ett träffades jag och Linus uppe vid Wedding och han drog mig med till den största brunchen jag någonsin varit på. Alla (säkert minst 25 pers) hade med sig något för att bidra (jag hade bara honung och det var bara en person som tog av den - jag kände mig lite dålig) och jag satt och tjuvlyssnade på tyskar, försökte prata litegranna och pratade även med svenskar.
Vi funderade på att gå framåt tre, men då dök förslaget om Settlers upp. Jag, som aldrig spelat Settlers och nu skulle försöka göra det för första gången på tyska, fick som tur var vara i lag med Linus. Det visade sig vara otroligt trevligt, även om jag och Linus inte vann. Vilket vi egentligen förtjänade, såklart.

Köksväggskonst.

Vi åkte hem till mig och var väl hemma vid åtta någon gång. Linus åt inhandlad halloumi, jag åt något jag med, och vi drack te. När Marie dök upp för den planerade musikalkvällen hade hon med sig Dirty Dancing 2: Havanna nights och Hair. Det var otroligt fint; vi samlade alla mina kuddar och täcken på golvet framför tv:n och mös. Naturligtvis, eftersom jag är jag, så somnade jag ifrån de sista kanske tio minuterna på Hair, så när jag vaknade fick Linus och Marie återberätta slutet. Högst märklig, sorglig film. Sedan åkte de hem, för klockan var ju runt ett någonstans. Jag gjorde ett försök att gå och lägga mig, men jagades av jobbiga tankar. Till sist lyckades jag somna ändå, men sov inte mycket eller bra.

Zoo och rumpor.

Lördag 30/10

Noshörningsrumpa.

På lördagen fick vi en härligt långsam start, sådär som jag och Martin kunde vara bra på, men vi tog oss slutligen iväg till Berlin Zoo. Tyvärr hade minst hälften av alla Berlins barnfamiljer också hittat dit, men ändå. Vi köpte varsin kombobiljett för både zoot och akvariet och gav oss sedan in. Martin hade med sin superduperkamera, men jag hade bara min lilla vanliga, som inte alltid vill fokusera rätt. Alltså, mycket tid att njuta av omgivningen medan Martin pillade med alla inställningar på sin awesome-kamera. Jag fick mest rumpbilder.

Manet...rumpa?

Zoot var fint, om än fyllt med barn och lite kallt. Och stort! Och lite svårhittat. Vi missade ju tyvärr Knut, den lilla isbjörnspojken som inte är varken liten eller pojke längre. Eller, alltså, han är ju fortfarande en manlig isbjörn, men inte ett barn längre. Stor, stark, manlig, o-transig isbjörn. (Så vitt jag vet.)
Vi köpte ju biljetter till akvariet med, och jag hoppades på en sådan där tunnel där man kan gå bland en massa exotiska fiskar och hajar och känna sig omringad av vattnet utan att sväva i livsfara och/eller vara blöt (jag saknar dykning). Tyvärr var det inte alls så, utan det var olika separata akvarier med olika fiskar. Det var mörkt och fanns många svårläsliga skyltar med information, och högre upp i huset fanns även amfibier och insekter. Vi skippade insekterna.
När mörkret föll och zoot stängde tog vi buss 100 från Zoologischer Garten till Brandenburger Tor. Därifrån gick vi till förintelsemonumentet och sedan åkte vi hem. Väl hemma hade vi en lugn kväll med How I Met Your Mother och Cougar Town.

Botanischer Garten revisited.

Fredag 29/10
Tidigt på morgonen gick jag upp och åkte till Tegel för att hämta Martin. Tyvärr tog jag ju inte med morgontrafiken i min tidsberäkning, så den stackars pojken ringde innan jag var framme och frågade vart jag var. Men när jag väl kom fram fann vi varandra snabbt och dagsbiljett för kollektivtrafiken införskaffades.
Väl hemma på Albrechtstrasse så somnade vi. Lite konstigt kanske, men vi var bägge dödströtta. När vi vaknade gick vi uppför Schlossstrasse till falafel-stället som jag och Henric pratade om som ett maffia-hak när han var här. De hade otroligt god halloumi! Martin åt kebab, och den var tydligen också bra, som jag förstod det.

Martin med Haralds släkting.

Därefter gick vi i höstsolen till Botanischer Garten och betalade studentpris för oss bägge två (så busigt!) och tillbringade sedan resten av eftermiddagen där.
Därefter svängde vi hemom och gav oss sedan av för att hitta Legacy, tidningen där Myhrding var med. Efter att ha åkt hela vägen till Treptow och sedan till Friedrichstrasse för att alla i bandet skulle få ett ex så hittade vi en liten restaurang där vi åt middag; Martin åt någon kobit och jag åt någon lammbit.
På kvällen mötte vi upp med ett gäng svenskar i närheten av Görlitzer Bahnhof och hade en trevlig, om än inte Berlin-lång, utekväll.

Voldemort.

Torsdag 28/10
På torsdagen var det bara en dag kvar till Martin, så jag var väldigt exalterad. I skolan hände inte särskilt mycket intressant, men på kvällen var det Ung i Berlin igen. Det var spelkväll, och jag hade sett mycket fram emot att få spela TP. Nu fick jag ju tyvärr inte det, men istället körde vi en grupplek i omgångar med lappar. I den första omgången skulle man beskriva ordet, i nästa fick man bara säga ett ord, sen charader och i sista omgången fick man bara göra ljud. Jädrans vad svårt det var! Det bästa var när en tjej i charadomgången tvekade lite, och sedan började vifta på armen på det där inte särskilt politiskt korrekta sättet. Fruktansvärt underhållande när hela gruppen skrek "Jimmie Åkesson!" på en och samma gång.

Day of the esses: bitterness and Pongress.

Onsdag 27/10

Läskig skräckfilms-liknande modern konst.

Onsdagen var en dum, dålig och omotiverad dag. Ni fick ju ett bittert och ensamt inlägg den dagen, och dessutom hade jag lite dåligt samvete över att jag hade varit ute och haft kul med Doof dagen innan, när Max, das Kaninchen, hade dött. Det är sådant som man inte ska gå runt och ha dåligt samvete över, jag vet, men jag hade det ändå.
Hur som helst så visade det sig att att klaga på bloggen var precis rätt sätt att göra något åt sin situation. Linus, som jag träffat på Ung i Berlin torsdagen innan (jag hittade precis två stavfel efter att ha skummat det inlägget, förlåt! Jag korrekturläser inte, för jag är lat), hörde av sig och informerade mig om att så får man inte må när man är i Berlin. Han bestämde att vi skulle träffas senare och gå på Berlins första "Pongress", ett uttryck som jag fortfarande inte riktigt kan definier. Det innebar i alla fall en modern konstutställning tillsammans med bar (för vi är ju i Tyskland, där inget kan fungera utan alkohol) och två pingisbord, varav ett var liksom... i 3D. Jag kan inte förklara det ordentligt, men ni får en bild.

Bordet i bakgrunden (Linus spelade rundpingis med några mästare på denna bilden.)

Vi var på Pongressen i någon dryg timme. Jag gillade särskilt att spela på (i?) 3D-bordet och den konstiga moderna konstfilmen som behandlade Jesus, Lady Gaga och Paris Hilton i diverse djurformer och en massa fäger. Vi vandrade runt i Kreuzberg lite, Linus visade mig en fantastiskt trevlig gata med restauranger och caféer som jag inte ens känt till tidigare, och nu tyvärr inte minns vad den heter. Sedan gick vi uppför Kreuzberget (berget/kullen i Viktoriaparken), högst upp till tornet som jag hela tiden trott varit en kyrka. Min besvikelse över att det inte var en kyrka var enorm, men det trevliga sällskapet vägde upp emot det. Sedan åkte jag hem och sov!

Mackor och... förnödenheter.

Tisdag 26/10

Tisdagen var Doofs sista dag i Berlin, vilket gjorde mig en smula ledsen. Efter min skolgång träffades vi på cafét med de fantastiska mozzarellamackorna vid Checkpoint Charlie, och denna gången var det min tur att vara sen! Och det var jag med hela... tio minuter? Kanske till och med femton! Illa illa. Försenad på grund av ett toalettbesök, till råga på allt. Sablans natur. Nåja. Vi införskaffade de legendariska mackorna (efter att jag gått runt kvarteret för att hitta en bankomat) och slog oss ned. (Jag gjorde allt jag kunde för att få bilderna att ligga jämte varandra men icke.)
Efter att ha ätit upp och lämnat Doof med (vad som visade sig vara felaktiga) instruktioner för hur de skulle hitta till muren lämnade jag dem för att träffa Katrin på Starbucks precis i närheten. Vi hade en givande timme och ska träffas mer.
Efter att ha insett att jag gett Doof fel instruktioner och därmed gått rätt själv möttes vi upp vid ett ställe där muren stått och källaren till Gestapos högkvarter varit. Fast rätt snart därefter tog vi buss M29 till Hermannplatz där man egentligen inte vill hänga, för det gör alla knarkare, men idag var det en fin liten marknad, och Daniel åt nudlar från ett av de väl utplacerade "China box"-ställena.

Ompackning pågår.

Hermannplatz var dock tämligen ointressant, så vi åkte tillbaka till Doofs hostel och gick därifrån till Lidl. På Lidl var vi löjligt länge. Doof skulle ha matsäck och... förnödenheter. Vi gick långt till och från Lidl (det var tyngre på väg från) och bestämde oss för att de skulle hämta sina väskor och packa om lite innan vi skulle sätta oss på Café Marx precis intill och bara njuta av varandras umgänge innan de skulle åka till Hauptbahnhof för middag och avfart med tåg tillbaka till Sverige.
När det väl var avklarat, efter diverse påpekanden och pikande från min sida, gick vi till Marx. Där hittade vi på en fantastisk lek, som gick ut på att vi skulle gå igenom hela alfabetet och hitta den bästa utklädnaden på varje bokstav. Jag minns tyvärr inte alla briljanta saker vi kom på, men på något sätt blandade vi ihop livvakt och badvakt, vilket resulterade i en härlig inre bild av en man med stenhårda solglasögon, öronsnäcka och röda badbyxor. Jag tror nog Doof kan hjälpa mig komma ihåg mer saker?
Därefter skiljdes tyvärr våra vägar åt, när vi tog U-bahn åt olika håll. Jag för att åka hem till Steglitz, de för att åka hem till Sverige för att förbereda sin flytt till Mölndal. Det var fint att ha dem här.

Lite mer jul, bara för att irritera någon.

Måndag 25/10
På morgonen fantiserade jag hela dagen om fredagen som skulle komma, för den dagen skulle ta med sig Martin. Sedan åkte jag till skolan, och därefter lunchade jag med Eskil och Carolina, en svenska jag träffat på Ung i Berlin torsdagen innan.
Jag åkte hem, lämnade väskan och övertalade Doof om att vi inte skulle gå på Judiska Museet (eller, ja, så mycket övertalning var inte inblandat). Istället möttes vi på Alexanderplatz och gick till ett Humana (second hand)  i närheten. Jag trodde jag visste vart det låg, men icke! Som tur var hann vi inte gå fel, för Zoof såg en skylt där det stod Humana. Jag, som precis läst ut majoriteten av böckerna jag hade med mig, inklusive de som införskaffats på tyska, höll på att köpa Der König von Narnia på tyska. Tyvärr gjorde jag inte det. Det prövades även lustiga huvudbonader:

Därefter tvingade jag (återigen, inte så svårt) med mig de två turturduvorna till Hackescher Markt och Hackeschen Höfe. Vi åt, gick runt lite, och enades om att den söta, judiska lilla leksaksaffären var bland de bästa sakerna i världen. Eller nästan, i alla fall. Daniel gick i taket av glädje över att hitta en leksaksgroda av samma typ som han haft när han var liten, och var tvungen att köpa den. På den stod det att den inte var en leksak, utan "for collectors only". Det tycker jag, såhär i efterhand, är roligt, eftersom han hade en när han var liten.
Och ett besök på Hackescher Markt är ju inte fullbordat utan ett Starbucks-besök, så vi slog oss ned en stund. Doof gullegullade lite och jag dubbelkollade att 4-våningars-Humanat fortfarande fanns och hur länge det hade öppet. De hade öppet till sex, så vi skyndade dit och anlände ungefär halv sex. 4 våningar på en halvtimme kanske låter som lite, men med tanke på hur mycket skräp de säljer så var det inte alltför svårt. Dock fick vi skynda oss att ta de obligatoriska ha-på-sig-fula-kläder-bilderna. Daniel briljerade som Tyroler-cirkusdirektör:

Innan vi skiljdes åt för kvällen så diskuterade vi julen, som Daniel är lite trött på, men som jag och Zoof peppar till oändligheten. Därför kändes det passande att min nyligen återlämnade iPhone spelade Tom Waits Christmas Card from a Hooker på vägen hem.
Väl hemma skypade jag med mina älskade föräldrar, och vi köpte min biljett hem.

Julmusik: 2/3 älskar det.

Söndag 24/10
På grund av missförstånd och förseningar (inte från min sida, bör klargöras) vandrade jag ensam runt på Mauermarkt en timma på förmiddagen, innan Zoof och Daniel kom. Jag var lite tjurig, får jag erkänna, men de gottgjorde sig skickligt genom att distrahera mig med glühwein som de bjöd på. Tack tack!
På marknaden införskaffades fyra julklappar under dagens gång (tack vare att jag fick låna pengar av Zoof; hade inte orkat gå och ta ut pengar och gå tillbaka). Zoof köpte ett halsband med en uggla på, som dessutom var en klocka. Hon berättade gärna och ivrigt för mig och Daniel vad klockan var, resten av dagen. Typ varje 10 minuter-kvart. Även om vi inte ville eller behövde veta.
När det började regna tappade vi sugen och begav oss bort till Kastanienallee för att äta lunch. Vi hamnade på en, förutom oss, helt tom italiensk restaurang bara för att den var öppen och först på gatan för vi var alla kissnödiga och hungriga. Även om jag lärt mig av mina föräldrar att man inte ska ta den tomma restaurangen så gjorde vi det. Och det var helt okej! Vi hade kanske hittat något bättre om vi orkat gå längre, men det gjorde vi inte.
Efter lunch tog vi oss med spårvagn (och min fantastiska guidning) till Tacheles, konstnärskollektivet jag besökt tidigare med Marie. Det fanns otroligt mycket mer saker där denna gången, och jag blev kär i alla djur i rostigt, sammansvetsat järn. Så underbara! Inne i ett tält, eller någon form av provisoriskt skjul av modell större, på bakgården fanns världens coolaste öppna spis. Själva byggnaden luktade ju fortfarande urin, men jag blev förälskad i bakgården, denna gången.
Därnäst tog vi bussen till Gedächnistskirche, mest bara så att Daniel skulle ha sett den. Efter att ha kollat runt däromkring och ha varit inne en sväng på skivaffären Cover Music så skiljdes våra vägar tillfälligt, för jag skulle hem och äta middag.
Senare träffades vi igen, jag fick älskad, avslagen julmust och se när Zoof stickade klart en halsduk till Daniel. En väldigt fin halsduk. Jag är lite avundsjuk. Sedan gick vi till Hannibal, en bar i närheten, och drack billiga drinkar. Jag prövade en mango daquiri, vilket smakade som en mango-smoothie, ungefär. Vi pratade seriositeter och jag stannade ute för länge och sen åkte jag hem.

Tschüss für ein Paar Tage.

Så, i morgon kommer Martin, så räkna inte med att höra något ifrån mig förrän tidigast söndag. Bara så ni vet.

Världens fulaste skor!

Jag gillar inte att vara en gnällig person, men jag är det ändå. Idag var jag bitter, gjorde bloggen till mitt utlopp för det, och det gav mig kvällsplaner som var riktigt, riktigt trevliga. Tack, Linus. Men mer om det senare! Doof, alltså Zoof och Daniel, var ju här! Och det måste jag ju berätta om först. Allting i tur och ordning.
Lördag:
Jag åt en sanslöst rejäl frukost på lördagen, innan jag åkte till Görlitzer Bahnhof, där Doof satt och försökte komma ihåg hur man spelade kortspelet hockey. De misslyckades, men påbörjade istället utvecklandet av ett kortspel som verkade mycket mer intressant. Efter att ha hängt och pratat tills klockan ett, då de fick checka in på hostelet, gick vi till den dyra second hand-affären, den där bilderna till pollen om de fulla skorna togs. Vinnaren hade ju redan korats, de röda bepälsadeskorna, men! De har nu blivit slagna. Detta är ingen omröstning, detta är konstaterat fakta. Här är världens fulaste skor:

Efter att de checkat in så duschade de länge, så jag hann läsa ut Artemis Fowl och bli otålig, det vackra vädret till trots. Jag strosade runt och hittade en prylbutik, men så hörde de av sig. Vi lunchade på den vegetariska snabbmatsrestaurangen och åkte sedan till Alexanderplatz. Resten av dagen spenderade vi med att gå därifrån längs med Karl-Liebknecht-Straße och Unter den Linden till Brandenburger Tor. En bra väg, där man hinner se de mesta turistsakerna (Fernsehturm, Brandenburger Tor, etc.), men även skåda det vackra Berlin. Vi gjorde avstickare för en marknad längs med avstickaren från floden Kupfergraben, och för torget där tyska studenter brände litteratur, en gång för länge sedan.

Det blev inte så mycket mer på lördagen, för vi var alla väldigt trötta. I morgon ska jag försöka hinna ikapp med bloggen igen. (Och för Isabellas skull försöker jag dela upp det mer med bilder och styckindelning, för hon klagade på att det var svårläst. Bah!)

Jag är bitter och har hemlängtan.

Idag har hitintills kännts som en ganska hopplös dag. Det är inget bra sett att se på en dag. Jag och Marie skulla ha träffats, men det blev inte av för hon fick tid för sitt gips, och jag fick en hel del läxor igår, så det kommer sluta med att jag bara sitter hemma med dem i alla fall. Och allting känns omotiverat och jag har hemlängtan. Efter söndag så har jag inga mer besök inplanerade, och det känns som att november då kommer att gå lika långsamt som september gjorde, men utan de starka, lyckliga känslor över att vara i Berlin. Naturligtvis är jag glad över att vara här, men idag är en dålig dag.
Den stackars kaninen, Max, dog igår med.

1980-talet hade nog varit min grej.

I torsdags, efter att ha skrivit här, åkte jag till Ung i Berlin som hade matlagningskväll. Vi var 14 pers som gjorde två stor former lasagne, en med och en utan kött. När vi lagade maten gjorde jag Bechamel-såsen utan att den brände vid! På första försöket! Jag är fantastisk. Sedan att jag egentligen bara stod och rörde och pytsade i lite mjölk då och då och fick hjälp med allt annat har ingenting med saken att göra.När vi satt och åt den otroligt goda lasagnen vid det framimproviserade långbordet satt jag mittemot en svensk som bott i Berlin i över ett år, Linus. Efteråt skulle han på jazzklubb och erbjöd alla som ville att följa med. Jag, Marie, en kille vid namn Petter och en tjej vid namn Maria hängde på. Vi tog oss först till Friedrichstrasse och Petters lägenhet för att han behövde lämna sin ryggsäck. Sedan vandrade vi vidare till Schlot, som klubben hette. Väl där drack vi en öl, stal ett bord, lyssnade på jazzen från de medelålders männen på scenen och jag tappade ett 2€-mynt (tror jag), vilket är dumt när man har en skral budget. Men det var trevligt, och även om jag kom hem sent och sådär så kom jag ändå inte i säng särskilt mycket senare än vanligt.
I fredags, efter skolan, chillade jag hemma med datorn, och peppade rullskridskodiskot på SO36 på kvällen. Eftersom jag påbörjade midagen sent och dessutom skypade med Mikaela samtidigt som jag gjorde mig i ordning kom jag iväg lite sent, men hade ändå hunnit i tid om jag inte sprungit på en koreansk studentska som ville undervisa mig om "the Holy God Mother" för en skoluppgift. Jag tyckte synd om henne som var tvungen att stå och göra något så otroligt tråkigt en fredagkväll, och misstänkte att hon verkligen inte hade fått särskilt många napp, så jag gick med på det. På grund av det missade jag två tåg, men hon var snäll och pratade om intressanta saker, även om jag inte är religiös. Vi ska träffas på onsdag igen, för hon behövde det för sin skoluppgift. Om hon försöker kidnappa mig till en sekt så lovar jag att fly.
Väl framme och utrustad med de fulaste rullskridskorna i byggnaden träffade jag Eric på rullskridskogolvet. Man betalade 3€ för en timme, och först fann jag det snålt, men efter att ha upptäckt hur dödligt svettig man blev på golvet förstod jag det. För övrigt vill jag verkligen, verkligen ha ett par rullskridskor (hint julklapp - finns på blocket hint)! Det åkte runt äldre män som måste varit unga på typ 70-80-talet och lärt sig åka bra då, för de rockade ju golvet totalt. Jag vill bli så bra! Det är ju uppenbarligen dessutom bra träning. Vi avslutade kvällen med varsin öl utanför ett Spätkauf och försökte åka hem ganska tidigt, då vi alla var ganska trötta och Marie dessutom hade ramlat och tagit emot sig med sin hand och fått ont i handleden. Med min expertis som läkardotter sade jag att det var en allvarlig stukning. Det visade sig att hon har en spricka i det viktigaste benet i handleden. Woopsie daisy. (Kanske ska passa på att önska mig ett par handledsskydd med. Fast tror vi har det hemma.)

Suddig, men lycklig.

Mer hinner jag inte berätta om idag, beklagar! God natt.

Pluggapluggaplugg... Snark.

I måndags släpade jag med mig datorn till skolan då jag bestämt mig för att ta tag i saker och ting. Förutom att jag återigen blivit uppflyttad till en ny klass, nära slutet av B1 den här gången, så gick det än mer över förväntan och slutade med att jag, efter lunch med vänner, satt kvar i skolan och studerade i två timmar. Helt frivilligt, inget tvång. Därefter åkte jag hem, med avsikten att återvända senare för att se på Tintenherz, bläckhjärta, den amerikanska, men självklart dubbade, filmversionen av en serie tyska barnböcker. Den lät fin och fantasy-aktig, men som vanligt så stannade jag hemma istället. Det är ingenting som stör mig egentligen, men det blir kanske lite enformigt för er att läsa om.
I tisdags sms:ade jag Marie, och vi beslöt att mötas upp på Starbucks vid Hackescher Markt och studera tillsammans. Efter lite runtflängande på jakt efter billig mat (det begreppet har blivit väldigt relativt här nere: "en kringla för 80 cent?! Vilka tror de att de är?!") kommer jag dit och finner Marie väntandes. Eller nja, hon hade redan börjat studera bara. Vi placerar oss i varsin stor, oändligt bekväm fåtölj mitt emot ett äldre par, som jag fortfarande inte vet om de var uteliggare eller bara excentriska och som snyltade på Starbucks varma vatten och hade med sig eget te. Inte för att jag ska säga något, jag köpte bara en kaffe och hade med mig en egen laugenstang (som kringlorna, fast en stång), och satt kvar i typ tre timmar. Under tiden där såg jag en underbar Snövit-dekoration på en MacBook, fast hon hade liksom bara konturerna i svart (och nu när jag googlade för att hitta en bild så fann jag denna, som faktiskt var ännu ballare). Sen åkte jag hem och drönade. Jag sparar det kulturella (och pengarna, därav billig-mat-jakten) denna veckan till helgen, då Sofie och Daniel kommer hit! Galet pepp.
Igår gick jag och satte mig på det underbara bagel-stället Retro igen, avnjöt min bagel, plockade upp mina skolböcker, pluggade lite och... somnade. När jag vaknade insåg jag att jag allt fick ta och åka hem och vila ifall jag skulle orka med nattloppmarknaden på SO36 på kvällen. Ett klokt beslut, även om själva loppmarknaden inte blev av då Marie låg sjuk (när jag pratade med henne idag mådde hon bra - efter 1,5 dygns sömn).
Istället stannade jag hemma, och råkade se på facebook att Tomas, trummisen i Myhrding, alltså bandet Martin är med i, sökte någon som var bra på tyska, och att Linus tipsat honom om mig. Det slutade med att han mailade mig en artikel om dem som ska komma ut i den tyska tidningen Legacy, och en recension av deras första mini-CD, allt på tyska. Jag tog mig an uppgiften att översätta texterna, som totalt var på kanske 1,5 dataskrivna A4, och det tog ju ett par timmar. Men det var så roligt! Och givande! Det kändes bra att ha ett mål, något att sträva mot. Varje gång jag lyckades översätta och formulera en särskilt svår mening kändes det som en liten vinst. Sedan blev det ju fel såklart, både av typen som jag säkert inte ens känner till, och i de svenska formuleringarna, som Martin påpekade när han läste det. Men strunt samma! Min första översättning! Känns super

Mauermarkt och Bearpit Karaoke

Söndag

Max utanför ölträdgården Prater.

I lördags bestämde jag och Max att vi skulle gå upp halv tio på söndagen. Jag gjorde det; Max gjorde det inte. Jag ringde honom vid tjugo i elva. Vi träffades vid Voltastraße och vandrade bort till Mauermarkt i Mauerpark. Max bestämde snabbt att han behövde pengar, vilket gjorde att vi lite planlöst vandrade mot Kastanienallee i hopp om att hitta en bankomat. Vi stötte på vad jag tror var frälsningsarmén som hade en konsert för, jag tror, att samla ihop pengar och bygga ut/restaurera brandstationen. De var utanför brandstationen i alla fall, och de hade ritningar. Vi frågade dem om närmsta bankomat och tog en omväg dit. Vi tog även en omväg tillbaka till marknaden för att vi skulle gå längs med Kastanienallee en bit.
När vi kom tillbaka till marknaden passerade vi en kille som hade ett gult gameboy i en guldig plastkedja runt halsen. Det var igång, med Tetris. Jag fann honom oändligt ball. Sedan var Max hungrig och åt Currywurst till frukost. Jag tror vi gick lite till på marknaden sen, innan jag blev hungrig och vi gick ut i parken och satte oss på en liten mur jämte ett funkband. Jag åt min, av budgetskäl, medhavda lunch och Daniel anslöt sig till oss. Vi njöt av solen och musiken. Daniel ville köpa en skiva, så vi gick återigen till bankomaterna, inga omvägar den här gången, men när vi kom tillbaka så var skivorna slutsålda. Max hade tagit ut mer pengar för att köpa en tavla han hittat, så vi gav oss in på den nu döende marknaden och letade upp rätt stånd igen. Jag köpte förresten även en liten, rosa, oanvänd Monkie-handväska under dagen, som jag planerar att ha på Roller Discot på SO36 på fredag.

Jag och folk i backen.

Därefter kände vi oss lite degiga och gick ut i den öppna delen av parken igen. Vi pratade om att åka till Tiergarten och spatsera i solskenet, men drogs först till en enorm mängd människor som samlats i en del av parken. De satt i backen uppför kullen till muren, runt en scen. Vi gick dit och satte oss på kanten av scenen, och var mycket nyfikna på de två männen, de två högtalarna och cykeln som stod där på. Det visade sig vara frilufts-karaoke. Först undrade vi, eller i alla fall jag, vem tusan som skulle våga ge sig upp inför dessa hundratals, kanske till och med tusentals, människor. Först kom Melvis och framförde Elvis låt Suspicious Minds. Trots att han inte alltid höll tonen och sådär så fick han stormande applåder. Senare kom en tjej som inte kunde sjunga alls - även hon fick stormande applåder. Så det var så de vågade det! Vi satt där på scenkanten i flera timmar, innan det blev för kallt för att solen hade gått ner. Då skiljdes vi åt och jag åkte hem, och på måndagen åkte Max hem. Sad face! Men det var fint när han var här.

Snedsteg, Willy Wonka och annan Disney.

Lördag
Det gick lite snett i lördags. Eller ja, väldigt snett på morgonen när jag skulle åka hem från utekvällen och tar bussen åt fel håll och hamnar i Pankow i nordöstra Berlin, när jag bor i Steglitz i sydvästra. Woops. Nåja, jag kom hem utan att frysa ihjäl i regnet med hjälp av snälla spårvagns- och busschaufförer, men ganska mycket senare än beräknat. Sisådär halv sju.
Men även på morgonen (typ ett) gick det snett. Jag och Max tänkte mötas på Potsdamer Platz, men jag lyckas ju åka hemifrån utan bägge (!) mina mobiler. Så jag åker dit, tar ett varv, ser ingen Max, suckar, åker tillbaka hem, hämtar mobilerna, missar S-bahn med tio meter, blir varm och irriterad, får tag på Max, får tag på Marie och slutligen möts vi upp i entrén till Deutsche Kinemathek - Museum für Film und Fernsehen. (En bakis Daniel dyker upp och vänder för att äta frukost.) Marie kämpar igenom sin rätt till studentpris med sitt au pair-bevis, jag halar fram CSN-kortet och Max visar upp sitt Luleå Universitetskort och vi går in. Det hjälper för övrigt min framtida scrapbook oändligt mycket att man får biljett på alla museum trots att alla kontrollanter ändå bara vinkar förbi en. Hur som helst, vi kommer in i... lustiga huset. Speglar, gångar, tv-apparater, kläder; otroligt häftigt museum! Om jag faktiskt varit intresserad av film hade jag väl gått ännu mer i taket, men bara såhär var det otroligt. Vi enades om att tysk film peakade 1890-1930 och att det därefter i princip bara gick utför (för alla regissörer och Marlene Dietrich flyttade till Hollywood), och att de nu i princip inte har någonting. TV-rummet kändes som Willy Wonkas TV-labb i Burtons version av Kalle och Chokladfabriken. Vi frossade där i Kennedys "ich bin ein Berliner"-tal, månlandningen (sanslöst dålig kvalité) och presskonferensen där Berlinmuren öppnades.

Brandenburger Tor á la Festival of Lights.

Efteråt gick vi till Starbucks. Jag ledde vägen, jag hittade det. Om Marie och Max försöker säga något annat så ljuger de. Där dök även Daniel upp (som tillbringat dagen på - Starbucks!), och så småningom även Linnea och Henrik. Marie lämnade oss för att åka till - Starbucks! Hon behövde skriva klart sina brev och vykort hem till Sverige.
Därefter började de 5,5 ynka timmarnas sömn göra sig påminda, och det tillsammans med regnet, som i och för sig var väldigt vackert, gjorde mig lite grinig. Vi gick förbi förintelse-monumentet och homosexuella-som-blev-dödade-under-den-tiden-monumentet innan vi hamnade vid Brandenburger Tor som var upplyst i och med Festival of Lights. Därifrån tog jag sedan S-Bahn hem medan de andra gick för att äta, och sedan gick de ut igen, för tredje kvällen i rad. Galna människor. Själv spenderade jag kvällen med The Princess and the Frog, Disneys senaste genidrag, och Atlantis, en verkligen inte alls lika bra film. Jag var nöjd med kvällen ändå! Antagligen nöjdare än Max, som var minst lika trött som jag, hah.

Big Bang, eller som tyskarna säger: Urknall

Fredag

Det var ingen riktigt bra dag från början, fredagen. Skolan var seg och allt kändes lite jobbigt. Därför var jag väldigt glad att Max var i Berlin, så jag skulle kunna lägga det bakom mig så snabbt som möjligt. Vi, det vill säga jag och de som bodde i Daniel och Henriks lägenhet, möttes upp på U-bahnstationen Naturkundesmuseum, för där låg, som namnet tydligt säger, naturhistoriska museet. Några ofantliga dinosaurieskelett gjorde helt klart sitt för att göra dagen bättre! Jag återförenades med kunskapen om Diplodocus, ett namn som jag minns från min barndom. Dinosauriekunskapen når verkligen sin topp på dagis. Naturligtvis fanns det annat med, som ett ganska imponerande rymdrum och en sanslös mängd uppstoppade djur, samt en tillfällig utställning som hette Klasse Ordnung Art, alltså King Philip Classified Over Fifty Green Spiders (Kingdom Phyllum Class Order Family Genus Species). Jag läste inte jättemycket just där, men det stod lite om jägarutställningen de hade på museet under han-som-inte-får-nämnas-vid-namns tid. Från den utställningen fanns en uppstoppad panda kvar. Museet tyckte även det var smart att bygga en halvmeter lång fluga i modell, samt en en-meter-i-diameter stor spindel. Kul. Verkligen. Som om man inte är rädd nog för de sakerna ändå. Det var väldigt mycket information att ta in, så jag skummade det mesta och läste mer noggrannt om det som var intressanta (jag erkänner att jag inte ens gick in i geologirummet).

Dazzle.

Vi tog beslutet att gå på den pub crawlen som jag och Marie gick på i början av vår tid här. Jag åkte hem och åt och gjorde mig i ordning, och åkte sedan för att möta de andra vid Yesterday Bar klockan 21. De blev försenade, men det var okej, för jag var ändå tvungen att leta upp en bankomat då den nere i U-bahn inte fungerade, och den närmsta låg vid nästa U-bahnstation. Så i slutändan väntade jag bara kanske tio minuter inne på baren, och jag fick chansen att hälsa på Jeff från Australien (han surfade inte) och Timo och Sven, två medelålders män från Sverige. Temat för kvällen visade sig bli fußball, då nästan varenda ställe vi gick till hade ett fußball-bord. Vi började på Yesterday (fußball); gick vidare till goth-stället Last Cathedral; vidare igen till King Kong Klub (fußball) som jag fortfarande älskar; vidare till Fire Club (där det återigen inte var något folk innan vi kom dit) och slutligen, före klubben Franz, hamnade vi på Dazzle (fußball). Jag gillade Dazzle, de spelade bra musik och hade ett schysst dansgolv, men det fanns ändå ställen där man bara kunde hänga och chilla. De skulle även ha en Halloween-kväll den 30 oktober, och jag och Marie letat efter en fest tills dess, så vi kanske hamnar där, vem vet. Franz var bättre denna gången än sist. Jag dansade i omgångar, fast inte så mycket, men mest satt jag och pratade, med Max under ett parasoll ute i regnet, och med allesammans inne i rökloungen (så min klänning luktar skit, men det var enda stället inomhus som det var okej ljudnivå på). En fin kväll!

Oktoberfest, scones, Burgermeister.

Nu kommer ni få ett sådant där fint, långt inlägg igen, som inte ens är komplett för all den tid jag varit frånvarande. För att förenkla ert läsande har jag delat upp det i segment. Jag har totalt misslyckats med att hålla mig till ett tempus, men försökt fixa det. Om det låter konstigt någonstans kan det nog vara därför.

Onsdag
Ah, onsdag, onsdag. Det var en bra dag. När jag kom hem från skolan så låg Tip Berlin på bordet tillsammans med övrig post. Jag öppnade upp magasinet som presenterar vad som händer i staden under de kommande två veckorna och skummade. Jag hittade dels en film jag måste se, men även Festival of Lights som skulle invigas av borgmästaren på Potsdamer Platz på kvällen, och där skulle även vara fyrverkerier och dylikt. Jag, som varit duktig och förnuftig och suttit inne om kvällen alltför länge, ville gå dit och se fyrverkerierna åtminstone. Jag ville verkligen inte göra det själv, och Marie var på utflykt med sin au pair-familj, så jag ringde Eric och Louises gemensamma telefon. Nådde dem inte först, och jag blev nedstämd av tanken på att jag var i Berlin och bara skulle sitta inne hela kvällen, men så ringde Eric upp. Louise var på Lucia-övande i kyrkan, men han var pepp på att mötas halv nio. Jag blev såklart försenad för att S-bahn var i tid för en gångs skull, men köpte som kompensation med mig öl. Vi möttes upp, vandrade runt bland människorna, jag sörjde att jag glömt kameran, för mycket var upplyst (och jag har ju ändå en fyrverkeri-fotoinställning på den) och sådär. Jag skadade fingrarna när jag skulle öppna ölen och Eric fick visa sina manlighet och öppna bägge. Vi såg fyrverkerierna som var fantastiskt vackra, något helt annat än nyårs- och valborgsfyrverkerierna hemma kan man säga, och mötte sedan upp med Marie. Jag sade: "Jag känner för att göra något dumt," Eric sade: "Det är Oktoberfest på Alexanderplatz". Alas, vi åkte dit, hittade en för tillfället dittransporterad timmerstuga fylld med vrålande turister, traditionella utstyrslar och en DJ som varvade AC/DC och Gloria Gaynor med tysk folkmusik. Vi trädde in i dimman, dansade med fulla tyskar, Louise anslöt sig till oss, jag och Eric köpte varsin enliters-sejdel med öl och därefter gick det bara utför, på ett sådant där härligt rutschbane-sätt. När de stängde stugan vid okänd tidpunkt rörde vi oss österut till Warschauerstrasse i hopp om att hitta något ställe där man kunde dansa. Istället irrade vi runt lite, tog kort i ett fotobås, stötte på svenskar och satte oss slutligen på gaybaren Himmelreich mest för att vi inte hittade något annat. Jag pratade med bartendern, fick låttips och plötsligt var klockan bortåt fyra-fem och jag fick sova hos Eric och Louise.

Torsdag
Så nej, jag gick inte till skolan i torsdags. Förlåt mig, mor, far och andra som kan tänkas bry sig. Jag vaknade till vid elva, lånade Erics dator och tittade på halva Me & My Dick, musikalen som inte har med Harry Potter att göra från gänget som gjort de fantastiska Potter-musikalerna, tills alla vaknade till lite mer. Då tog jag mig upp och gjorde scones till oss. Marie, som sovit 2,5 h, anslöt sig för brunch och med sig hade hon Dirty Dancing 2, som vi pratat om att hyra kvällen innan, och Cabaret. Sconesen blev klara, Eric gjorde pannkakor, vi klämde ihop oss fyra och täcken och filtar på deras bäddsoffa (vilket såhär i efterhand kan tyckas märkligt eftersom sängen nog är större) och tittade på Cabaret på Erics dator. Mysfaktorn var hög och jag dåsade bort de sista tio minuterna, eller så. Sedan pratades det om att vi skulle göra oss i ordning och åka till Ung i Berlin. Max hade anlänt och jag tänkte bara träffa honom först, innan jag åker hem och gör mig i ordning. Men icke, så blev det inte. Efter att ha suttit på en bänk och läst Artemis Fowl på tyska medan jag väntade på Max så är klockan redan halv sju, och i kyrkan börjar det vid sju, så jag skippade det och hängde med Max, Daniel, Henrik och Linnea istället. Daniel och Henrik läser här i ett halvår och Linnea är Henriks flickvän som var nere och hälsade på. Vi gick till Burgermeister, den före detta allmänna toaletten som nu är ett riktigt bra hamburgerhak, köpte med oss mat och hängde sedan en stund innan Daniel och Max skulle till Lido och se the Wombats. Jag åkte hem och sov, för det kändes vettigt.

Språk, Tacheles och världens bästa bagel.

Vad händer med mig? Detta kommer låta som skryt, men jag är uppriktigt förvirrad. Jag fick tillbaka fredagens prov (det första jag verkligen, verkligen pluggat för): ett fel. Idag gjorde vi hörövningsdelen på ett gammalt, officiellt prov på ungefär B1-nivå: 75/75. Hur blev jag såhär?! Jag är hur som haver tacksam och glad för den babelfisk som bor i mitt öra. Om jag nu bara kunde prata lika bra som jag uppenbarligen förstår. Men det kommer förhoppningsvis mer med tiden! Igår satte jag upp ett nytt livsmål, ett vuxet och långsiktigt sådant: när jag är 25 vill jag prata svenska, engelska, tyska och franska flytande. 2 down, 2 to go! Om det går bra kanske jag kan ge mig på spanska och italienska med. För skojs skull, liksom. Med så mycket språkkunskaper borde man ju kunna bli något, eller? Översättare eller företagstolk eller något. Det känns bra, i alla fall, att ha ett mål. Det var ju en del i att åka ner hit: komma på vad jag vill göra med mitt liv.
Mer angående igår: jag gick aldrig på der Untergang. Jag stannade hemma istället, men idag tänker jag tvinga iväg mig själv på Stammtisch i alla fall. Igår anmälde jag mig även till en grundkurs i franska på halvfart på Göteborgs Universitet. Dock vill jag inte ta CSN för det; det var en kvällskurs, så jag hoppas på att kunna arbeta och plugga.
Idag skulle jag träffa Marie efter skolan, och svängde bara förbi ett café i närheten av skolan för att köpa något att äta. Där fick jag The Bagel of my Dreams. Inte för att jag någonsin drömt om bagels, men den var fantastisk. Varm, med rostade pumpakärnor på, och pesto, tomat och mozzarella i. Jag åt den på väg till U-bahn och njöt i fulla drag. När bageln var slut och jag och Marie hittat varandra vid Oranienbruger Tor gick vi till konstnärskollektivet Tacheles. Jag hittade ett par påfågelsvans-örhängen för 5€ som jag blev kär i, men det låg inte i denna veckans budget att köpa dem. Kanske nästa vecka. I övrigt var byggnaden häftig, nedklottrad, sönderaffischerad och luktade kiss i hela trappuppgången, och jag och Marie enades om att inte röra vid några väggar och var tacksamma för handsprit. Gården var täckt av mjuk sand och på bottenvåningen låg baren Zapatas som jag minns att jag läst om någonstans. Mina favoritsaker var de gjorda av rostigt järn som fanns överallt: som trapp-prydnad, som dörrprydnad och som enskilda statyer.

What do I need to do to get myself in a better mood?

Idag har varit en dålig dag. Det började igårkväll med fruktansvärd hemlängtan, en kloförsedd hand runt mitt hjärta som klämde tills det, som deg eller lera, putade ut mellan fingrarna. Och jag försökte förmå min man att förstå hur viktigt det är för mig att han kommer hit, och jag är rädd att handen inte släpper taget förrän jag har honom hos mig. Och allt var jobbigt och att sova var jobbigt och att läsa på tyska var outhärdligt, så jag greppade Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter som fick följa med hemifrån och läste och den var bästa, bittra sällskapet.
Idag vaknade jag och var fortfarande på dåligt humör, så inte var det sömnbrist. (Personligen tror jag det kan vara krambrist. Jag får gulla med Max när jag skrivit klart här. Fast han kommer ju bara kissa på mig. Eller dö. Stackars kaninjäkel.) Jag åker till skolan och är rädd för att den nya undervisningen ska vara för svår. Jag hamnar inte i Katrins klass, utan en annan, och läraren Anja tror att vi är lätt utvecklingsstörda och hela dagen går vi igenom saker jag redan kan. Perfekt, jaha, nähä, kände ni redan till det? Jahaja, ojdå. Nåja.
Jag går och äter, själv, och avnjuter min cheeseburgare med Jonas Gardell som sällskap. Sedan åker jag för att hämta cykeln, hittar rätt denna gången och den unge mannen i affären är snäll och det var inte lika svårt att le mot honom som det varit mot alla andra resten av dagen (när jag såg mig själv i spegeln i morse trodde jag att mitt ansikte var gjort av stelnad lera, för det var så det kändes). Jag fick min cykel (han fixade till och med stödet, så att det inte kan åka in i hjulet längre) och ledde ut den på gatan och cyklade hem och kände att det kanske kunde bli en okej dag ändå. Men nej, såklart inte. Först trilskar den yttersta ytterdörren, men så fort jag plockar fram nyckeln så funkar den såklart utan nyckeln, och så kommer jag in och går mot gårdsdörren... Där det sitter ett kodlås?! Så jag fick gå ut med cykeln igen och runt till sidodörren (tack och lov att jag hittade den förra veckan) och krångla med nycklar och dörrar och cykel där igenom. Nu ska jag göra läxan och sen skita i resten av världen. Och kanske se der Untergang ikväll i skolan. Om världen blivit snällare.

Förra veckans poll: Vilka skor är fulast?

1.

2.

3.

För att det ska vara rättvist säger jag inte vem som sagt vad. Men jag kan ju säga att jag har rätt, och att pappa sade: "Men de var ju ganska fina" om några. Skriv här nu vilka skor som är fulast.

"Du bist ein Spielzeug!"

I torsdags tog jag och Marie tag i det vi misslyckades med i måndags, och gick på DDR-museet. Det var mycket fullt, mycket litet och ganska mysigt. Inget urtypiskt museum, utan väldigt bra för den som har gått på många och känner sig lite trött på dem. Jag fick igång Trabanten på fjärde eller femte försöket och försökte desperat styra den, men hur jag än svängde följde den vägen. Sedan blev jag och Marie omringade av en skolklass, så vi rörde oss vidare. Efter att ha konstaterat att 8 mars, internationella kvinnodagen, firades fel i Östtyskland och sett nakna människor spela stort schack vandrade vi åter mot Hackescher Markt och hamnade slutligen på Café Cinema, det äldsta cafét vid Hackeschen Höfe. Jag köpte ett, och fick ett, vykort av en man som sålde vykort till förmån för Röda Korset i Tyskland (mer specifikt för barn med AIDS och cancer). Innan allt detta åt jag förresten den första döner falafeln för vistelsen!
Därefter åkte vi till Wilmersdorf och spenderade aftonen på Ung i Berlin, en kväll arrangerad av Svenska Kyrkan i Berlin. Jag vet, det låter hemskt, men det var faktiskt väldigt, väldigt trevligt (och okristet). Vi träffade en Jönköpingsbekantskap, Eric, och hans flickvän Louise från Markaryd. Tillsammans bakade vi chokladbollar, medan några andra gjorde muffins. Jag fick även chansen att läsa om Sverigedemokraternas uttåg ur kyrkan i en pappersutgåva av SvD, något jag saknar (pappersutgåvan alltså, inte SD). Vi enades över blocken i vårt hat mot SD.
På fredagen gick jag i skolan när Marie smsade och frågade om vi inte skulle träffas och se EM-kvalmatchen Tyskland-Turkiet tillsammans med Eric och Louise. Det fann jag som en ypperlig idé, så på kvällen samlades vi och kanske hundra andra tyskar på Lido i Kreuzberg och såg Tyskland spöa skiten ur Turkiet genom att passa bakåt hela tiden. Det var en ganska stor sak här i Berlin, och särskilt i Kreuzberg, eftersom det finns en oändlig mängd turkiska invandrare här. Därefter gick vi till ett döner-ställe i närheten och de andra, som inte ätit middag, åt och jag drack en öl. Vi pratade klassresor, och Louise berättade om sitt arbete på Disneyland Paris (jag är inte alls avundsjuk, nejnej). Vi bestämde oss för att vandra vidare till en karaokebar jag kände till i närheten, Monster Ronson's Ichiban Karaoke, där vi sedan spenderade resten av kvällen. Marie åkte tidigare, men jag kom hem vid tre ungefär. Jag sjöng Dancing With Myself och Roses, Eric sjöng Folsom Prison Blues och Louise gjorde en sjukt bra version av Edge of Seventeen, samt Hair från musikalen med samma namn (som jag verkligen borde se). I ett rum hade de även Rockband 2 där vi tillsammans framförde till exempel Bad Romance och Song with a mission.
I lördags var det Maries födelsedag, hurra hurra hurra! Det firade vi med att tillsammans med Eskil, en norrman från min skola, åka ut till Potsdam och vandra genom staden till Schloss Sanssouci, och vidare genom parken runtomkring. Det var en mycket vacker höstdag och vi njöt av sol och grönt/rött/orange om vartannat på ett mycket ojämnt sätt. På kvällen hade jag och Marie en Disneykväll på tyska här i mitt rum. Vi såg Schneewittchen und die sieben Zwerge och Toy Story. Till det åt vi (läs: jag) chips med Chakalaka-smak, det vill säga afrikanska kryddor. Såklart. Varför fattade du inte det direkt? Vi drack även svenskt te (courtesy of Emma, fortfarande), och det var gott och fint.
Idag mötte jag upp med Felicia, en gammal vän som är i Berlin med skolan, vid Mauerpark och loppmarknaden där. Det var verkligen inte lätt, men till slut fann vi varandra. Vi vandrade länge runt på marknaden och gick sedan och åt sushi i närheten med några av hennes skolkamrater. Därefter vandrade vi runt i Prenzlauer Berg. Vi letade efter en loppmarknad till jag visste skulle finnas på Dunckerstrasse, för det hade Marie läst i Zitty (tidning som berättar om vad som händer i Berlin), men som så mycket annat i Berlin var det svårhittat, så istället gick vi bara runt i den vackra, höstiga, soliga stadsdelen.
Annat som hänt är att jag i torsdags bara nämnde för Katrin att jag kanske skulle flytta upp lite i nivå, och hon sade direkt ja, så innan undervisningen börjar i morgon ska jag kika förbi på kontoret, som förhoppningsvis hittat en plats till mig i Katrins mer avancerade klass. Efter två veckor i A2 får jag direkt flytta upp i nivå B1! Känns ballt och bra! Jag gillar verkligen att läsa språk. Eller nej, jag gillar verkligen kicken jag får av att verkligen förstå språk.
Ja, just det! I lördags, innan jag träffade Eskil och Marie skulle jag ha hämtat min cykel på Grünewaldstrasse. Bara det att jag missade Grünewaldstrasse som ligger precis här vid mig och istället åkte till den Grünewaldstrasse som ligger vid skolan. Där gick jag igenom en söt liten marknad, hittade en cykelbutik som såg rätt ut och gick in och gav dem min lapp. De berättade vänligt för mig att jag var i fel stadsdel. CRAP. Men det är okej, jag får hämta cykeln i morgon istället. Klantigt av mig.