Panik, blekning och Trivial Pursuit.

Torsdag 11/11
Efter skolan tänkte jag fixa en snabblunch innan jag hade ett möte. Dessutom var jag tvungen att ta ut pengar. Jag stoppade in kortet i automaten och... Nepp! Icke sade nicke! Bankomaten åt upp mitt kort. Panik! Så jag fick ställa in mötet och ta tag i vuxna saker istället. Jag åkte hem, ringde Swedbank och fick reda på att mitt kort spärrats för att de upptäckt en magnetremseläsare (skimmer?) i en maskin där mitt kort använts. De hade meddelat detta till mitt hem i Sverige; där ingen var för tillfället, då mor och far var i Indien. Gött. Gråtandes undrade jag vad katten jag skulle göra? Den fantastiska Monika på Swedbank hjälpte mig igenom hela proceduren med att fixa ett nytt kort (som skulle anlända med post veckan därpå) och se till att jag fick pengar nedskickade till mig med Western Union. Tack Monika!

Jag hade ingen bra bild, så ni får random bild på Brandenburger Tor istället.

Glad i hågen gick jag till den tyska postbanken där jag skulle få hämta ut mina pengar. Det tog ungefär en timme, då banken, som har mitt namn uppskrivet och som jag bokstaverade mitt namn för, hade stavat mitt namn fel. Lyckat. (Jag kan ändå inte vara sur på Monika.) Hur som haver så fick jag slutligen mina pengar och kunde gå och handla mat på Rewe i källaren på das Schloss.
Linus dök upp, såsom vi planerat, och tillsammans lagade vi en ypperlig middag. Därefter färgade han mitt hår, även det så som vi planerat. Medan blonderingen satt i tittade vi på America's Next Top Model, och, något oplanerat, blev vi försenade till Ung i Berlin. Vi kom dit, och där visades Allt Flyter, den fantastiska svenska filmen om män i Stockholm som startar ett konstsimslag och får åka till VM i Berlin.
Efter att filmen är slut lyckades vi med lite gemensamma krafter övertyga Karin, ledaren för UiB, att låna ut kyrkans TP till Linus. Sedan åkte vi ett gäng till en bar i Neukölln och slog oss ner och spelade TP. Naturligtvis var jag i det vinnande laget. Ett lag gav upp för att mitt lag var så överlägset; eller kanske för att det hann bli rätt sent innan vi var klara. Så småningom satte jag och Carolina oss i alla fall på en U-bahn hem. Jag fick åka buss från Kleistpark och allt var extremt blött av stora mängder regn och jag ville mest bara att det skulle snöa.

Dagens sanning: Oavsett hur lång tid det står att det är kvar på den digitala tidräknaren på busshållplatser, så har du alltid väntat längre än så.

Schlachtensee och den Geburtstag der Sina.

Onsdag 10/11
I skolan på onsdagen kollade jag mailen, i hopp om att ha hört något från posten. Där fanns ingenting från posten, men jag hade fått ett brev från studera.nu; jag hade preliminärt inte kommit in på franskakursen jag sökt i Göteborg till våren, för de hade inte tagit emot mina betyg. Nähä. Jaha? Jag trodde de fick dem automatiskt? Jag fick lite panik och skrev till världens bästa IB-koordinator Allyson (på facebook; oprofessionellt gjort av mig) och frågade hur läget låg till.

Fotografen Marie.

Efter skolan tog jag mig långsamt hemåt, och hoppade av två stationer för tidigt för att lyxa till det med en god halloumi till lunch. Med halloumi menar jag alltså inte att jag bara åt ost till lunch; nej, i Berlin kan man köpa halloumi som en falafel eller kebab i bröd. Bästa grejen. Jag åt den medan jag gick sista biten hem, där Marie väntade utanför dörren. Jag droppade av lite grejer och vi gick till S-bahn. Vi hade tänkt göra något kulturellt, men eftersom vädret var så otroligt fint bestämde vi oss för att passa på att åka ut till en sjö utanför Berlin, Schlachtensee, och promenera runt den.
Det var ett fantastiskt bra beslut. Vi hoppade av vid stationen med samma namn som sjön och frågade oss vart katten vi skulle hitta sagda sjö; vi kikade lite på en karta, och tittade sedan upp och såg den precis jämte stationen. Oj då. Hur som haver så var det en välbehövlig paus från staden, hur mycket vi bägge än älskar den. Under den kanske 4-5 km långa promenaden fick vi en chans att prata ikapp oss lite, och jag berättade om mitt rätt så slutgiltiga beslut att stanna i Berlin, och vad det innebär för mig och Marie (alltså continued awesomeness), och en massa mer saker.
Vi skiljdes åt på S-bahn, och det hade nästan hunnit blir mörkt. Jag gick av och gick hem och tittade på Glee; det nya avsnittet, Never Been Kissed, blev helt klart mitt nya-favoritavsnitt. Glee är riktigt, riktigt bra denna säsongen! Och att Darren Criss, från A Very Potter Musical, var med gjorde saken ännu bättre.
Efteråt gick jag ut i köket för att hjälpa till med att förbereda Sinas födelsedagsmiddag: raclette. Eller hur man nu stavar det. Jag har inte lärt mig franska än. Idén är smält ost på grönsaker och potatis, med kött till. Rätt gött! Så det var jag och Sina och hennes kompisar. Det gick förvånansvärt bra, men jag kanske var ovanligt tyst för att vara jag. Det hade mer att göra med att jag och Sina och hennes vänner är olika sorters personer, än att min tyska är dålig. Vi har inte så mycket gemensamt. Men det var trevligt ändå! Och det blev en massa rester.
Jag tog även bort mig från Göteborgs Universitet under dagen. Jag har bestämt mig för att stanna i Berlin; ingen mening med att stå kvar på en kurs i franska i Göteborg då.

Berlin - alla talar svenska.

Tisdag 9/11

Linus, jag och Ines på Schönefeld.

Ah, här är en rolig sak som jag har glömt att berätta om mig och Linus: vi har exakt samma skostorlek. Vi får till och med skoskav på samma ställe av hans skor; för naturligtvis byter vi skor då och då. Vi finner stort nöje i detta utbyte. Eller ja, jag tror jag finner större nöje i det, för Linus har ett par sjukt snygga, blå Adidas-sneakers (fast å andra sidan gillar han mina metallicröda-med-glitter-Nikes).
Anywho! När jag åkte ifrån honom på måndagen så snodde jag hans skor. För det är roligare så. Och jag kunde matcha min outfit efter hans klarblå skor. Det muntrade upp mig litegrann, trots att jag fortfarande var brutalt sjuk. Efter skolan gick jag till mitt älskade bagel-café Retro, där jag, Carolina, Linus och Marie åt lunch tillsammans. Efter att de tröttnat på mitt konstanta klagande gällande den generellt dåliga kvalitén på Berlin-kaffe tog Linus mig till ett ställe längre ner på gatan, kanske 250 m från skolan (där han också gått och det är så han känner till stället), som fått pris för sitt kaffe flera år i rad. Jag var exalterad, men som i princip alla andra ställen hade de inget vanligt sabla brygg-kaffe. Jag tog en espresso macchiato och visst, den var god. Men brygg-kaffe!
Vi visste inte riktigt vad vi ville göra, eller vart vi skulle ta vägen. Det slutade med att vi hamnade i en lekpark jämte kyrkan i närheten av skolan. (Här skulle ni fått en bild av de tre posandes på en gungande grej på lekplatsen, men det ville inte bloggen.) Jag fick för mig att hoppa från gungan, sådär som man gjorde när man var liten. Det gjorde mest bara otroligt ont i fötterna. Hur kommer det sig att det inte gjorde det när man var liten?!
Efter en stund var Marie tvungen att återvända till sitt jobb, så jag, Linus och Carolina började promenera lite planlöst. Vi beslöt oss slutligen för att åka hem till Linus och dricka te. Det var mysigt! På väg hem pratade jag och Carolina mera, hon är fin.
Väl hemma åt jag middag. Brysselkål var inblandat... och jag gillade det! Man vet att man har varit i Tyskland för länge när man gillar brysselkål.
Under hela dagen kollade jag förresten mailen massor med, för att se om posten skulle ha hört av sig angående julkortssorteringsjobbet jag sökt.

Sjukast, alt. Get sick soon.

Måndag 8/11
På måndagen nådde sjukdomen sin topp och jag tyckte otroligt synd om mig själv hela dagen. Jag vägrade vara sjuk i min ensamhet, så efter skolan åkte jag tillbaka till Linus som propsade i mig två eller tre koppar ingefärste. Vi tittade på 9, en fantastisk, otroligt väl-animerad film om säckvävsdockor som lever vidare efter att jorden gått under i kriget mellan människan och maskinen. Sedan somnade jag till Harry Potter and the Order of the Phoenix. Vi försökte även titta på Harry Potter and the Goblet of Fire, men streamen var dålig och det började bli sent, så jag åkte hem istället.
Någonstans mitt bland allt filmtittande och tedrickande presenterade Linus den lysande och egentligen självklara idén med "hemgjord" pizza. Man köper mozzarella-fryspizza (för i ärlighetens namn är ingen av de andra sorterna särskilt goda), och sedan har man på precis vad man vill innan man skjutsar in den i ugnen. Vi hade på rädisor, paprika, vitlök och oförskämda mängder fetaost. Det får man ha när man är sjuk, nämligen.
På väg hem slog det mig att tanken jag hade haft dagen innan, om det ensamma livet jag valt, kanske inte måste stämma helt. Bara man träffar rätt människor att dela ensamheten med så blir den förvånansvärt o-ensam. (Dagens Nalle Puh-artade visdom.)

Sjukare.

Söndag 7/11
På morgonen skulle jag ha haft en extralektion, men jag fick ställa in och somna om, för jag lät som Cher när jag vaknade. Dagen spenderades återigen mest i sängen, i ett försök att sova och vila bort sjukdomen, då jag hade planer för kvällen. Jag fick dessutom en jobbig insikt den söndagen; det är ett ensamt liv jag har valt att leva nu. Om jag vill genomföra alla de resor och uppleva de upplevelser jag har tänkt mig, då kommer jag leva ett ensamt liv de kommande åren.

Ines och Mia.

Jag återvände till Linus framåt aftonen. Vi tittade på det nya America's Next Top Model-avsnittet och spelade backgammon. Han var hänsynslös denna gången och slog mig med 5-0. En neslig förlust, men jag misstänker att han behövde det eftersom jag vann över honom andra gången jag någonsin spelade. Jag lade även fram min teori om det ensamma livet för honom, och han påpekade att det behöver inte bli så illa. Jag kanske kan hitta någon som vill samma saker som jag. Det var en fin tanke.
Trots min sjukdom så följde jag med Linus ut till flygplatsen, då hans tvillingbror och dennes flickvän hade en mellanlandning på sex timmar i Berlin. Där mötte vi upp med ovannämnda, samt Mia, Ines och Jenny. Det blev en mycket trevlig natt på Schönefeld, om än kanske inte den bästa aftonen för någon med en kraftig förkylning.

Geografiskt felplacerade skandinaver.

Lördag 6/11
Nog för att det blev sent på fredagen, men jag kunde ändå inte sova så länge. Kanske var det förkylningen som väckte mig; den begravde slutligen sina klor i mig, något jag väntat på i några dagar. Så hela dagen stannade jag i sängen med läxor, tv-serier och halsont. (De två första är bättre sällskap, så om du får möjlighet att välja, satsa på dem.)
Dock kände jag att jag inte kunde tillbringa en hel dag i Berlin på det viset, i alla fall inte själv, för jag är dålig på att vara själv. Så på kvällen åkte jag till Linus då hans Mitbewohner (lägenhetskamrat) Amer skulle fylla år på söndagen och därför skulle ha en liten fest. Jag var trött, men i efterhand är jag glad att jag åkte dit. Jag fick möjligheten att pröva och öva min tyska, och jag och Jenny tog en promenad och lärde känna varandra bättre.
En märklig sak som hände under kvällen var att jag fick höra, flera gånger, att det lät som om jag hade en fransk dialekt. Jag har hört det förr, men aldrig riktigt förstått varför. Jag har trott att det kanske kunde vara att jag misslyckats med att uttala "h" ordentligt; går man i en klass med majoritet fransktalande Schweizare så kanske det kunde vara en bieffekt: "ich 'abe", istället för "ich habe", till exempel. Så var tydligen inte fallet, dock! En tjej sade att det var för att jag inte gör skillnad på ch- och sch-ljuden. Någonting jag får arbeta på (och dö försökandes).
I och med min sjukdom och trötthet åkte jag hem strax efter tolv, då vi sjungit för Amer (för i Tyskland betyder det otur att gratta någon på förhand). På tåget hem började en tyska prata med mig, och frågade bland annat om Danmark låg när Sverige. Jag trodde tyskar var geografiskt felplacerade skandinaver? Men hon var kanske mer en felplacerad fransyska. Hon kom nog söderifrån. Vi säger det.

Chokladbollar och hemmafest.

Fredag 5/11
Jag och Marie hade pratat om att träffas, och när min extralektion flyttats så ringde jag upp henne och blev hembjuden till henne på fantastiskt kaffe och minst lika fantastiska chokladbollar, som hon bakat tillsammans med sina barn dagen innan. Det var fint och välbehövligt att bara sitta på hennes säng och samtala; det hade hunnit bli rätt så länge sedan sist.
Efter en härlig, givande konversation åkte jag hem, åt och bytte om för festen senare på kvällen. Planen var att ha min extralektion och sedan åka till Linus och dricka lite vin och spela lite backgammon innan vi gick till festen tillsammans, men i sista sekunden dissade han mig! Illa, illa. Men jag hade min givande extralektion och åkte sedan tillbaka till Marie. Medan hon gjorde sig i ordning drack hon lite vin och jag en öl, innan vi tillsammans (först gick förbi ett Spätkauf och sen) hittade rätt buss och hoppade på.

En rökande Daniel och en låtsasrökande Marie.

Vi anlände väl rätt så tidigt, runt halv tio skulle jag tro. Kvällen inleddes med Cops and Robbers, en dryckesspel-version av Maffia. Sedan drog festen igång mer och mer och jag och Marie skiljdes åt och jag spenderade istället mycket av kvällen tillsammans med Daniel, en designer från Stockholm vars familj var i Berlin i ett par dagar och som kände Mia som bodde i lägenheten.
Framåt tre, tror jag, drog jag och Daniel, som tillfälligtvis huserade i ett hotellrum på Ku(rfürsten)damm och därmed skulle åt samma håll, oss hemåt. Det var en otroligt nice första hemmafest och jag bekantade mig med mer av Berlins folk och beteenden.

Spelkväll på Mama.

Torsdag 4/11
Som vanligt var det skola (jag kan lika gärna sluta skriva det) på dagen, och efteråt gick jag till Retro, det fantastiska bagel-stället, och köpte en bagel to go. Jag pratade lite med Rihanna, holländskan som jobbar där och som jag pratat med tidigare. Jag berättade att jag vill komma tillbaka till Berlin i januari, men inte vet hur jag ska söka jobb och lägenhet. Hon sade åt mig att skriva upp mitt namn på en lapp så skulle hon hitta mig på facebook, så kan vi fika någon gång och så kunde hon hjälpa mig med boende och jobb! Allt handlar tydligen om kontakter. Jag blev så hjärtans glad och tacksam! Berlin är fyllt med fantastiska människor.
På kvällen var det Ung i Berlin som gällde; vi skulle träffas hos Linus vid sju och sedan dra vidare till någon bar. Jag var försenad av någon anledning som jag inte minns såhär i efterhand, så jag hann i princip bara komma dit innan vi gick vidare. Vi gick till baren Mama och slog oss ner vid diverse mysiga små bord (det hade kunnat vara spådomskonstsalen i Harry Potter, fast mysigare) och började spela Bubblan. Ni vet, det där kortspelet. Det var kul (även fast jag förlorade 2/3 gånger), särskilt som Linus brittiske vän Daniel var Honorary Swede för kvällen, så vi var tvungna att försöka förklara spelet på engelska.
När det gick för dåligt ställde jag mig och pratade med Linus och Karin, det är hon som håller i Ung i Berlin. Vi beslutade att vi ville spela Yatzy, så jag och Linus gick hem till honom och hämtade tärningar. Utanför dörren sprang vi in i en söt folkmusiktjej som jag nu tyvärr inte minns vad hon heter och tillsammans gick vi alla tre tillbaka och spelade Yatzy med Petter och Karin. Det var en härlig kväll med en lätt dos av klarhet. Berlin blir bara bättre och bättre.

En ganska händelselös dag.

Onsdag 3/11
Först var det såklart skola. Jag pratade mer med Carolina, en svenska jag träffat på Ung i Berlin. Hon kommer från Stockholm, och har tydligen dejtat min någonstans-jätteavlägsen-släkting-som-jag-träffat-en-gång-när-jag-var-typ-tolv Henrik Wellander. Lite kul att världen är så löjligt liten.
Efter skolan bestämde jag mig för att ta det lugnt, så majoriteten av dagen tillbringades i sängen med tv-serier och betapet (som tyvärr avbröts när internet kraschade). Man behöver det ibland. Det var dessutom en märklig dag, eftersom det var dagen jag och Martin beslöt oss för att offentliggöra vårt beslut. Så det blev mycket prat med vänner hemifrån med.

Med ett innehållslöst inlägg får ni en innehållslös bild ut genom klassrumsfönstret.

Min pappa är starkare än din pappa.

Och, på tal om ingenting. Idag är det fars dag. Min far (och mor) är i Indien, jag är i Berlin. Det är svårt att gratta någon då. Men såhär häftig är min pappa:

Nudlar och inbjudningar.

Efter ett längre en rekommenderat uppehåll ska jag idag försöka skriva ikapp åtminstone tre dagar. Heja mig!

Tisdag 2/11
På tisdagen gick jag i skolan. Det var lite segt, den nya klassen är... jag vet inte riktigt, alla är ju snälla och så, men det är inte lika hjärtligt. Alla är ofta sena (i och för sig, denna dagen, även jag), och eftersom franska är ett så gemensamt språk så används det direkt när någon inte förstår ett ord, istället för att ågon ska försöka förklara det på tyska. Det stör mig.
Hur som helst! Efter skolan åkte jag hem, införskaffade de underbara nudlarna från nudelvagnen som står på marknaden här utanför, och prövade med gris istället för kyckling. Kyckling är mycket godare. Jag slog mig ned med datorn och skype och tillbringade en eller ett par timmar där, chattandes med diverse vänner, däribland Linus. Efter att ha fått Nightmare Before Christmas-cravings och råkat projicera dem på honom så åkte jag tillbaka dit och vi lagade mat. (Här skulle ni fått en fantastiskt fin, arrangerad bild, men min dator märker inte av när jag kopplar in min telefon.) Dock hann vi inte se filmen, då vi promenerade bort till Mia, Ines och Edvinas lägenhet för att hämta Linus väska och cykel. Vi hängde där en stund, och jag blev bjuden till mitt livs första hemmafest den kommande fredagen.
Därefter skjutsade Linus mig halva vägen tillbaka till honom, och sen skjutsade jag (!) sista biten. Livsfarligt, roligt och som tur var dog ingen av oss. Det var nog första gången jag skjutsat någon på cykel. När vi återkom till hans lägenhet drack vi lite vin och spelade backgammon och jag vann. Andra gången jag någonsin spelar backgammon och jag vinner! Gött!

PANIK!

Här avbryter vi historialektionen för en dagsfärsk nyhet:
Jag älskar Swedbank. De hade spärrat mitt kort för att de upptäckt en maskin som läste min magnetremsa i en bankomat jag använt, så idag åt en annan bankomat upp det kortet. Jag fick naturligtvis panik, frågade på den tyska banken vad jag kunde göra och de sade att jag skulle kontakta min svenska bank, så gråtandes åker jag hem och ringer Swedbank, som nu ska skicka mig ett nytt kort och krispengar. Åh, vad jag är glad att det löste sig. Ett tag var jag rädd att jag skulle vara tvungen att låna pengar tills jag fick mitt nya kort, och vem vet när det blir! Gosh.

En jobbig dag.

Måndag 1/11
Dumma, förvirrande tankar som inte försvann över natten, utan spökade hela dagen och gjorde allting jobbigt. Jag skypade med fantastiska Zoof efter skolan som hjälpte mig reda ut vad det egentligen var jag tyckte och tänkte. Därefter skypade jag med Martin och vi kom fram till att vi inte fungerade på avstånd.
Jag hade försökt ringa Linus på eftermiddagen, och framåt sex ringde han upp. Vi möttes i närheten av IH Prolog, alltså min (och hans gamla) skola, för att se Findet Nemo, alltså Hitta Nemo på tyska, trodde jag. Dock hade de blandat ihop papperna, klantarna, så vi fick se den tyska filmen Sonnenallee istället. Det var verkligen en helt okej film! Som en lite äldre version av Bert, fast i Östtyskland. Sonnenallee är en gata här i Berlin som delades av muren, och i filmen (kanske i verkligheten med?) hade västmänniskor byggt upp en ställning på andra sidan muren så de kunde se över på öst-sidan. Fast det var egentligen bara en liten del av filmen, egentligen handlade den om tonåringar och deras problem, och hur svårt det var att få tag på de rätta, hippa sakerna man såg på väst-TV i öst-Berlin.
Efteråt bjöd Linus hem mig till sig för att dricka lite vin och lära mig spela backgammon. Vi lyssnade på musik och pratade och tittade på gamla bilder på varandra från förr i tiden. Det var roligt, välbehövligt och mycket uppskattat.

Avsked, brunch och musikaler.

Söndag 31/10
Söndagen var dagen för avsked och det hatade jag. Dock fick jag och Martin ju en extra timme tack vare omställningen till vintertid. Ändå gick tiden för snabbt och plötsligt var vi på flygplatsen och skulle säga hej då och när han försvunnit in genom tullen fick jag en känsla av panik över att vara i samma stad, på samma plats, men inte tillsammans. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag åkte tillbaka hem (med en smärre felåkning på grund av ledsenhet) och distraherade mig med tv-serier.

Köksbord under brunch.

Som tur var hade jag varit smart nog att göra upp planer för dagen. Ett mycket stort tack till Linus och Marie som kom till min undsättning. Vid ett träffades jag och Linus uppe vid Wedding och han drog mig med till den största brunchen jag någonsin varit på. Alla (säkert minst 25 pers) hade med sig något för att bidra (jag hade bara honung och det var bara en person som tog av den - jag kände mig lite dålig) och jag satt och tjuvlyssnade på tyskar, försökte prata litegranna och pratade även med svenskar.
Vi funderade på att gå framåt tre, men då dök förslaget om Settlers upp. Jag, som aldrig spelat Settlers och nu skulle försöka göra det för första gången på tyska, fick som tur var vara i lag med Linus. Det visade sig vara otroligt trevligt, även om jag och Linus inte vann. Vilket vi egentligen förtjänade, såklart.

Köksväggskonst.

Vi åkte hem till mig och var väl hemma vid åtta någon gång. Linus åt inhandlad halloumi, jag åt något jag med, och vi drack te. När Marie dök upp för den planerade musikalkvällen hade hon med sig Dirty Dancing 2: Havanna nights och Hair. Det var otroligt fint; vi samlade alla mina kuddar och täcken på golvet framför tv:n och mös. Naturligtvis, eftersom jag är jag, så somnade jag ifrån de sista kanske tio minuterna på Hair, så när jag vaknade fick Linus och Marie återberätta slutet. Högst märklig, sorglig film. Sedan åkte de hem, för klockan var ju runt ett någonstans. Jag gjorde ett försök att gå och lägga mig, men jagades av jobbiga tankar. Till sist lyckades jag somna ändå, men sov inte mycket eller bra.

Zoo och rumpor.

Lördag 30/10

Noshörningsrumpa.

På lördagen fick vi en härligt långsam start, sådär som jag och Martin kunde vara bra på, men vi tog oss slutligen iväg till Berlin Zoo. Tyvärr hade minst hälften av alla Berlins barnfamiljer också hittat dit, men ändå. Vi köpte varsin kombobiljett för både zoot och akvariet och gav oss sedan in. Martin hade med sin superduperkamera, men jag hade bara min lilla vanliga, som inte alltid vill fokusera rätt. Alltså, mycket tid att njuta av omgivningen medan Martin pillade med alla inställningar på sin awesome-kamera. Jag fick mest rumpbilder.

Manet...rumpa?

Zoot var fint, om än fyllt med barn och lite kallt. Och stort! Och lite svårhittat. Vi missade ju tyvärr Knut, den lilla isbjörnspojken som inte är varken liten eller pojke längre. Eller, alltså, han är ju fortfarande en manlig isbjörn, men inte ett barn längre. Stor, stark, manlig, o-transig isbjörn. (Så vitt jag vet.)
Vi köpte ju biljetter till akvariet med, och jag hoppades på en sådan där tunnel där man kan gå bland en massa exotiska fiskar och hajar och känna sig omringad av vattnet utan att sväva i livsfara och/eller vara blöt (jag saknar dykning). Tyvärr var det inte alls så, utan det var olika separata akvarier med olika fiskar. Det var mörkt och fanns många svårläsliga skyltar med information, och högre upp i huset fanns även amfibier och insekter. Vi skippade insekterna.
När mörkret föll och zoot stängde tog vi buss 100 från Zoologischer Garten till Brandenburger Tor. Därifrån gick vi till förintelsemonumentet och sedan åkte vi hem. Väl hemma hade vi en lugn kväll med How I Met Your Mother och Cougar Town.

Botanischer Garten revisited.

Fredag 29/10
Tidigt på morgonen gick jag upp och åkte till Tegel för att hämta Martin. Tyvärr tog jag ju inte med morgontrafiken i min tidsberäkning, så den stackars pojken ringde innan jag var framme och frågade vart jag var. Men när jag väl kom fram fann vi varandra snabbt och dagsbiljett för kollektivtrafiken införskaffades.
Väl hemma på Albrechtstrasse så somnade vi. Lite konstigt kanske, men vi var bägge dödströtta. När vi vaknade gick vi uppför Schlossstrasse till falafel-stället som jag och Henric pratade om som ett maffia-hak när han var här. De hade otroligt god halloumi! Martin åt kebab, och den var tydligen också bra, som jag förstod det.

Martin med Haralds släkting.

Därefter gick vi i höstsolen till Botanischer Garten och betalade studentpris för oss bägge två (så busigt!) och tillbringade sedan resten av eftermiddagen där.
Därefter svängde vi hemom och gav oss sedan av för att hitta Legacy, tidningen där Myhrding var med. Efter att ha åkt hela vägen till Treptow och sedan till Friedrichstrasse för att alla i bandet skulle få ett ex så hittade vi en liten restaurang där vi åt middag; Martin åt någon kobit och jag åt någon lammbit.
På kvällen mötte vi upp med ett gäng svenskar i närheten av Görlitzer Bahnhof och hade en trevlig, om än inte Berlin-lång, utekväll.

Voldemort.

Torsdag 28/10
På torsdagen var det bara en dag kvar till Martin, så jag var väldigt exalterad. I skolan hände inte särskilt mycket intressant, men på kvällen var det Ung i Berlin igen. Det var spelkväll, och jag hade sett mycket fram emot att få spela TP. Nu fick jag ju tyvärr inte det, men istället körde vi en grupplek i omgångar med lappar. I den första omgången skulle man beskriva ordet, i nästa fick man bara säga ett ord, sen charader och i sista omgången fick man bara göra ljud. Jädrans vad svårt det var! Det bästa var när en tjej i charadomgången tvekade lite, och sedan började vifta på armen på det där inte särskilt politiskt korrekta sättet. Fruktansvärt underhållande när hela gruppen skrek "Jimmie Åkesson!" på en och samma gång.

Day of the esses: bitterness and Pongress.

Onsdag 27/10

Läskig skräckfilms-liknande modern konst.

Onsdagen var en dum, dålig och omotiverad dag. Ni fick ju ett bittert och ensamt inlägg den dagen, och dessutom hade jag lite dåligt samvete över att jag hade varit ute och haft kul med Doof dagen innan, när Max, das Kaninchen, hade dött. Det är sådant som man inte ska gå runt och ha dåligt samvete över, jag vet, men jag hade det ändå.
Hur som helst så visade det sig att att klaga på bloggen var precis rätt sätt att göra något åt sin situation. Linus, som jag träffat på Ung i Berlin torsdagen innan (jag hittade precis två stavfel efter att ha skummat det inlägget, förlåt! Jag korrekturläser inte, för jag är lat), hörde av sig och informerade mig om att så får man inte må när man är i Berlin. Han bestämde att vi skulle träffas senare och gå på Berlins första "Pongress", ett uttryck som jag fortfarande inte riktigt kan definier. Det innebar i alla fall en modern konstutställning tillsammans med bar (för vi är ju i Tyskland, där inget kan fungera utan alkohol) och två pingisbord, varav ett var liksom... i 3D. Jag kan inte förklara det ordentligt, men ni får en bild.

Bordet i bakgrunden (Linus spelade rundpingis med några mästare på denna bilden.)

Vi var på Pongressen i någon dryg timme. Jag gillade särskilt att spela på (i?) 3D-bordet och den konstiga moderna konstfilmen som behandlade Jesus, Lady Gaga och Paris Hilton i diverse djurformer och en massa fäger. Vi vandrade runt i Kreuzberg lite, Linus visade mig en fantastiskt trevlig gata med restauranger och caféer som jag inte ens känt till tidigare, och nu tyvärr inte minns vad den heter. Sedan gick vi uppför Kreuzberget (berget/kullen i Viktoriaparken), högst upp till tornet som jag hela tiden trott varit en kyrka. Min besvikelse över att det inte var en kyrka var enorm, men det trevliga sällskapet vägde upp emot det. Sedan åkte jag hem och sov!

Mackor och... förnödenheter.

Tisdag 26/10

Tisdagen var Doofs sista dag i Berlin, vilket gjorde mig en smula ledsen. Efter min skolgång träffades vi på cafét med de fantastiska mozzarellamackorna vid Checkpoint Charlie, och denna gången var det min tur att vara sen! Och det var jag med hela... tio minuter? Kanske till och med femton! Illa illa. Försenad på grund av ett toalettbesök, till råga på allt. Sablans natur. Nåja. Vi införskaffade de legendariska mackorna (efter att jag gått runt kvarteret för att hitta en bankomat) och slog oss ned. (Jag gjorde allt jag kunde för att få bilderna att ligga jämte varandra men icke.)
Efter att ha ätit upp och lämnat Doof med (vad som visade sig vara felaktiga) instruktioner för hur de skulle hitta till muren lämnade jag dem för att träffa Katrin på Starbucks precis i närheten. Vi hade en givande timme och ska träffas mer.
Efter att ha insett att jag gett Doof fel instruktioner och därmed gått rätt själv möttes vi upp vid ett ställe där muren stått och källaren till Gestapos högkvarter varit. Fast rätt snart därefter tog vi buss M29 till Hermannplatz där man egentligen inte vill hänga, för det gör alla knarkare, men idag var det en fin liten marknad, och Daniel åt nudlar från ett av de väl utplacerade "China box"-ställena.

Ompackning pågår.

Hermannplatz var dock tämligen ointressant, så vi åkte tillbaka till Doofs hostel och gick därifrån till Lidl. På Lidl var vi löjligt länge. Doof skulle ha matsäck och... förnödenheter. Vi gick långt till och från Lidl (det var tyngre på väg från) och bestämde oss för att de skulle hämta sina väskor och packa om lite innan vi skulle sätta oss på Café Marx precis intill och bara njuta av varandras umgänge innan de skulle åka till Hauptbahnhof för middag och avfart med tåg tillbaka till Sverige.
När det väl var avklarat, efter diverse påpekanden och pikande från min sida, gick vi till Marx. Där hittade vi på en fantastisk lek, som gick ut på att vi skulle gå igenom hela alfabetet och hitta den bästa utklädnaden på varje bokstav. Jag minns tyvärr inte alla briljanta saker vi kom på, men på något sätt blandade vi ihop livvakt och badvakt, vilket resulterade i en härlig inre bild av en man med stenhårda solglasögon, öronsnäcka och röda badbyxor. Jag tror nog Doof kan hjälpa mig komma ihåg mer saker?
Därefter skiljdes tyvärr våra vägar åt, när vi tog U-bahn åt olika håll. Jag för att åka hem till Steglitz, de för att åka hem till Sverige för att förbereda sin flytt till Mölndal. Det var fint att ha dem här.

Lite mer jul, bara för att irritera någon.

Måndag 25/10
På morgonen fantiserade jag hela dagen om fredagen som skulle komma, för den dagen skulle ta med sig Martin. Sedan åkte jag till skolan, och därefter lunchade jag med Eskil och Carolina, en svenska jag träffat på Ung i Berlin torsdagen innan.
Jag åkte hem, lämnade väskan och övertalade Doof om att vi inte skulle gå på Judiska Museet (eller, ja, så mycket övertalning var inte inblandat). Istället möttes vi på Alexanderplatz och gick till ett Humana (second hand)  i närheten. Jag trodde jag visste vart det låg, men icke! Som tur var hann vi inte gå fel, för Zoof såg en skylt där det stod Humana. Jag, som precis läst ut majoriteten av böckerna jag hade med mig, inklusive de som införskaffats på tyska, höll på att köpa Der König von Narnia på tyska. Tyvärr gjorde jag inte det. Det prövades även lustiga huvudbonader:

Därefter tvingade jag (återigen, inte så svårt) med mig de två turturduvorna till Hackescher Markt och Hackeschen Höfe. Vi åt, gick runt lite, och enades om att den söta, judiska lilla leksaksaffären var bland de bästa sakerna i världen. Eller nästan, i alla fall. Daniel gick i taket av glädje över att hitta en leksaksgroda av samma typ som han haft när han var liten, och var tvungen att köpa den. På den stod det att den inte var en leksak, utan "for collectors only". Det tycker jag, såhär i efterhand, är roligt, eftersom han hade en när han var liten.
Och ett besök på Hackescher Markt är ju inte fullbordat utan ett Starbucks-besök, så vi slog oss ned en stund. Doof gullegullade lite och jag dubbelkollade att 4-våningars-Humanat fortfarande fanns och hur länge det hade öppet. De hade öppet till sex, så vi skyndade dit och anlände ungefär halv sex. 4 våningar på en halvtimme kanske låter som lite, men med tanke på hur mycket skräp de säljer så var det inte alltför svårt. Dock fick vi skynda oss att ta de obligatoriska ha-på-sig-fula-kläder-bilderna. Daniel briljerade som Tyroler-cirkusdirektör:

Innan vi skiljdes åt för kvällen så diskuterade vi julen, som Daniel är lite trött på, men som jag och Zoof peppar till oändligheten. Därför kändes det passande att min nyligen återlämnade iPhone spelade Tom Waits Christmas Card from a Hooker på vägen hem.
Väl hemma skypade jag med mina älskade föräldrar, och vi köpte min biljett hem.

Julmusik: 2/3 älskar det.

Söndag 24/10
På grund av missförstånd och förseningar (inte från min sida, bör klargöras) vandrade jag ensam runt på Mauermarkt en timma på förmiddagen, innan Zoof och Daniel kom. Jag var lite tjurig, får jag erkänna, men de gottgjorde sig skickligt genom att distrahera mig med glühwein som de bjöd på. Tack tack!
På marknaden införskaffades fyra julklappar under dagens gång (tack vare att jag fick låna pengar av Zoof; hade inte orkat gå och ta ut pengar och gå tillbaka). Zoof köpte ett halsband med en uggla på, som dessutom var en klocka. Hon berättade gärna och ivrigt för mig och Daniel vad klockan var, resten av dagen. Typ varje 10 minuter-kvart. Även om vi inte ville eller behövde veta.
När det började regna tappade vi sugen och begav oss bort till Kastanienallee för att äta lunch. Vi hamnade på en, förutom oss, helt tom italiensk restaurang bara för att den var öppen och först på gatan för vi var alla kissnödiga och hungriga. Även om jag lärt mig av mina föräldrar att man inte ska ta den tomma restaurangen så gjorde vi det. Och det var helt okej! Vi hade kanske hittat något bättre om vi orkat gå längre, men det gjorde vi inte.
Efter lunch tog vi oss med spårvagn (och min fantastiska guidning) till Tacheles, konstnärskollektivet jag besökt tidigare med Marie. Det fanns otroligt mycket mer saker där denna gången, och jag blev kär i alla djur i rostigt, sammansvetsat järn. Så underbara! Inne i ett tält, eller någon form av provisoriskt skjul av modell större, på bakgården fanns världens coolaste öppna spis. Själva byggnaden luktade ju fortfarande urin, men jag blev förälskad i bakgården, denna gången.
Därnäst tog vi bussen till Gedächnistskirche, mest bara så att Daniel skulle ha sett den. Efter att ha kollat runt däromkring och ha varit inne en sväng på skivaffären Cover Music så skiljdes våra vägar tillfälligt, för jag skulle hem och äta middag.
Senare träffades vi igen, jag fick älskad, avslagen julmust och se när Zoof stickade klart en halsduk till Daniel. En väldigt fin halsduk. Jag är lite avundsjuk. Sedan gick vi till Hannibal, en bar i närheten, och drack billiga drinkar. Jag prövade en mango daquiri, vilket smakade som en mango-smoothie, ungefär. Vi pratade seriositeter och jag stannade ute för länge och sen åkte jag hem.