torsdag 9 februari 2012

It's always darkest before the dawn.

När jag loggade in på facebook denna morgonen var detta den första bilden jag såg:
Stulen från Paulina Pockets facebook.
Och jag kände ett sug i magen och ett behov av att ta mig dit. Och en sorg över att det kommer hända först nästa säsong. Och allting blev en enda stor mix av att jag inte orkar vara här längre och jag orkar inte flytta hem till Jönköping, ens för en kortare tid. Men det måste jag.
I måndags hade jag ett möte med Anne, min chef, som meddelade mig att hon tyvärr inte kan förlänga mitt kontrakt endast till slutet av maj, då jag tänkt åka, på grund av flytten till BBI (Berlin Brandenburg International) och att jag inte är student och säkert annat med som jag har glömt. Så från och med slutet av denna månaden kommer jag att vara arbetslös. Ska jag hitta ett nytt jobb och sluta på det efter tre månader? Eller ska jag åka hem redan i slutet av mars? För tillfället lutar jag åt det senare alternativet; samtidigt som blotta tanken på att lämna det här får mina ögon att tåras. Men jag måste bort. Jag söker jobb, både här och hemma, för tillfället, och jag hatar det. Men jag kommer förhoppningsvis kunna spara ihop tillräckligt för att ta mig till alperna, och kanske där lyckas leva snålt nog att jag kan spara lite mer pengar och sedan ta mig till Australien och Nya Zeeland.
Fick äntligen skypa med Mikaela igen häromdagen. Det var så skönt att höra och se henne igen, och om hon skulle följa med till alperna vore det ännu mer fantastiskt.
Något som är lite lugnande är att jag för tillfället endast har två vägar att gå: antingen hittar jag ett jobb eller så åker jag hem. Och en till trevlig sak som hänt är att jag ska åka med Bombshells A-team till Glasgow för att sälja merch. OCH HÄLSA PÅ KIMBO, TJOHOO! Så mars kanske blir bra ändå, trots arbetslöshet. Jag hoppas det.

Quick catch-up.

Jag var fruktansvärt förkyld under hela EROC, men struntade i det och var med under beginner scrimmagen på söndagen ändå. Och det var så roligt! Och jag var möjligen en av de bästa! Det är väldigt uppfriskande att spela mot människor som faktiskt är på min nivå, istället för att alltid spela mot A-laget. Som vår nya Bombshell Joan of Snark sade: "It crushes your spirit." Dessutom träffade jag massor med svenska derbymänniskor, vilket också är härligt.
Måndagen efetr EROC gick jag på min första jam skate training; ej att blandas ihop med roller derbyns jams, jam skate training är rullskridskodans. Jag var superpeppad och blev jättebesviken. Tränaren hade ingen taktkänsla (eller räknade i alla fall inte i samma takt som musiken han hade på), var opedagogisk och kunde inte förklara hur man skulle göra olika steg.
Till fredagen därpå hade Bombshells blivit inbjudna till ett rullskridskodisko som hölls på en go kart-bana. Vi hade erbjudits en VIP Lounge, men inte riktigt reflekterat över vad det innebar. Vad det innebar var gratis inträde och gratis dryck hela kvällen, oavsett vad vi ville ha. Vilket vägde upp en del mot den kassa musiken; men jag och Snark fick i alla fall köra våra moves like Jagger. Nästa gång vill jag komma tidigare, för de börjar kvällen med "70s, 80s and classics". Boo-yah.
Dagen därpå, det vill säga i lördags, hade vi hemmafest med tema världens undergång här. I brist på bättre idéer och för att få användning för den snygga t-shirten jag köpt på EROC gick jag som en av "[the] Roller Girls of the Apocalypse", som alltså egentligen är ett lag i Kaiserslautern i Tyskland. Tog dock av knä och armbågsskydden efter ett tag, för det blev lite varmt. Gick även och lade mig vid tre, trots att festen fortsatte, då jag skulle jobba dagen därpå. Något som tydligen var väldigt provocerande för en del; man MÅSTE ju festa sig MEDVETSLÖS?! Eller inte.
Och denna veckan måste få ett eget inlägg. Så to be continued.

fredag 27 januari 2012

En dag.

Så i ytterligare ett försök att ta tag i mitt liv har jag spenderat en dryg timma med att undersöka hur jag kan spendera nästa vinter som säsongsarbetare i alperna. Jag har:
  • skrivit till två vänner varav en har vänner som arbetar i bayerska alperna varje år och en som faktiskt är utbildad snowboardlärarinna
  • googlat på engelska och svenska och läst och/eller skummat en himlans massa sidor
  • blivit förvirrad av att alla brittiska kurser är minst tio veckor och den längsta svenska är tio dagar
  • kommit fram till att jag mycket hellre är skidinstruktör/-lärare än reseledare
Det känns bra att ha tagit tag i något litegrann. Det är också gött att enbart ha gått ur sängen för att äta frukost och sedan ha återvänt till den för tidigare nämnda research. Efter barnvaktandet i går åkte jag direkt till Ung i Berlin för en mycket trevlig och mättande taco-kväll. Det var verkligen evigheter sedan jag var där; det var skönt med gott kaffe och enkla samtal (vad gör du här/hur länge har du varit här/trevligt att träffas).
Därefter åkte jag hem och städade klart mitt rum (dammsugning, moppning, tvätt av "gardin") och mötte sedan Linus och hans österrikiska vän Dani utanför Sage, indierock-/metalklubb i ökända KitKat Club på torsdagar. Har varit där en gång tidigare med bland annat Mike, som jag sprang in i där även denna gången; med sig hade han Amy och sin vän Richard som är på besök från Storbritannien. Dansandet började dåligt och gick sedan ganska odramatiskt upp och ner, ungefär som nyckelpigan på Liseberg - ibland gött ibland lite tråkig. Hemfärden med tre fulla britter var i alla fall väldigt underhållande!
Ikväll ska vi städa hallen inför helgens EROC - European Rollerderby Conference, och i morgon har jag det tidiga skiftet på jobbet, så det verkar som om idag kommer bli en exceptionellt ointressant dag. Faktum är att jag måste gå och duscha nu, medan vi fortfarande har dagsljus, för badrumsljusen har gett upp. Av tre lampor fungerar nu en halv.

Ett försenat nyårsinlägg.

För ett tag sedan tog jag ett beslut att aktivt söka upp nyheter och försöka hålla min allmänbildning i schack. Den har slappats av sedan flytten till Tyskland, och har gett mig dåligt samvete. Alltså är jag nöjdare med mig själv om jag tittar på nyheterna och läser lite tidningsartiklar. Men det är inte roligt. Ja, jag mår bättre i mig själv, men vad i helvete håller vi på med i världen? Det kan vara otroligt deprimerande. Och även om jag tittar på nyheterna så hänger jag inte helt med i svängarna i de röda delarna av vår riksdag; Juholt hit och Löfven dit och så in med Jonas Sjöstedt med. Det leder ju till väldigt röda nyheter, men känns mest som en uppvisning av kaos.
Jag har även startat om listan med böcker jag vill läsa och försöker begränsa den till "finare" litteratur (för den andra läser jag ju ändå). Tanken är att jag ju faktiskt gillade en del av böckerna vi läste på IB, så varför fly den enbart för att den anses som "höglitterär"? För ja, det är det jag har gjort, till stor del. Jag är så skadad av IB att tanken på vidare studier ger mig panikångest. Att börja läsa på riktigt igen kanske hjälper, kanske är det ett första steg tillbaka till studier (det steget alla mina klasskamrater antingen aldrig behövde ta eller tycks ha hittat igen efter bara något år).
Jag har även en lista över filmer jag vill se. Fast där är det inte särskilt mycket snofsig film (även om jag definitivt vill skriva dit the Artist). Mer sådant som Indiana Jones och Star Wars och allt sådant där jag tycker om tanken på, utan att ha sett det på evigheter. Men i morse gjorde jag i alla fall en liten insats även för mitt relativt icke-existerande snofsiga film-jag. Det var enkelt och trevligt, och jag tycker i borde göra samma sak, särskilt om ni gillar böcker:

The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore from Moonbot Studios on Vimeo.

tisdag 24 januari 2012

Böcker, Bombshells och barn.

Det blev inte Damned sedan, utan the Second Coming. Det känns inte som om jag har läst särskilt långt, men ändå är jag redan mer än 100 sidor in i den och den är väldigt rolig. Och extremt deprimerande, för John Niven levererar gång på gång information om hur vi förstör vår värld och vilka jävla puckon en del av oss är.
För tillfället ligger jag hemma i sängen och tittar på P3 Guld efter att ha gått igenom den dagliga mailskörden. Mycket inom Bombshells görs över Yahoo-grupper, och det tar sjukt mycket tid att hålla sig uppdaterad på allt. Särskilt nu med det nya hemmalaget X-Berg Cosmo Knocks, som jag är en del av! Tjohoo!
Förklaring:
Alla som är med i Berlin Bombshells, oavsett om de är med i A- eller B-lag eller inte, spelar i ett av tre hometeams: Fantastic 14; the Good, the Bad and the Gorgeous och X-Berg Cosmo Knocks. Hemmalagen har olika teman (superhjältar, cowboys och rymden) och spelar mot varandra under perioden februari-maj, enbart för ära och för att det är kul att spela med människor på olika nivåer.
Så den 18:e februari spelar vi i Arena i Treptow igen, under event-namnet Hey Ho Let's Roll!
Så varför ligger jag fortfarande i sängen klockan elva en tisdag? Jo, för jag jobbar inte idag. Varför är jag inte ute och springer? Jo, för att mina ögon känns som bowlingklot i mitt huvud, min hals kliar som hade någon dragit en spikmatta på insidan av den, och min näsa blir en kran så fort jag tar ett steg utanför dörren.
Varför är det så då? Jag tror att det är Alvas fel. Jag satt barnvakt tre gånger förra veckan och hon har varit lite förkyld, så jag tror hon smittat mig. Och sedan en hektisk helg på det, så är det väl klappat och klart att jag blir sjuk igen. I lördags hade jag det tidiga skiftet på jobbet, det vill säga att jag gick upp 4.45 och jobbade till 12, sedan åkte hem, åt, sedan åkte till träningen och från träningen till barnvaktandet. Väl där gjorde Alva sin klassiska "börja-gråta-hysteriskt-när-hon-märker-att-det-är-dags-att-somna"-rutin. Storasyster Matilda var typ världens bästa hjälp, trots att hon egentligen var dödstrött och också ville sova. Vid tio hade de äntligen somnat bägge två, och jag gick och bäddade ner mig i soffan. Jag sov dåligt, gick upp 5.15 och åkte till jobbet, direkt från jobbet till träning och sedan därirån till Lerchen & Eulen där jag hängde med Bruno och hans (flick)vän Ida tills det var dags att träffa Pocket vid sex. Pocket klippte mitt hår (det ser helt jädra fantastiskt ut, hon är briljant) och sedan gick vi och åt pizza på pizzerian där Ida arbetar. Sedan åkte jag hem och SOV.
Så det kan eventuellt haft något att göra med att jag inte är helt kry. Därför ska jag tillbringa en stor del av dagen hemma, tänkte jag, enbart med spännande utflykter såsom turkiska marknaden för att fixa frukt och grönt, samt affären för att införskaffa flingor och sylt och sådant. Kanske stämmer träff med någon ikväll, vi får väl se. Nu har jag huvudvärk och tänker äta frukost innan jag duschar och stämmer träff med Linus (för att gå på turkiska marknaden tillsammans).

torsdag 19 januari 2012

Inte den bästa av dagar.

Så idag har inte varit en superdag. Jag kom inte med i Berlin Bombshells B-lag, och det gör jävligt ont. Först tänkte jag att det var för att jag ska flytta, men sedan gick jag igenom alla spelare som var på listan och insåg att de alla är bättre än mig. Folk säger att "du har ju inte hållt på så länge" osv; jag säger att Baïo, som började samtidigt som mig, kom med, och att jag helt enkelt inte är tillräckligt bra. Än.
Så självförtroendet var redan något nedslaget när jag kom till jobbet, och det blev inte bättre när min tyska bara vägrade fungera. Intressant hur man kan bo i ett land i 1 år och 3 månader och jobba på det språket och ändå inte kunna det. Jaja, alla säger att jag min tyska är bra och la-di-da. Är ändå sjukt trött på att veta att man kan rätta allting som kommer ur min mun.
Jag har varit hemma mycket på sistone. Eller ja, mycket om man jämför med hur jag brukar vara (in, äta, sova, ut). Jag har inte riktigt lust att gå ut längre - träffa vänner, ja, gärna! Men inte ta en öl eller så. Det har varit mycket filmtittande och matlagning, både tillsammans med folk och själv. Gerd (Marie Baïonette) har varit här och tittat på Glee med mig ett par gånger, och hon och Bee (Agent B Fatale) var här och åt scones förra veckan. De var bägge mycket fascinerade av den bästa julklappsmarmeladen med Earl Grey-smak. Fantastisk! Tack Emma!
Annars har jag jobbat, både på Pocket Shop och som barnvakt, och tränat. Hade första träningen på rullskridskor igen i lördags - så otroligt härligt! Bambule skrev till mig dagen efter att jag varit otrolig på träningen, att jag aldrig gav upp och att det kommer vara en stor förlust för Bombshells när jag flyttar. Sådant är alltid angenämt att höra, särskilt när det kommer från någon man beundrar, och som spelat i landslaget. Då känner man sig ball.
Jag gav mig ut och joggade torsdag och fredag för att känna hur det skulle vara att träna igen, eftersom jag ju varit sjuk i en vecka innan dess. De första tre gångerna gjorde jag det för att känna efter, och för att kompensera för missade träningar och för att jag inte vill förlora känslan av att jag gillar min kropp. I kväll gjorde jag det även för att jag ska bevisa för mina tränare att jag förtjänar en plats i B-laget, även om jag inte kommer kunna få den. I och med vädret kan jag inte åka rullskridskor, men jag kan förbättra min kondition och styrketräna lite (i samband med joggandet gör jag lite muskelträning också); det kommer göra skillnad på banan. Så stark är min motivation nu, men vi får väl se hur det blir senare. (Fast det känns ganska stabilt i och med att jag och Mario i kväll gav oss ut i plaskblött snöfall och sprang.)
I och med att jag varit hemma mycket har jag hängt mycket med Conrad. Vi har spelat SingStar ett par gånger, samt något dansspel med PlayStations motsvarighet till Kinect. Sjukt kul!
Och så har jag läst massor. När jag äntligen läst ut the Finkler Question (Howard Jacobson) plöjde jag även igenom Delirium av Lauren Oliver och One Day av David Nicholls. Jag är nästan klar med Uli Hannemanns Neukölln, mon amour och tänker snart ta tag i Chuck Palahniuks Damned, fast först efter jag läst Switched av Amanda Hocking, för den har jag fått låna av min finfina kollega Annett. Någonstans ska jag även klämma in John Nivens the Second Coming om när Jesus återföds som gatusångare i New York för att lära ut det ända sanna budordet: "be nice!". För att lyckas sprida det till alla måste han vinna en påhittad motsvarighet till American Idol och vinna över den satanistiska fiktionsversionen av Simon Cowell. Ser fram emot det.

måndag 9 januari 2012

Kom änglar/Come angels/Kommt Engel

Jag såg i lördags förrförra veckans På Spåret, där Sofia Karlsson gjorde en (ganska tråkig) version av Lars Winnerbäcks låt Kom Änglar. Jag är sjuk och har tråkigt, så jag påbörjade en översättning. I dag blev den klar. Jag försökte få den att passa ihop med originalmelodin i början, det gick väl sådär, men jag försökte i alla fall till stor del (till skillnad från rimmen). Så här nedan får ni låten, sedan texten på svenska och sist min översättning. Jag gjorde även en tysk översättning, men den får ni inte se för än en av mina tyska vänner har hjälpt mig ta bort de värsta felen.

For the first time, in English!: Due to recently hearing a pretty bad cover version of Lars Winnerbäck's Kom Änglar, I decided to translate it to English. Mostly because of boredom and having a cold that forces me to stay in. I tried to make it fit with the original melody, but that didn't really work out (not to mention that I ignored the rhymes). Below you'll find the song, the Swedish lyrics and then my translation. I actually made a German one too, but that won't be posted until I've had a German friend look through it and remove the worst spelling and grammar mistakes.


Lars Winnerbäck - Kom Änglar

Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvudet

Och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna

O jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria
men det visa sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria

Och den stund som jag kände som nära var blott alvedon
och dom himmelska ben som jag ville förtära dom gick
där ifrån

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta
som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Och du somnade den natten så vaken och drömde om allt
som vi kunnat göra
Om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
och nån att beröra
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken
men själv, själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten -
jag liksom föll över kanten

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta
som skulle
bli ditt på nåt vis fryser nu sakta till is

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
Jag satt där med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat

Kom änglar och ta mig till henne och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne någon annanstans

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta
som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
och här sitter jag, baddar såren med salt
det går åt helvete med allt

Men den vackraste stunden i livet var den när du kom


Come Angels (translation by J.W.)
The most beautiful moment of life was that, when you came
And all was forbidden
And all that we did that moment I wish to repeat
'Cause it echoes in my mind

And the blood I thought was frozen you made to flow and
the disheartened voice I wield so poorly you made to fade

I fell asleep that night, thinking that all was a piece
of a story of loving
But it turned out next day that I'd been mistaken
When I gave you a halo

And the moment I felt so close was merely painkillers
And the heavenly legs that I wished to devour
They walked away

Come angels, come fairies, the cold's coming in
The temperature's dropping fast everywhere and the heart
that was
to be yours, somehow, is slowly turning to ice

And you fell asleep that night so awake and dreamt of all
We could have done
Of someone who wants to give warmth when all is cold
And someone to touch
And I would have done anything to hear that thought
But me, I was silently laying in bed, so salvaged from the dangerous verge
I sort of fell over the edge

Come angels, come fairies, the cold's coming in
The temperature's dropping fast everywhere and the heart
that was
to be yours, somehow, is slowly turning to ice

And the damndest moment of life was that, when you left
And all had been lost
I sat with green-brown eyes and saw
with blue gaze
All I had played up

Come angels and take me to her and give me a chance
'Cause I think she will soon set a heart ablaze someplace else

Come angels, come fairies, the cold's coming in
The temperature's dropping fast everywhere and the heart
that was
to be yours, somehow, is slowly turning to ice

Come angels, come fairies, the cold's coming in
and I'm sitting here, dabbing sores with salt
All goes to hell in the end

But the most beautiful moment in life was that, when you came

lördag 7 januari 2012

4 dagar till sängs.

Nej, nu får det vara nog. Någon får ta och säga till min kropp på skarpen! Detta är inte okej längre, jag orkar inte vara sjuk längre. Sedan i onsdags har jag legat hemma och varit sjuk, med undantag för i torsdags då jag och Mike låg hemma hos honom och var sjuka tillsammans. Det var väldigt fint, faktiskt. Han hade gjort kycklingsoppa som vi åt, samt en massa godis och apfelschorle medan vi tittade på det nya Sherlock-avsnittet (!!!) och en prequel (typ ett inledande avsnitt) till Inspector Morse-serien. Jag älskar BBC-produktioner, och särskilt deras mini-serier.
Men i övrigt har det alltså varit hemmaplan som gällt, och att majoriteten av tiden tillbringats till sängs syns på virrvarret av böcker (läse- och antecknings-), näsdukar och sötsaker på golvet vid huvudändan. Jag gjorde i förrgår en raggmunkssmet som räckt ända tills idag, och nu har jag slut på lingon- och hallonsylt. (Jag vet, barbariskt med hallonsylt, men något var jag ju tvungen att ha till när lingonsylten tog slut.) Jag bjöd även Gerd/Baïo på det när hon var förbi igår. Vi tittade massor på Glee och åt absurda mängder sötsaker. Det är vad man gör när man är sjuk, okej?! När hon gått tittade jag på Indiana Jones und das Königreich des Kristallschädels (alltså den fjärde Indiana Jones-filmen på tyska) med Conrad och Lenno, och sedan spelade vi (mest jag och Conrad) SingStar. Kanske inte det bästa för en person med hosta, men definitivt den bästa medicinen för att sluta tycka synd om sig själv.
Fast det har jag ju såklart fortsatt med i dag ändå. I morse tittade jag på Rapports årskrönika; under dagen har jag även avverkat ett Supernatural- och ett De kallar oss skådisar-avsnitt, samt sörjt att man inte på SVT Play kan titta på Vinterstudion utanför Sverige. Just nu tar jag en paus i På Spåret-tittandet. Senare kommer Mario och Tine förbi; tanken var att vi alla tre skulle hämta Linus från jobbet och sedan gå på fest tillsammans, men jag tror inte det går för mig. Men att ha de bägge här en kort stund kan ju knappast skada! I alla fall inte mig. Kanske dem. Men de tycks ju villiga att leva med en eventuell förkylning.

Även idag lämnar jag er med ett youtube-klipp, för det blir lätt så när man tillbringar hela dagarna med datorn framför sig. Videon ovan är en cover, för jag tycker på sätt och vis att den är bättre, men om ni vill ha originalet (med en rätt ball video) kan ni klicka här.

onsdag 4 januari 2012

Wasabiärtor istället för nässpray.

Jag är inte bra på att ligga hemma (ensam) och vara sjuk. Men när jag träffade Linus, Rebecka och Anna på ett café idag för att spela spel gick det verkligen inte alls. Jag var jättelångsam och kunde verkligen inte fokusera. Jag hoppas det går över tills på fredag, för då vill jag simma med Gerd/Marie Baïonette/Baïo. Och på måndag börjar ju äntligen träningen igen, så då MÅSTE jag vara frisk.
Förkyld pose-bild.

Förkyld såhär-mår-jag-egentligen-bild.

Något som är trevligt är att Mario äntligen är hemma från Cambridge igen. Han åkte till Polly samma dag jag kom tillbaka till Berlin, så vi hade inte träffats på typ en månad (okej, kanske tre veckor) när vi äntligen sågs idag.
Något som är mindre trevligt är att Adam åkte idag. Vi hängde en stor del av dagen igår medan Amy arbetade, vi åt lunch och promenerade och det var riktigt fint, trots att vädret var emot oss.
I övrigt hade vi julmiddag med jobbet igår; försenat, då vi inte hann före jul. Jättetrevligt! En fancy, vegansk restaurang i Mitte. Jag åt rödbets-... någonting. Inte -carpaccio. Det var dock en av förrätterna, tror jag. Gott var det i alla fall! Och pratglatt. Bäst var den veganska Apfelstrudeln - som en dröm.
I present får ni av mig idag en jättebra låt:
...samt en låt som var jättebra fram tills den surrat runt i mitt huvud hela dagen, irriterande nog. (Definitivt inte mitt eget fel för att jag lyssnade på den 5 gånger i rad i morse.)

måndag 2 januari 2012

May we all have our hopes, our will to try.

Jag jobbade till klockan 16 på nyår, sedan åkte jag hem och skålade i champagne med Lenno, Conrad och Conrads kusin. Jag plockade ihop saker att ha på pizza, gjorde mig i ordning och köpte på vägen två små flaskor Rotkäppchen. Väl hemma hos Tine gjorde vi pizza, hade tjejsnack, smälte tenn för att spå vårt 2012 (jag fick en drake - jag ska passa mig för att gå i luften; jag skiter väl egentligen i betydelsen, för jag fick en drake!), smällde inomhussmällare med glitter i och dansade till fantastisk radiomusik fram tills klockan tio i tolv, då vi tog oss upp på taket och tjoade, ooh:ade och aah:ade i jämnhöjd med raketerna.
Kvart över ungefär drack vi den sista champagnen (och sekten) och jag tog sällskap med britten Richard för vi skulle åt samma håll. När jag bytte från U7:an till U1:an var den så full att jag inte kunde se stationen och råkade hoppa av på Schlesisches Tor istället för Warschauerstr, men det betydde bara att jag fick gå över Oberbaumbrücke, som var full av dansande och galna människor som smällde smällare och raketer. Jag tror jag var mer oroad när jag gick genom Neukölln för att ta mig till tunnelbanan och Tine än jag var när jag gick däröver (vilket ju är märkligt, för nu var ju människor inte bara skjutgalna utan även märkbart berusade). Jag kom i alla fall säkert fram till Monster Ronson's Ichiban Karaoke där Mike hade bokat ett bås. Jag kände bara honom och Amy, men det var helt okej, för jag var i ett karaokebås fyllt med glada, fulla, sjungande britter. När båstiden gått ut tog vi oss till stora rummet och jag fick sällskap på scen av en okänd kille och vi sjöng tillsammans Papa Don't Preach. Ett av mina bästa nyår, om inte DET bästa, någonsin.
På nyårsdagen städade jag mitt rum litegrann och badrummet väldigt noga, för det var min tur att göra det den veckan och det var ju söndag, så sista chansen, innan jag träffade Amy och Adam, en vän till Amy på besök från Storbritannien, på ett café vid Hermannplatz. Amy var otroligt bakfull och tog sig hem, så jag och Adam hängde själva ett tag.
På det hela taget har jag haft en riktigt fin nyårshelg, och ska nu samla mig själv för att så småningom ta mig till jobbet och möta min chef gällande min uppsägning. Det kommer eventuellt bli lite jobbigt. Men jag hoppas hon förstår. Gott nytt år!

(Ja, titeln är ett citat från ABBA:s Happy New Year. Så cheesy är jag!)