It's always darkest before the dawn.

När jag loggade in på facebook denna morgonen var detta den första bilden jag såg:

Stulen från Paulina Pockets facebook.

Och jag kände ett sug i magen och ett behov av att ta mig dit. Och en sorg över att det kommer hända först nästa säsong. Och allting blev en enda stor mix av att jag inte orkar vara här längre och jag orkar inte flytta hem till Jönköping, ens för en kortare tid. Men det måste jag.

I måndags hade jag ett möte med Anne, min chef, som meddelade mig att hon tyvärr inte kan förlänga mitt kontrakt endast till slutet av maj, då jag tänkt åka, på grund av flytten till BBI (Berlin Brandenburg International) och att jag inte är student och säkert annat med som jag har glömt. Så från och med slutet av denna månaden kommer jag att vara arbetslös. Ska jag hitta ett nytt jobb och sluta på det efter tre månader? Eller ska jag åka hem redan i slutet av mars? För tillfället lutar jag åt det senare alternativet; samtidigt som blotta tanken på att lämna det här får mina ögon att tåras. Men jag måste bort. Jag söker jobb, både här och hemma, för tillfället, och jag hatar det. Men jag kommer förhoppningsvis kunna spara ihop tillräckligt för att ta mig till alperna, och kanske där lyckas leva snålt nog att jag kan spara lite mer pengar och sedan ta mig till Australien och Nya Zeeland.

Fick äntligen skypa med Mikaela igen häromdagen. Det var så skönt att höra och se henne igen, och om hon skulle följa med till alperna vore det ännu mer fantastiskt.

Något som är lite lugnande är att jag för tillfället endast har två vägar att gå: antingen hittar jag ett jobb eller så åker jag hem. Och en till trevlig sak som hänt är att jag ska åka med Bombshells A-team till Glasgow för att sälja merch. OCH HÄLSA PÅ KIMBO, TJOHOO! Så mars kanske blir bra ändå, trots arbetslöshet. Jag hoppas det.

Quick catch-up.

Jag var fruktansvärt förkyld under hela EROC, men struntade i det och var med under beginner scrimmagen på söndagen ändå. Och det var så roligt! Och jag var möjligen en av de bästa! Det är väldigt uppfriskande att spela mot människor som faktiskt är på min nivå, istället för att alltid spela mot A-laget. Som vår nya Bombshell Joan of Snark sade: "It crushes your spirit." Dessutom träffade jag massor med svenska derbymänniskor, vilket också är härligt.
Måndagen efetr EROC gick jag på min första jam skate training; ej att blandas ihop med roller derbyns jams, jam skate training är rullskridskodans. Jag var superpeppad och blev jättebesviken. Tränaren hade ingen taktkänsla (eller räknade i alla fall inte i samma takt som musiken han hade på), var opedagogisk och kunde inte förklara hur man skulle göra olika steg.
Till fredagen därpå hade Bombshells blivit inbjudna till ett rullskridskodisko som hölls på en go kart-bana. Vi hade erbjudits en VIP Lounge, men inte riktigt reflekterat över vad det innebar. Vad det innebar var gratis inträde och gratis dryck hela kvällen, oavsett vad vi ville ha. Vilket vägde upp en del mot den kassa musiken; men jag och Snark fick i alla fall köra våra moves like Jagger. Nästa gång vill jag komma tidigare, för de börjar kvällen med "70s, 80s and classics". Boo-yah.
Dagen därpå, det vill säga i lördags, hade vi hemmafest med tema världens undergång här. I brist på bättre idéer och för att få användning för den snygga t-shirten jag köpt på EROC gick jag som en av "[the] Roller Girls of the Apocalypse", som alltså egentligen är ett lag i Kaiserslautern i Tyskland. Tog dock av knä och armbågsskydden efter ett tag, för det blev lite varmt. Gick även och lade mig vid tre, trots att festen fortsatte, då jag skulle jobba dagen därpå. Något som tydligen var väldigt provocerande för en del; man MÅSTE ju festa sig MEDVETSLÖS?! Eller inte.
Och denna veckan måste få ett eget inlägg. Så to be continued.