Sick and alone.

Jag vet, jag ligger efter. Det hjälper ju inte att det händer så mycket nytt hela tiden heller! Ni kanske får en uppdatering under dagen, då jag måste stanna inne med datorn i knät, eftersom jag spenderade gårdagskvällen och lite av natten på toagolvet, lekandes Exorcisten. Jag har gjort trevligare grejer, här i Berlin. Dock var Conrad och Lenno jättesnälla och gjorde mig torr toast och te, och fixade i ordning en hink och så jämte min säng. Fina män, de där två!

Det hundrade inlägget!

Det är sant! Jag sitter alltså nu och skriver det hundrade inlägget på denna bloggen. Jag försöker även komma på en passande reaktion på mitt hundra-inläggs-jubileum, men det verkar som om någon speciell reaktion uteblir. Så det får väl bli ett vanligt inlägg.
I lördags jobbade jag, återigen 16-02, men med kanske 10 minuters paus. Sådan lyx! Vid ett tillfälle trodde jag att jag skulle börja gråta för att jag var så brutalt trött. Med en sådan känsla skulle man ju kunna tro att jag så snart jag slutat drog hem för att sova: ack nej! Jag slog mig ned med Jenny, Linus och Marie som kom förbi för att fira av mig min sista dag på jobbet. Så fina vänner kan man ha! Kai frågade om jag ville ha något att dricka och jag beställde hans specialare som smakar som något godis jag inte tidigare kunnat definiera, men som Marie kom på var lite som melontuggummin. Gott i alla fall! Sascha anslöt sig också till oss, och han och jag satt sedan kvar till stängningen vid fyra. Därefter gick han, jag, Ascan och Kai ut för att fira av mig. Det blev en sen kväll, kan man säga, och vi var på bland annat Festsaal Kreuzberg, som jag tyckte väldigt mycket om och vill tillbaka till någon gång, och Roses, ett ställe jag tänkt besöka många gånger med rosa fluff på väggarna.

Jacopo, Linus, yours truly, Jenny, Joel och Ines.

Efter en extremt ekonomisk utekväll (om man slutar på ett jobb någonstans envisas människor med att bjuda på allting hela kvällen) väcks jag på söndagsmorgonen av ett samtal gällande den där picknicken i Wannsee. Egentligen är jag för trött för att orka, men när Jenny drar till med ett "bros before hoes" (jag sov hos Ascan) så pallrar jag mig ändå dit, oduschad och ofrukosterad. Jacopo stod och gjorde smörgåsar när jag kom, och sedan gjorde Jenny pannkakor och så tog vi (jag, Jenny, Jacopo, Marie, Linus och två vänner till Jacopo) S-bahn ut till Wannsee och satte oss vid sjön och njöt av solen och de 16 graderna. Vi (eller okej, Jacopo, ivrigt uppmuntrad av Jenny) gjorde upp en pytteliten, säkert förbjuden eld och försökte grilla marshmallows, samt tog en promenad längs med sjön en bit och fascinerades av fåglarna som matades, samt barnet som i princip kastade hela, hårda frallor PÅ fåglarna.

Jacopo (aka Fire King), Jenny (aka Eldhetserskan) och Linus (aka "DET BRINNER!").

Alla bilder är skamlöst stulna från Marie, då jag som sagt har en trasig kamera, och är extremt kass på att ladda in bilder från min telefon på datorn.
När det svalnat av tog vi S-Bahn hemåt. Jag följde med tillbaka till Jacopo och Linus, där vi gjorde en obscen mängd popcorn och slog oss ner för att titta på Goodbye Lenin, då varken jag eller Jacopo förr sett denna måste-se-film. Den var väl helt okej, men inte så fantastisk som jag förväntat mig, då alla hypat upp den något otroligt. Därefter satte vi på High Fidelity, men då somnade både jag och Jacopo. Sedan kom Jenny och jag cyklade hem genom mörkret på min cykel utan lyse, eftersom dynamon gått sönder.
I måndags arbetade jag tillsammans med Hanna det sena skiftet på Pocket Shop. Hanna är också svenska, och bor i Prenzlauer Berg. Det var väldigt trevligt, men också väldigt hjärnsprängande. Mycket information med vad man ska göra vid kassaslut och så. Därefter åkte jag direkt till Jenny och vi blonderade våra hår, som ni såg på bilden från häromdagen. Det blev sent, så jag sov över och på morgonen gick vi och köpte frukost och försökte sedan bleka Jennys hår en gång till. Det var dock motsträvigt.
På eftermiddagen var jag på tuskiska marknaden, och sedan träffade jag Ascan och Bruno för att dricka kaffe. Deras vän Chris kom förbi också (alla snygga tyska män tycks komma från München - och detta skriver jag mest för att se om Bruno översätter min blogg med Google Translate som han sade att han skulle försöka med någon gång (fast också för att det verkar sant)). Chris håller på att lära sig svenska, så han lärde Ascan mer svenska än den han brukar fejka (á la Swedish Chef "smörrebröd hördi bördi").
Därefter var det pastalagning hos Linus och Jacopo som gällde! De hade gjort pastadeg och när jag kom stod de och gjorde spenat-tortellini tillsammans med Marie och Linus bror Josef som var på besök. Resultatet blev delikat; det tycktes alla som kom till middagssammankomsten tycka. Jag övade vidare på min brittiska dialekt tillsammans med Johnny, en språkkursklasskamrat till Jacopo; en britt från Bradford. Jag tog mig dock hem relativt tidigt, då jag var tvungen att gå upp klockan fyra morgonen därpå.
Jag hade alltså det tidiga skiftet (start strax före 06.30) på Pocket Shop tillsammans med Annette, en snabbtalande tyska som även hon bor i Prenzlauer Berg. Hon visade mig vad det innebar att öppna affären, samt lärde mig en massa med kassan, varav det känns som om jag glömt hälften redan. Jag behövde inte vara kvar hela skiftet, för vanligtvis händer det inte så mycket på morgonen, så vid nio-tiden tog jag mig tillbaka in till staden för att anmäla mig till Krankenkasse - sjukförsäkra mig, alltså. Meck, meck, meck, tysk byråkrati på tyska, meck meck meck. Tråkigt, och jag är fortfarande inte sjukförsäkrad, för jag måste veta om jag är det hemma eller inte först.
Efter att ha mellanlandat hemma kort drog jag vidare för att träffa Bruno hemma hos honom. Vi drack kaffe och tittade på löjligt nördiga kaffefilmer. Sedan tittade vi på film, the Man from Earth, i Ascans rum medan Ascan försökte vara duktig. Det var en annorlunda, men riktigt bra, film, men jag somnade naturligtvis någonstans mitt i (men vaknade och såg slutet), eftersom jag gått upp så tidigt. På kvällen tog vi oss till Madame Claudes, och under lagnamnet Team Rocket (jag var Meowth) kom vi näst sist med 10 poäng i musikquizet. Därifrån gick vi till Hubertuslounge där jag och Bruno diskuterade grammatik, och Ascan passade på att lära sig mer svenska ord. ("Jag har vitlöks." Det var svårt att greppa att det skulle vara utan s på slutet.)
Idag vaknade jag väldigt sent, och efter att ha fått en tandborste slängd på mig av Ascan för att jag så ofta sover hos dem att jag lika gärna kan ha en där, samt frukosterat, tog jag mig hem och började städa. I morgon (okej, om 7 h och 45 min) kommer ju mamma och pappa! Jag har även besökt banken, samt suttit på Hannibal och läst i två timmar i väntan på att få ett papper från mina tyska chefer, men det visar sig att jag inte behövde det pappret. Jag skulle varit irriterad om det inte var för att jag suttit och läst i princip oavbrutet i två timmar, något jag knappt trodde var möjligt längre, samt fått gratis kaffe och middag. Sedan åkte jag hem och städade klart, tittade på tyska Top Model med Conrad och en kompis till honom och alldeles nyss sjöng jag och Conrad för Lenno, då det är hans födelsedag idag (alltså, den 18:e mars; klockan är ju efter tolv).
Nu ska jag sova, så jag är pigg och glad när jag möter mammsen och pappsen på flygplatsen tidigt i morgon bitti.

One way or another, we will be Blondies.

Efter första arbetsdagen på Pocket Shop kan man åka hem till Jenny och färga ("bleka", avbryter Jenny mig) hår. Ja, vi har plastpåsar på oss.

It's short, I promise!

Ugh. Jag jobbade igår 16-02, utan paus. Kvällens enda höjdpunkt var en söt britt från Manchester som satt och läste To Kill A Mockingbird (även han, som tredje britt på lika många veckor, sade att jag låter som en äkta britt när jag pratar: SCORE!). Eller ja, okej, det var kanske inte riktigt sant. Det var rätt gött att säga till chefen att jag slutade med; eller kanske inte själva tillfället, utan att ha det gjort. Bartendern Kai var väldigt stödjande, och berättade att han själv tänkte sluta om två veckor (något jag redan visste, då Ascan sagt det), och att cheferna var Arschlöcher (slå upp om ni tycker ni behöver det).
Jag vaknade i morse av ett sms från Marie; en timme senare kom hon förbi och nyttjade min dator och mitt internet lite, då hennes är instabilt. Hon var tyvärr tvungen att dra ganska snart efter det, men vi kommer förhoppningsvis träffas i morgon och ha picknick ute i Wannsee. Vid fyra börjar mitt sista skift på Hannibal; nu ska jag fixa lunch och göra mig i ordning.

Pocket Shop!

Jag kan inte låta bli att älska vädret idag. Efter ett par veckor med sol (svala, men fantastiska) blåser idag moln i olika nyanser av grått över himlen, och på väg hem från Finanzamt (finansmyndigheten) föll glesa, tunga droppar. Men moln och regn till trots så märker man ljuset. Till skillnad från under vintern, så kan man faktiskt ana solen bakom molnen. Det är underbart! Och gör mig till någon form av outhärdligt käck livsnjutare.
Så måndag då: arbetsintervju på Pocket Shop ute på flygplatsen klockan 11. Jag gick upp tidigt, tog arbetsförmedlingens tips för jobbsök i Tyskland och strök min vita skjorta. Jag tog en buss med god marginal, ifall något skulle krångla, vilket resulterade i att jag kom fram 30 minuter före utsatt tid. Jag satte mig i solen utanför ingången och läste lite till i Mord im Orientexpress av Agatha Christie. Vid kvart i elva gick jag nervöst in och möttes genast av leenden och välkomnande handskakningar av chefen, Anne, och tjejen som jobbade just då, Riccarda. Anne tog med mig till Starbuckset på våningen ovanför och över en kopp kaffe pratade vi om jobbet och att jag verkligen inte behövde haft en vit skjorta på mig, för så är det inte på Pocket Shop, det är mer klä dig som du är. Och så pratade vi om musik: Rammstein, Miss Li, Moneybrother, Morrissey, the Smiths. Bästa arbetsintervjun jag någonsin varit på! Inte alls stelt, utan bara väldigt bekvämt.
Efteråt lämnade jag flygplatsen med gott hopp och ett löfte om att Anne skulle höra av sig på onsdagen. Jag åkte hem och tvättade och handlade och packade upp och var duktig. På kvällen kom Linus och vi tittade på Veronica Mars. Återigen infann sig dock den där lilla känslan av ensamhet som varit närvarande till och från under den senaste veckan. Jag räknar med att det går över när mamma och pappa kommer på besök nästa vecka!
På tisdagen hade jag mitt bankmöte, för att öppna ett konto. I kanske 45 minuter satt jag och fick berättat för mig på tyska hur det fungerar. Idag, när jag tänkte gå in på min internetbank, så gick det inte. Jag har en sexsiffrig och en fyrsiffrig kod. För att logga in på banken behöver jag en femsiffrig kod. Inte alls oändligt frustrerande. Så senare idag ska jag förbi där och fråga "ursäkta, va?".
Efter banken tog jag min cykel till Marie, för vi skulle baka semlor. Och det gjorde vi. Och de blev väldigt goda. Och det var väldigt fint att ha Marie för mig själv några timmar. Sedan kom även Linus och vi mumsade semlor och hade det trevligt, fram tills Marie var tvungen att börja arbeta igen. Då ringde jag Ascan, och vi köpte take-away-kaffe från ett bageri och satte oss i en park och njöt av solen. Sedan promenerade vi till floden och satte oss där och njöt av solen. Sedan gick vi till turkiska marknaden där Ascans inre kock (ja, han har arbetat som kock, så han har en inre kock) totalt tog över och han köpte en massa saker. Vi mötte upp med Dominique, en annan av Ascans rumskamrater, och tog oss tillsammans hem till deras lägenhet för matlagning och häng. Det blev trevligt häng med alla lägenhetens invånare (Ascan, Domi, Bruno och Derrick). Jag missade tyvärr en kväll på Soulcat med Jenny och Marie, vilket var synd.
I onsdags gick jag runt på törnen, vilket även påverkade mitt humör och gjorde mig lite nostalgisk och melankolisk. Till slut ringde jag Linus och fick åka hem till honom för att laga och äta lunch tillsammans. Väl där ringde Anne från Pocket Shop och frågade om jag ville provjobba: HECK YES! Jag, Linus och hans tillfälliga lägenhetskamrat Jacopo (hans egentliga lägenhetskamrat, Amer, är bortrest en månad) åt lunch och införskaffade sedan ingredienserna som behövde för muffins, samt bakade dem: double chocolate chip! Mjölk- och mörk choklad. Väldigt gott.
Onsdagkvällen spenderades med Marie, Linus, Jacopo, Linus kompis Susanne och hennes pojkvän som jag pinsamt nog glömt vad han hette, på en antagligen illegal filmvisning i en nedlagd klubb. Idén var ju fantastisk, men lokalen blev snabbt överfull och vi fick sitta på iskallt stengolv och hade den gamla bardisken i vägen för en fjärdedel av den uppspända skärmen. Dessutom var filmen ganska dålig, så vi gick efter ett tag. Efter felguidning av mig hamnade vi slutligen på Potsdamer Platz, och därifrån tog vi M41:an hem.
På torsdagen gick jag upp tidigt för att förbereda mig inför provjobbandet. Till lunch lagade jag hasselbackspotatis med ugnsbakade lökringar, morotsstavar och keso, vilket låter löjligt nyttigt men mest bara var extremt gott. Återigen tog jag rejäl marginal med åktiden och kom fram 25 min för tidigt. Provarbetandet var väldigt roligt, men också sjukt ansträngande. Det är jobbigt att lära sig allt från grunden igen! Och det är läskigt att fråga kunder om man kan hjälpa till eller rekommendera något, när jag faktiskt egentligen, knappt kan det, då jag var fullkomligt ny. Men man ska hälsa på alla som kommer in i butiken, och det kunde jag ju göra i alla fall!
Efter att ha provjobbat i fyra timmar var mitt huvud enormt, fyllt med information och tankar på hur katten man försöker förklara Millenium-trilogin för någon på tyska. Jag åkte direkt från jobbet till Ung i Berlin, med ett kort stopp förbi Zoologischer Garten för att byta från buss till U-bahn, samt införskaffa middag. Nudlar! Det är underbart med dessa små asiatisk-mat-take-away-restaurangerna ÖVERALLT. På Ung i Berlin var det sedan semlor som gällde, så för andra gången i mitt liv bakade jag semlor, från grunden (även om vi på Ung i Berlin är många som hjälps åt, så jag gjorde ju långt ifrån allt). Jag åkte hem rätt tidigt, för jag ville skypa med mamma och pappa och få reda på när de kommer och så (fredag morgon nästa vecka, yay!).
Så i morse gick jag då alltså åter till Bürgeramt för att fixa Lohnsteuerkarte. De skickade mig vidare till Finanzamt. Och sedan gick jag hem genom ett regn så glest att det knappt existerade. Och nu tänkte jag kanske sova lite mer, då jag vid 16 ska jobba på Hannibal igen. God morgon!

Privatisering av tåg - nej tack! (Tråkig titel på innehållsrikt inlägg.)

Kära jistanes, nu var det längesedan. Jag ska försöka sammanfatta allting lite kort.
Torsdag förrförra veckan, efter jobbet, åkte jag till Linus, för där var det ett litet avskedsfirande för Lizzy som gällde. De flesta hade redan gått när jag anlände, men vi spelade lite kort och pratade lite. Jag kommer att sakna henne!
På fredagskvällen jobbade jag, men på lördagen var jag ledig, då vi hade vår inflyttningsfest då! Så hela dagen spenderades med förberedelser; det vill säga, städning. Jag städade badrummet i några timmar, samt hallen. Medan jag städade skypade Linus mig och frågade mig om jag ville med till Köln onsdag-fredag; jag var skeptisk först, just för att jag inte ville missa för mycket jobb, men sedan kom jag på att jag är ju i Berlin för att leva, inte för att jobba.

Lite gammal bild på Lenno när han målade köket.

Strax före folk skulle börja anlända bakade jag pappas kladdkaka, men det blev så uppskattad att den tog slut innan de flesta kom, trots att den var lite svåräten (läs: rinnig). Folk anlände sent, och många som sagt att de skulle komma dök aldrig upp, vilket jag tyckte var lite dåligt, eftersom jag nekade många att komma just för att jag var orolig för mängden folk. Men förutom det var det en supertrevlig, superlyckad fest! Jag hade ont i halsen dagen efter på grund av för mycket Singstar. Väldigt fint.
Efter att ha vaknat och städat på söndagen slog jag och Conrad (Lenno sov fortfarande) oss ned framför hans stora TV och tittade på Scott Pilgrim vs. the World. Sedan ringde de (så klart) från jobbet och undrade om jag kunde jobba. De ringde kvart i fem, och verkade vilja ha någon direkt. Jag sade ja, och var på jobbet vid sex. Duscha, äta middag och cykla dit på 1 h och en kvart är faktiskt imponerande, om jag får säga det själv. Det var extremt lugnt och jag fick sluta redan vid elva.
På måndagen smsade Marie mig. Hon förstår mig så väl; jag hade en tid tyckt att jag inte kommit ut tillräckligt, och vädret var super, så hon fick upp mig ur sängen och vi tog en lång promenad längs med floden bort till Treptower Park. Det var strålande solsken, en riktigt fin vårdag. Man kunde gå utan vantar och halsduk och med uppknäppt kappa. Underbart!
På kvällen jobbade jag igen, med en nygammal (alltså, han har jobbat där förut, men kan inte jobba så mycket längre pga ryggskador, så vi har bara jobbat en gång tillsammans förut) bartender vid namn Robert. Det var kul, han var schysst.
På tisdagen tvättade och packade jag, då vi skulle träffas på Hauptbahnhof på onsdagen vid kvart i ett, och jag skulle jobba på kvällen och ville därmed inte behöva packa mitt i natten. Kvällen var rätt lugn och när jag cyklade hem njöt jag av den märkbara skillnaden i nattemperaturen gentemot veckan innan.
På onsdagen träffades alltså jag, Ines och Linus, samt två för mig nya bekantskaper, Tine och Paul, på Hauptbahnhof. Tine och Paul visade sig vara otroligt trevliga, roliga människor, precis som Ines och Linus. Den första bilden jag har av Paul, till exempel, är med en Lush-papperspåse på huvudet. När jag tar mig i kragen och laddar in bilder från min iPhone (då min kamera som sagt begått harakiri) kanske ni får se den.

Lite av Tine som Ampelman.

Väl på tåget förstod jag ganska snabbt att jag underskattat hur mycket folk klär ut sig under karnevalen i Köln, som ju var anledningen att vi åkte dit. Tine och Paul skulle vara den röda respektive den gröne Ampelmannen och spenderade delar av den runt åtta timmar långa tågresan (med sex byten - privatisering av tågen, nej tack!) med att måla sina respektive män på vita t-shirtar införskaffade just för detta ändamål. Själv hade jag enbart en mask som Linus införskaffat åt mig dagen innan, i form av en glittrande rosa och blå fjäril. Linus hade en fantastisk hatt i form av en knallrosa flamingo med en lei runt halsen och flipflops på de dinglande fötterna, samt en lei runt sin egen hals. Ines skulle bara vara glittrig egentligen, men när vi kom fram fick vi rota igenom hennes föräldrars karnevallåda, och då hittade hon en gycklarklänning i svartvitt som både hon och hennes mor använt tidigare år. När vi så anlände till Frechen utanför Köln var det rätt sent, och då vi skulle upp tidigt dagen efter gick vi bara och lade oss, efter lite nattmat som Ines far varit snäll nog att förbereda åt oss.
Torsdagmorgon gick vi upp tidigt, gjorde oss i ordning och tog oss in till Köln där vi mötte Tine, som även hon är från Köln och därmed sov hos sina egna föräldrar. Och hjälp vad utklädda alla var! Verkligen alla! Det spelade ingen roll hur gammal eller ung någon var; de som var konstiga var de som inte var utklädda. Jag ska bespara er alltför många röriga detaljer och mina tafatta försök att förklara Kölnska traditioner, men här får ni i vilket fall som helst en av låtarna, på Kölsch (alltså den extrema versionen av dialekten i Köln), som spelades mest frekvent under veckan, både från Ines dator och band på gatorna och inne på klubbar och, ja, överallt: De Höhner - Viva Colonia!
Efter ivrigt firande fram till ungefär halv åtta på kvällen (från klockan tio på morgonen) åkte vi tillbaka till Ines och fick hemlagad middag; hennes pappa älskar nämligen att laga mat. Eftersom vi kom i säng relativt tidigt kunde vi därför även komma iväg en ganska vettig tid på fredagen. Vi åkte in till Köln och klättrade upp i tornet högst upp i katedralen mitt i staden (som inte blev sönderbombad under krigen för att den användes som landmärke för att kunna sikta på resten av Köln, vilket resulterat i att alla hus runt omkring är moderna och generellt sätt skitfula): 509 trappsteg, 97.25 m. Lite lätt svindel.

Glittrande karnevalsrester på söndagsmorgonen.

Efteråt vandrade vi runt lite i staden; vi passerade naturligtvis Lush, då både Ines och Linus jobbar där (fast i Berlin, så klart). Vi tänkte gå till ett cupcake-café, men det var tyvärr stängt. Istället blev det currywurst! Och sedan åkte vi hem och åt igen, och klädde oss återigen i karnevalskläder för att fånga fredagskvällen. Vi åkte till ett gigantiskt tält (i stil med sådana som reses för Oktoberfest) med en scen i mitten där ett band spelade karnevalslåtar i lila silkesskjortor. Paul slängdes ut för att ha dansat på borden (vilket alla gjorde, men vakterna statuerade ett exempel med honom), men annars var det en väldigt rolig kväll.
På lördagen var vi alla väldigt trött, men Tine tog sig ut till oss i Frechen och vi tog oss till grannförorten för att se ett äkta karnevalståg. Det påminde mig om Kalajs, som vi en gång hade i Jönköping, fast hela grejen gick mer ut på att fånga godiset och prylarna ekipagen slängde ut mer än att se dem dansa (för det gjorde de inte alls). Paul åkte med Tine hem för att han skulle sova sista natten där, men vi sade att vi skulle träffas senare på kvällen för att gå ut en sista gång i Köln, innan vi åkte på söndagsmorgonen. Det lyckades vi inte riktigt med, då jag, Ines och Linus alla tre somnade och inte vaknade igen för än runt 11 på kvällen. Så det blev en lugn sista kväll i Köln.
Söndagen spenderades i princip enbart på tåg, och jag kom hem nästan två timmar senare än beräknat på grund av ett inställt tåg. Jag var inte alls dödstrött när jag stapplade in innanför dörren.
Jag hinner tyvärr inte berätta om denna veckan nu, då jag ska upp tidigt i morgon för att fixa med fler tyska myndighetspapper - suck!