Tschüss für ein Paar Tage.

Så, i morgon kommer Martin, så räkna inte med att höra något ifrån mig förrän tidigast söndag. Bara så ni vet.

Världens fulaste skor!

Jag gillar inte att vara en gnällig person, men jag är det ändå. Idag var jag bitter, gjorde bloggen till mitt utlopp för det, och det gav mig kvällsplaner som var riktigt, riktigt trevliga. Tack, Linus. Men mer om det senare! Doof, alltså Zoof och Daniel, var ju här! Och det måste jag ju berätta om först. Allting i tur och ordning.
Lördag:
Jag åt en sanslöst rejäl frukost på lördagen, innan jag åkte till Görlitzer Bahnhof, där Doof satt och försökte komma ihåg hur man spelade kortspelet hockey. De misslyckades, men påbörjade istället utvecklandet av ett kortspel som verkade mycket mer intressant. Efter att ha hängt och pratat tills klockan ett, då de fick checka in på hostelet, gick vi till den dyra second hand-affären, den där bilderna till pollen om de fulla skorna togs. Vinnaren hade ju redan korats, de röda bepälsadeskorna, men! De har nu blivit slagna. Detta är ingen omröstning, detta är konstaterat fakta. Här är världens fulaste skor:

Efter att de checkat in så duschade de länge, så jag hann läsa ut Artemis Fowl och bli otålig, det vackra vädret till trots. Jag strosade runt och hittade en prylbutik, men så hörde de av sig. Vi lunchade på den vegetariska snabbmatsrestaurangen och åkte sedan till Alexanderplatz. Resten av dagen spenderade vi med att gå därifrån längs med Karl-Liebknecht-Straße och Unter den Linden till Brandenburger Tor. En bra väg, där man hinner se de mesta turistsakerna (Fernsehturm, Brandenburger Tor, etc.), men även skåda det vackra Berlin. Vi gjorde avstickare för en marknad längs med avstickaren från floden Kupfergraben, och för torget där tyska studenter brände litteratur, en gång för länge sedan.

Det blev inte så mycket mer på lördagen, för vi var alla väldigt trötta. I morgon ska jag försöka hinna ikapp med bloggen igen. (Och för Isabellas skull försöker jag dela upp det mer med bilder och styckindelning, för hon klagade på att det var svårläst. Bah!)

Jag är bitter och har hemlängtan.

Idag har hitintills kännts som en ganska hopplös dag. Det är inget bra sett att se på en dag. Jag och Marie skulla ha träffats, men det blev inte av för hon fick tid för sitt gips, och jag fick en hel del läxor igår, så det kommer sluta med att jag bara sitter hemma med dem i alla fall. Och allting känns omotiverat och jag har hemlängtan. Efter söndag så har jag inga mer besök inplanerade, och det känns som att november då kommer att gå lika långsamt som september gjorde, men utan de starka, lyckliga känslor över att vara i Berlin. Naturligtvis är jag glad över att vara här, men idag är en dålig dag.
Den stackars kaninen, Max, dog igår med.

1980-talet hade nog varit min grej.

I torsdags, efter att ha skrivit här, åkte jag till Ung i Berlin som hade matlagningskväll. Vi var 14 pers som gjorde två stor former lasagne, en med och en utan kött. När vi lagade maten gjorde jag Bechamel-såsen utan att den brände vid! På första försöket! Jag är fantastisk. Sedan att jag egentligen bara stod och rörde och pytsade i lite mjölk då och då och fick hjälp med allt annat har ingenting med saken att göra.När vi satt och åt den otroligt goda lasagnen vid det framimproviserade långbordet satt jag mittemot en svensk som bott i Berlin i över ett år, Linus. Efteråt skulle han på jazzklubb och erbjöd alla som ville att följa med. Jag, Marie, en kille vid namn Petter och en tjej vid namn Maria hängde på. Vi tog oss först till Friedrichstrasse och Petters lägenhet för att han behövde lämna sin ryggsäck. Sedan vandrade vi vidare till Schlot, som klubben hette. Väl där drack vi en öl, stal ett bord, lyssnade på jazzen från de medelålders männen på scenen och jag tappade ett 2€-mynt (tror jag), vilket är dumt när man har en skral budget. Men det var trevligt, och även om jag kom hem sent och sådär så kom jag ändå inte i säng särskilt mycket senare än vanligt.
I fredags, efter skolan, chillade jag hemma med datorn, och peppade rullskridskodiskot på SO36 på kvällen. Eftersom jag påbörjade midagen sent och dessutom skypade med Mikaela samtidigt som jag gjorde mig i ordning kom jag iväg lite sent, men hade ändå hunnit i tid om jag inte sprungit på en koreansk studentska som ville undervisa mig om "the Holy God Mother" för en skoluppgift. Jag tyckte synd om henne som var tvungen att stå och göra något så otroligt tråkigt en fredagkväll, och misstänkte att hon verkligen inte hade fått särskilt många napp, så jag gick med på det. På grund av det missade jag två tåg, men hon var snäll och pratade om intressanta saker, även om jag inte är religiös. Vi ska träffas på onsdag igen, för hon behövde det för sin skoluppgift. Om hon försöker kidnappa mig till en sekt så lovar jag att fly.
Väl framme och utrustad med de fulaste rullskridskorna i byggnaden träffade jag Eric på rullskridskogolvet. Man betalade 3€ för en timme, och först fann jag det snålt, men efter att ha upptäckt hur dödligt svettig man blev på golvet förstod jag det. För övrigt vill jag verkligen, verkligen ha ett par rullskridskor (hint julklapp - finns på blocket hint)! Det åkte runt äldre män som måste varit unga på typ 70-80-talet och lärt sig åka bra då, för de rockade ju golvet totalt. Jag vill bli så bra! Det är ju uppenbarligen dessutom bra träning. Vi avslutade kvällen med varsin öl utanför ett Spätkauf och försökte åka hem ganska tidigt, då vi alla var ganska trötta och Marie dessutom hade ramlat och tagit emot sig med sin hand och fått ont i handleden. Med min expertis som läkardotter sade jag att det var en allvarlig stukning. Det visade sig att hon har en spricka i det viktigaste benet i handleden. Woopsie daisy. (Kanske ska passa på att önska mig ett par handledsskydd med. Fast tror vi har det hemma.)

Suddig, men lycklig.

Mer hinner jag inte berätta om idag, beklagar! God natt.

Pluggapluggaplugg... Snark.

I måndags släpade jag med mig datorn till skolan då jag bestämt mig för att ta tag i saker och ting. Förutom att jag återigen blivit uppflyttad till en ny klass, nära slutet av B1 den här gången, så gick det än mer över förväntan och slutade med att jag, efter lunch med vänner, satt kvar i skolan och studerade i två timmar. Helt frivilligt, inget tvång. Därefter åkte jag hem, med avsikten att återvända senare för att se på Tintenherz, bläckhjärta, den amerikanska, men självklart dubbade, filmversionen av en serie tyska barnböcker. Den lät fin och fantasy-aktig, men som vanligt så stannade jag hemma istället. Det är ingenting som stör mig egentligen, men det blir kanske lite enformigt för er att läsa om.
I tisdags sms:ade jag Marie, och vi beslöt att mötas upp på Starbucks vid Hackescher Markt och studera tillsammans. Efter lite runtflängande på jakt efter billig mat (det begreppet har blivit väldigt relativt här nere: "en kringla för 80 cent?! Vilka tror de att de är?!") kommer jag dit och finner Marie väntandes. Eller nja, hon hade redan börjat studera bara. Vi placerar oss i varsin stor, oändligt bekväm fåtölj mitt emot ett äldre par, som jag fortfarande inte vet om de var uteliggare eller bara excentriska och som snyltade på Starbucks varma vatten och hade med sig eget te. Inte för att jag ska säga något, jag köpte bara en kaffe och hade med mig en egen laugenstang (som kringlorna, fast en stång), och satt kvar i typ tre timmar. Under tiden där såg jag en underbar Snövit-dekoration på en MacBook, fast hon hade liksom bara konturerna i svart (och nu när jag googlade för att hitta en bild så fann jag denna, som faktiskt var ännu ballare). Sen åkte jag hem och drönade. Jag sparar det kulturella (och pengarna, därav billig-mat-jakten) denna veckan till helgen, då Sofie och Daniel kommer hit! Galet pepp.
Igår gick jag och satte mig på det underbara bagel-stället Retro igen, avnjöt min bagel, plockade upp mina skolböcker, pluggade lite och... somnade. När jag vaknade insåg jag att jag allt fick ta och åka hem och vila ifall jag skulle orka med nattloppmarknaden på SO36 på kvällen. Ett klokt beslut, även om själva loppmarknaden inte blev av då Marie låg sjuk (när jag pratade med henne idag mådde hon bra - efter 1,5 dygns sömn).
Istället stannade jag hemma, och råkade se på facebook att Tomas, trummisen i Myhrding, alltså bandet Martin är med i, sökte någon som var bra på tyska, och att Linus tipsat honom om mig. Det slutade med att han mailade mig en artikel om dem som ska komma ut i den tyska tidningen Legacy, och en recension av deras första mini-CD, allt på tyska. Jag tog mig an uppgiften att översätta texterna, som totalt var på kanske 1,5 dataskrivna A4, och det tog ju ett par timmar. Men det var så roligt! Och givande! Det kändes bra att ha ett mål, något att sträva mot. Varje gång jag lyckades översätta och formulera en särskilt svår mening kändes det som en liten vinst. Sedan blev det ju fel såklart, både av typen som jag säkert inte ens känner till, och i de svenska formuleringarna, som Martin påpekade när han läste det. Men strunt samma! Min första översättning! Känns super

Mauermarkt och Bearpit Karaoke

Söndag

Max utanför ölträdgården Prater.

I lördags bestämde jag och Max att vi skulle gå upp halv tio på söndagen. Jag gjorde det; Max gjorde det inte. Jag ringde honom vid tjugo i elva. Vi träffades vid Voltastraße och vandrade bort till Mauermarkt i Mauerpark. Max bestämde snabbt att han behövde pengar, vilket gjorde att vi lite planlöst vandrade mot Kastanienallee i hopp om att hitta en bankomat. Vi stötte på vad jag tror var frälsningsarmén som hade en konsert för, jag tror, att samla ihop pengar och bygga ut/restaurera brandstationen. De var utanför brandstationen i alla fall, och de hade ritningar. Vi frågade dem om närmsta bankomat och tog en omväg dit. Vi tog även en omväg tillbaka till marknaden för att vi skulle gå längs med Kastanienallee en bit.
När vi kom tillbaka till marknaden passerade vi en kille som hade ett gult gameboy i en guldig plastkedja runt halsen. Det var igång, med Tetris. Jag fann honom oändligt ball. Sedan var Max hungrig och åt Currywurst till frukost. Jag tror vi gick lite till på marknaden sen, innan jag blev hungrig och vi gick ut i parken och satte oss på en liten mur jämte ett funkband. Jag åt min, av budgetskäl, medhavda lunch och Daniel anslöt sig till oss. Vi njöt av solen och musiken. Daniel ville köpa en skiva, så vi gick återigen till bankomaterna, inga omvägar den här gången, men när vi kom tillbaka så var skivorna slutsålda. Max hade tagit ut mer pengar för att köpa en tavla han hittat, så vi gav oss in på den nu döende marknaden och letade upp rätt stånd igen. Jag köpte förresten även en liten, rosa, oanvänd Monkie-handväska under dagen, som jag planerar att ha på Roller Discot på SO36 på fredag.

Jag och folk i backen.

Därefter kände vi oss lite degiga och gick ut i den öppna delen av parken igen. Vi pratade om att åka till Tiergarten och spatsera i solskenet, men drogs först till en enorm mängd människor som samlats i en del av parken. De satt i backen uppför kullen till muren, runt en scen. Vi gick dit och satte oss på kanten av scenen, och var mycket nyfikna på de två männen, de två högtalarna och cykeln som stod där på. Det visade sig vara frilufts-karaoke. Först undrade vi, eller i alla fall jag, vem tusan som skulle våga ge sig upp inför dessa hundratals, kanske till och med tusentals, människor. Först kom Melvis och framförde Elvis låt Suspicious Minds. Trots att han inte alltid höll tonen och sådär så fick han stormande applåder. Senare kom en tjej som inte kunde sjunga alls - även hon fick stormande applåder. Så det var så de vågade det! Vi satt där på scenkanten i flera timmar, innan det blev för kallt för att solen hade gått ner. Då skiljdes vi åt och jag åkte hem, och på måndagen åkte Max hem. Sad face! Men det var fint när han var här.

Snedsteg, Willy Wonka och annan Disney.

Lördag
Det gick lite snett i lördags. Eller ja, väldigt snett på morgonen när jag skulle åka hem från utekvällen och tar bussen åt fel håll och hamnar i Pankow i nordöstra Berlin, när jag bor i Steglitz i sydvästra. Woops. Nåja, jag kom hem utan att frysa ihjäl i regnet med hjälp av snälla spårvagns- och busschaufförer, men ganska mycket senare än beräknat. Sisådär halv sju.
Men även på morgonen (typ ett) gick det snett. Jag och Max tänkte mötas på Potsdamer Platz, men jag lyckas ju åka hemifrån utan bägge (!) mina mobiler. Så jag åker dit, tar ett varv, ser ingen Max, suckar, åker tillbaka hem, hämtar mobilerna, missar S-bahn med tio meter, blir varm och irriterad, får tag på Max, får tag på Marie och slutligen möts vi upp i entrén till Deutsche Kinemathek - Museum für Film und Fernsehen. (En bakis Daniel dyker upp och vänder för att äta frukost.) Marie kämpar igenom sin rätt till studentpris med sitt au pair-bevis, jag halar fram CSN-kortet och Max visar upp sitt Luleå Universitetskort och vi går in. Det hjälper för övrigt min framtida scrapbook oändligt mycket att man får biljett på alla museum trots att alla kontrollanter ändå bara vinkar förbi en. Hur som helst, vi kommer in i... lustiga huset. Speglar, gångar, tv-apparater, kläder; otroligt häftigt museum! Om jag faktiskt varit intresserad av film hade jag väl gått ännu mer i taket, men bara såhär var det otroligt. Vi enades om att tysk film peakade 1890-1930 och att det därefter i princip bara gick utför (för alla regissörer och Marlene Dietrich flyttade till Hollywood), och att de nu i princip inte har någonting. TV-rummet kändes som Willy Wonkas TV-labb i Burtons version av Kalle och Chokladfabriken. Vi frossade där i Kennedys "ich bin ein Berliner"-tal, månlandningen (sanslöst dålig kvalité) och presskonferensen där Berlinmuren öppnades.

Brandenburger Tor á la Festival of Lights.

Efteråt gick vi till Starbucks. Jag ledde vägen, jag hittade det. Om Marie och Max försöker säga något annat så ljuger de. Där dök även Daniel upp (som tillbringat dagen på - Starbucks!), och så småningom även Linnea och Henrik. Marie lämnade oss för att åka till - Starbucks! Hon behövde skriva klart sina brev och vykort hem till Sverige.
Därefter började de 5,5 ynka timmarnas sömn göra sig påminda, och det tillsammans med regnet, som i och för sig var väldigt vackert, gjorde mig lite grinig. Vi gick förbi förintelse-monumentet och homosexuella-som-blev-dödade-under-den-tiden-monumentet innan vi hamnade vid Brandenburger Tor som var upplyst i och med Festival of Lights. Därifrån tog jag sedan S-Bahn hem medan de andra gick för att äta, och sedan gick de ut igen, för tredje kvällen i rad. Galna människor. Själv spenderade jag kvällen med The Princess and the Frog, Disneys senaste genidrag, och Atlantis, en verkligen inte alls lika bra film. Jag var nöjd med kvällen ändå! Antagligen nöjdare än Max, som var minst lika trött som jag, hah.

Big Bang, eller som tyskarna säger: Urknall

Fredag

Det var ingen riktigt bra dag från början, fredagen. Skolan var seg och allt kändes lite jobbigt. Därför var jag väldigt glad att Max var i Berlin, så jag skulle kunna lägga det bakom mig så snabbt som möjligt. Vi, det vill säga jag och de som bodde i Daniel och Henriks lägenhet, möttes upp på U-bahnstationen Naturkundesmuseum, för där låg, som namnet tydligt säger, naturhistoriska museet. Några ofantliga dinosaurieskelett gjorde helt klart sitt för att göra dagen bättre! Jag återförenades med kunskapen om Diplodocus, ett namn som jag minns från min barndom. Dinosauriekunskapen når verkligen sin topp på dagis. Naturligtvis fanns det annat med, som ett ganska imponerande rymdrum och en sanslös mängd uppstoppade djur, samt en tillfällig utställning som hette Klasse Ordnung Art, alltså King Philip Classified Over Fifty Green Spiders (Kingdom Phyllum Class Order Family Genus Species). Jag läste inte jättemycket just där, men det stod lite om jägarutställningen de hade på museet under han-som-inte-får-nämnas-vid-namns tid. Från den utställningen fanns en uppstoppad panda kvar. Museet tyckte även det var smart att bygga en halvmeter lång fluga i modell, samt en en-meter-i-diameter stor spindel. Kul. Verkligen. Som om man inte är rädd nog för de sakerna ändå. Det var väldigt mycket information att ta in, så jag skummade det mesta och läste mer noggrannt om det som var intressanta (jag erkänner att jag inte ens gick in i geologirummet).

Dazzle.

Vi tog beslutet att gå på den pub crawlen som jag och Marie gick på i början av vår tid här. Jag åkte hem och åt och gjorde mig i ordning, och åkte sedan för att möta de andra vid Yesterday Bar klockan 21. De blev försenade, men det var okej, för jag var ändå tvungen att leta upp en bankomat då den nere i U-bahn inte fungerade, och den närmsta låg vid nästa U-bahnstation. Så i slutändan väntade jag bara kanske tio minuter inne på baren, och jag fick chansen att hälsa på Jeff från Australien (han surfade inte) och Timo och Sven, två medelålders män från Sverige. Temat för kvällen visade sig bli fußball, då nästan varenda ställe vi gick till hade ett fußball-bord. Vi började på Yesterday (fußball); gick vidare till goth-stället Last Cathedral; vidare igen till King Kong Klub (fußball) som jag fortfarande älskar; vidare till Fire Club (där det återigen inte var något folk innan vi kom dit) och slutligen, före klubben Franz, hamnade vi på Dazzle (fußball). Jag gillade Dazzle, de spelade bra musik och hade ett schysst dansgolv, men det fanns ändå ställen där man bara kunde hänga och chilla. De skulle även ha en Halloween-kväll den 30 oktober, och jag och Marie letat efter en fest tills dess, så vi kanske hamnar där, vem vet. Franz var bättre denna gången än sist. Jag dansade i omgångar, fast inte så mycket, men mest satt jag och pratade, med Max under ett parasoll ute i regnet, och med allesammans inne i rökloungen (så min klänning luktar skit, men det var enda stället inomhus som det var okej ljudnivå på). En fin kväll!

Oktoberfest, scones, Burgermeister.

Nu kommer ni få ett sådant där fint, långt inlägg igen, som inte ens är komplett för all den tid jag varit frånvarande. För att förenkla ert läsande har jag delat upp det i segment. Jag har totalt misslyckats med att hålla mig till ett tempus, men försökt fixa det. Om det låter konstigt någonstans kan det nog vara därför.

Onsdag
Ah, onsdag, onsdag. Det var en bra dag. När jag kom hem från skolan så låg Tip Berlin på bordet tillsammans med övrig post. Jag öppnade upp magasinet som presenterar vad som händer i staden under de kommande två veckorna och skummade. Jag hittade dels en film jag måste se, men även Festival of Lights som skulle invigas av borgmästaren på Potsdamer Platz på kvällen, och där skulle även vara fyrverkerier och dylikt. Jag, som varit duktig och förnuftig och suttit inne om kvällen alltför länge, ville gå dit och se fyrverkerierna åtminstone. Jag ville verkligen inte göra det själv, och Marie var på utflykt med sin au pair-familj, så jag ringde Eric och Louises gemensamma telefon. Nådde dem inte först, och jag blev nedstämd av tanken på att jag var i Berlin och bara skulle sitta inne hela kvällen, men så ringde Eric upp. Louise var på Lucia-övande i kyrkan, men han var pepp på att mötas halv nio. Jag blev såklart försenad för att S-bahn var i tid för en gångs skull, men köpte som kompensation med mig öl. Vi möttes upp, vandrade runt bland människorna, jag sörjde att jag glömt kameran, för mycket var upplyst (och jag har ju ändå en fyrverkeri-fotoinställning på den) och sådär. Jag skadade fingrarna när jag skulle öppna ölen och Eric fick visa sina manlighet och öppna bägge. Vi såg fyrverkerierna som var fantastiskt vackra, något helt annat än nyårs- och valborgsfyrverkerierna hemma kan man säga, och mötte sedan upp med Marie. Jag sade: "Jag känner för att göra något dumt," Eric sade: "Det är Oktoberfest på Alexanderplatz". Alas, vi åkte dit, hittade en för tillfället dittransporterad timmerstuga fylld med vrålande turister, traditionella utstyrslar och en DJ som varvade AC/DC och Gloria Gaynor med tysk folkmusik. Vi trädde in i dimman, dansade med fulla tyskar, Louise anslöt sig till oss, jag och Eric köpte varsin enliters-sejdel med öl och därefter gick det bara utför, på ett sådant där härligt rutschbane-sätt. När de stängde stugan vid okänd tidpunkt rörde vi oss österut till Warschauerstrasse i hopp om att hitta något ställe där man kunde dansa. Istället irrade vi runt lite, tog kort i ett fotobås, stötte på svenskar och satte oss slutligen på gaybaren Himmelreich mest för att vi inte hittade något annat. Jag pratade med bartendern, fick låttips och plötsligt var klockan bortåt fyra-fem och jag fick sova hos Eric och Louise.

Torsdag
Så nej, jag gick inte till skolan i torsdags. Förlåt mig, mor, far och andra som kan tänkas bry sig. Jag vaknade till vid elva, lånade Erics dator och tittade på halva Me & My Dick, musikalen som inte har med Harry Potter att göra från gänget som gjort de fantastiska Potter-musikalerna, tills alla vaknade till lite mer. Då tog jag mig upp och gjorde scones till oss. Marie, som sovit 2,5 h, anslöt sig för brunch och med sig hade hon Dirty Dancing 2, som vi pratat om att hyra kvällen innan, och Cabaret. Sconesen blev klara, Eric gjorde pannkakor, vi klämde ihop oss fyra och täcken och filtar på deras bäddsoffa (vilket såhär i efterhand kan tyckas märkligt eftersom sängen nog är större) och tittade på Cabaret på Erics dator. Mysfaktorn var hög och jag dåsade bort de sista tio minuterna, eller så. Sedan pratades det om att vi skulle göra oss i ordning och åka till Ung i Berlin. Max hade anlänt och jag tänkte bara träffa honom först, innan jag åker hem och gör mig i ordning. Men icke, så blev det inte. Efter att ha suttit på en bänk och läst Artemis Fowl på tyska medan jag väntade på Max så är klockan redan halv sju, och i kyrkan börjar det vid sju, så jag skippade det och hängde med Max, Daniel, Henrik och Linnea istället. Daniel och Henrik läser här i ett halvår och Linnea är Henriks flickvän som var nere och hälsade på. Vi gick till Burgermeister, den före detta allmänna toaletten som nu är ett riktigt bra hamburgerhak, köpte med oss mat och hängde sedan en stund innan Daniel och Max skulle till Lido och se the Wombats. Jag åkte hem och sov, för det kändes vettigt.

Språk, Tacheles och världens bästa bagel.

Vad händer med mig? Detta kommer låta som skryt, men jag är uppriktigt förvirrad. Jag fick tillbaka fredagens prov (det första jag verkligen, verkligen pluggat för): ett fel. Idag gjorde vi hörövningsdelen på ett gammalt, officiellt prov på ungefär B1-nivå: 75/75. Hur blev jag såhär?! Jag är hur som haver tacksam och glad för den babelfisk som bor i mitt öra. Om jag nu bara kunde prata lika bra som jag uppenbarligen förstår. Men det kommer förhoppningsvis mer med tiden! Igår satte jag upp ett nytt livsmål, ett vuxet och långsiktigt sådant: när jag är 25 vill jag prata svenska, engelska, tyska och franska flytande. 2 down, 2 to go! Om det går bra kanske jag kan ge mig på spanska och italienska med. För skojs skull, liksom. Med så mycket språkkunskaper borde man ju kunna bli något, eller? Översättare eller företagstolk eller något. Det känns bra, i alla fall, att ha ett mål. Det var ju en del i att åka ner hit: komma på vad jag vill göra med mitt liv.
Mer angående igår: jag gick aldrig på der Untergang. Jag stannade hemma istället, men idag tänker jag tvinga iväg mig själv på Stammtisch i alla fall. Igår anmälde jag mig även till en grundkurs i franska på halvfart på Göteborgs Universitet. Dock vill jag inte ta CSN för det; det var en kvällskurs, så jag hoppas på att kunna arbeta och plugga.
Idag skulle jag träffa Marie efter skolan, och svängde bara förbi ett café i närheten av skolan för att köpa något att äta. Där fick jag The Bagel of my Dreams. Inte för att jag någonsin drömt om bagels, men den var fantastisk. Varm, med rostade pumpakärnor på, och pesto, tomat och mozzarella i. Jag åt den på väg till U-bahn och njöt i fulla drag. När bageln var slut och jag och Marie hittat varandra vid Oranienbruger Tor gick vi till konstnärskollektivet Tacheles. Jag hittade ett par påfågelsvans-örhängen för 5€ som jag blev kär i, men det låg inte i denna veckans budget att köpa dem. Kanske nästa vecka. I övrigt var byggnaden häftig, nedklottrad, sönderaffischerad och luktade kiss i hela trappuppgången, och jag och Marie enades om att inte röra vid några väggar och var tacksamma för handsprit. Gården var täckt av mjuk sand och på bottenvåningen låg baren Zapatas som jag minns att jag läst om någonstans. Mina favoritsaker var de gjorda av rostigt järn som fanns överallt: som trapp-prydnad, som dörrprydnad och som enskilda statyer.

What do I need to do to get myself in a better mood?

Idag har varit en dålig dag. Det började igårkväll med fruktansvärd hemlängtan, en kloförsedd hand runt mitt hjärta som klämde tills det, som deg eller lera, putade ut mellan fingrarna. Och jag försökte förmå min man att förstå hur viktigt det är för mig att han kommer hit, och jag är rädd att handen inte släpper taget förrän jag har honom hos mig. Och allt var jobbigt och att sova var jobbigt och att läsa på tyska var outhärdligt, så jag greppade Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter som fick följa med hemifrån och läste och den var bästa, bittra sällskapet.
Idag vaknade jag och var fortfarande på dåligt humör, så inte var det sömnbrist. (Personligen tror jag det kan vara krambrist. Jag får gulla med Max när jag skrivit klart här. Fast han kommer ju bara kissa på mig. Eller dö. Stackars kaninjäkel.) Jag åker till skolan och är rädd för att den nya undervisningen ska vara för svår. Jag hamnar inte i Katrins klass, utan en annan, och läraren Anja tror att vi är lätt utvecklingsstörda och hela dagen går vi igenom saker jag redan kan. Perfekt, jaha, nähä, kände ni redan till det? Jahaja, ojdå. Nåja.
Jag går och äter, själv, och avnjuter min cheeseburgare med Jonas Gardell som sällskap. Sedan åker jag för att hämta cykeln, hittar rätt denna gången och den unge mannen i affären är snäll och det var inte lika svårt att le mot honom som det varit mot alla andra resten av dagen (när jag såg mig själv i spegeln i morse trodde jag att mitt ansikte var gjort av stelnad lera, för det var så det kändes). Jag fick min cykel (han fixade till och med stödet, så att det inte kan åka in i hjulet längre) och ledde ut den på gatan och cyklade hem och kände att det kanske kunde bli en okej dag ändå. Men nej, såklart inte. Först trilskar den yttersta ytterdörren, men så fort jag plockar fram nyckeln så funkar den såklart utan nyckeln, och så kommer jag in och går mot gårdsdörren... Där det sitter ett kodlås?! Så jag fick gå ut med cykeln igen och runt till sidodörren (tack och lov att jag hittade den förra veckan) och krångla med nycklar och dörrar och cykel där igenom. Nu ska jag göra läxan och sen skita i resten av världen. Och kanske se der Untergang ikväll i skolan. Om världen blivit snällare.

Förra veckans poll: Vilka skor är fulast?

1.

2.

3.

För att det ska vara rättvist säger jag inte vem som sagt vad. Men jag kan ju säga att jag har rätt, och att pappa sade: "Men de var ju ganska fina" om några. Skriv här nu vilka skor som är fulast.

"Du bist ein Spielzeug!"

I torsdags tog jag och Marie tag i det vi misslyckades med i måndags, och gick på DDR-museet. Det var mycket fullt, mycket litet och ganska mysigt. Inget urtypiskt museum, utan väldigt bra för den som har gått på många och känner sig lite trött på dem. Jag fick igång Trabanten på fjärde eller femte försöket och försökte desperat styra den, men hur jag än svängde följde den vägen. Sedan blev jag och Marie omringade av en skolklass, så vi rörde oss vidare. Efter att ha konstaterat att 8 mars, internationella kvinnodagen, firades fel i Östtyskland och sett nakna människor spela stort schack vandrade vi åter mot Hackescher Markt och hamnade slutligen på Café Cinema, det äldsta cafét vid Hackeschen Höfe. Jag köpte ett, och fick ett, vykort av en man som sålde vykort till förmån för Röda Korset i Tyskland (mer specifikt för barn med AIDS och cancer). Innan allt detta åt jag förresten den första döner falafeln för vistelsen!
Därefter åkte vi till Wilmersdorf och spenderade aftonen på Ung i Berlin, en kväll arrangerad av Svenska Kyrkan i Berlin. Jag vet, det låter hemskt, men det var faktiskt väldigt, väldigt trevligt (och okristet). Vi träffade en Jönköpingsbekantskap, Eric, och hans flickvän Louise från Markaryd. Tillsammans bakade vi chokladbollar, medan några andra gjorde muffins. Jag fick även chansen att läsa om Sverigedemokraternas uttåg ur kyrkan i en pappersutgåva av SvD, något jag saknar (pappersutgåvan alltså, inte SD). Vi enades över blocken i vårt hat mot SD.
På fredagen gick jag i skolan när Marie smsade och frågade om vi inte skulle träffas och se EM-kvalmatchen Tyskland-Turkiet tillsammans med Eric och Louise. Det fann jag som en ypperlig idé, så på kvällen samlades vi och kanske hundra andra tyskar på Lido i Kreuzberg och såg Tyskland spöa skiten ur Turkiet genom att passa bakåt hela tiden. Det var en ganska stor sak här i Berlin, och särskilt i Kreuzberg, eftersom det finns en oändlig mängd turkiska invandrare här. Därefter gick vi till ett döner-ställe i närheten och de andra, som inte ätit middag, åt och jag drack en öl. Vi pratade klassresor, och Louise berättade om sitt arbete på Disneyland Paris (jag är inte alls avundsjuk, nejnej). Vi bestämde oss för att vandra vidare till en karaokebar jag kände till i närheten, Monster Ronson's Ichiban Karaoke, där vi sedan spenderade resten av kvällen. Marie åkte tidigare, men jag kom hem vid tre ungefär. Jag sjöng Dancing With Myself och Roses, Eric sjöng Folsom Prison Blues och Louise gjorde en sjukt bra version av Edge of Seventeen, samt Hair från musikalen med samma namn (som jag verkligen borde se). I ett rum hade de även Rockband 2 där vi tillsammans framförde till exempel Bad Romance och Song with a mission.
I lördags var det Maries födelsedag, hurra hurra hurra! Det firade vi med att tillsammans med Eskil, en norrman från min skola, åka ut till Potsdam och vandra genom staden till Schloss Sanssouci, och vidare genom parken runtomkring. Det var en mycket vacker höstdag och vi njöt av sol och grönt/rött/orange om vartannat på ett mycket ojämnt sätt. På kvällen hade jag och Marie en Disneykväll på tyska här i mitt rum. Vi såg Schneewittchen und die sieben Zwerge och Toy Story. Till det åt vi (läs: jag) chips med Chakalaka-smak, det vill säga afrikanska kryddor. Såklart. Varför fattade du inte det direkt? Vi drack även svenskt te (courtesy of Emma, fortfarande), och det var gott och fint.
Idag mötte jag upp med Felicia, en gammal vän som är i Berlin med skolan, vid Mauerpark och loppmarknaden där. Det var verkligen inte lätt, men till slut fann vi varandra. Vi vandrade länge runt på marknaden och gick sedan och åt sushi i närheten med några av hennes skolkamrater. Därefter vandrade vi runt i Prenzlauer Berg. Vi letade efter en loppmarknad till jag visste skulle finnas på Dunckerstrasse, för det hade Marie läst i Zitty (tidning som berättar om vad som händer i Berlin), men som så mycket annat i Berlin var det svårhittat, så istället gick vi bara runt i den vackra, höstiga, soliga stadsdelen.
Annat som hänt är att jag i torsdags bara nämnde för Katrin att jag kanske skulle flytta upp lite i nivå, och hon sade direkt ja, så innan undervisningen börjar i morgon ska jag kika förbi på kontoret, som förhoppningsvis hittat en plats till mig i Katrins mer avancerade klass. Efter två veckor i A2 får jag direkt flytta upp i nivå B1! Känns ballt och bra! Jag gillar verkligen att läsa språk. Eller nej, jag gillar verkligen kicken jag får av att verkligen förstå språk.
Ja, just det! I lördags, innan jag träffade Eskil och Marie skulle jag ha hämtat min cykel på Grünewaldstrasse. Bara det att jag missade Grünewaldstrasse som ligger precis här vid mig och istället åkte till den Grünewaldstrasse som ligger vid skolan. Där gick jag igenom en söt liten marknad, hittade en cykelbutik som såg rätt ut och gick in och gav dem min lapp. De berättade vänligt för mig att jag var i fel stadsdel. CRAP. Men det är okej, jag får hämta cykeln i morgon istället. Klantigt av mig.

One look at you and I can't disguise I've got hungry eyes.

Idag har jag haft huvudvärk mest hela dagen. Jag kände det precis innan jag skulle åka hemifrån, men var stressad och glömde ta en tablett. Dumma, dåliga minne. Dock har det varit en helt okej dag ändå, trots att skolan höll på att ta död på mig, inte för att det var svårt utan för att klassrum tycks ha en huvudvärksförstärkande effekt.
Jag var skeptisk till om jag skulle kunna njuta av bowlingen. Dock, eftersom den redan var betald, beslöt jag mig för att försöka, och det är jag väldigt glad att jag gjorde, för även om jag var helt klart sämst av dem jag spelade med så var det mycket roligt. Vann gjorde Carlos (Spanien, tror jag), tätt följd av Nidhin (Schweiz) och sedan vet jag inte vem av Alex (Schweiz) och Katya (Ryssland) som kom därefter, men sist var alltså jag. Som vanligt, när det gäller bowling, haha. Läraren som tog med oss dit, Martin, var samme man som presenterade klasserna första dagen, och döm om min förvåning när jag precis missar käglorna och han säger: "Nästan!". Jag trodde jag hört fel först, men icke. Han visar sig vara en tillfälligt emigrerad Lundabo som läst såpass mycket tyska att han får undervisa på skolan och därmed får sin fortsatta undervisning gratis, plus lite pengar. Han ska göra Goethe-provet i oktober för att sedan läsa till veterinär i Tyskland (för i Sverige är det bara 100 platser om året).
Efter bowlingen åkte jag till Potsdamer Platz för att införskaffa biljetter till Harry Potter and the Deathly Hallows: I till mig, Marie och Sophie. Så den 17 november ser vi den i 3D på Sony Center! Jag är oförskämt exalterad!
När jag kom hem spelade radion Hungry Eyes och jag var nöjd. Nu ska jag läsa in det jag missade igår, och repetera annat. Tschüss!

Nothingness.

I natt kunde jag inte sova för fem öre. Så när klockan ringde vid åtta i morse och jag totalt fått kanske tre timmars osammanhängande sömn tänkte jag i tio sekunder, stängde av alarmet och somnade om. Eller ja, försökte. Jag har faktiskt ingen aning om vad som höll mig vaken. Visst det surrade runt saker i huvudet, sådant jag borde och ska göra och tyska verb och översättningar. Men det var inte sådär ångestfyllt som det kan vara när man ligger vaken, utan det var mest bara irriterande.
Så idag blev till ingenting alls. Jag plockade på rummet och läste lite tyska själv. I morgon är det bowling som gäller!

Föräldrar, bror och mycket kaffe.

Den här uppkopplingen gör mig galen! Hur ska jag kunna distrahera mig från det faktum att mina föräldrar och min bror åkt utan internet?! Det funkade ju precis innan de åkte! GAH! Så nu får jag sitta här med word igen, och försöka komma ihåg vad jag skrev senast. (Inte ens iTunes vill samarbeta: det har försökt spela Kalles klätterträd för mig två gånger ikväll.)

I fredags efter skolan träffade jag mor, far och Henric vid Potsdamer Platz och vi åt en gemensam lunch på Cancun. Jag hade ju velat ha revben kvällen innan, och i och för sig fått det, men inte riktigt vad jag förväntat mig, så jag åt det igen, denna gång så som jag ville ha dem: med barbecuesås och pommes. Därefter tog vi M29 till Kreuzberg (se där ja, nu gick internet igång), Spreeplatz, och tog en fika på Café Marx som mor och far, hör och häpna!, tyckte var mysigt. (Naturligtvis tyckte Henric om det.) Sedan vandrade vi därifrån längs med Wienerstrasse och Oranienstrasse. Vi hoppade på bussen vid Oranienplatz och jag hoppade sedan av vid Anhalter Bahnhof för att åka hem, lämna skolsaker, byta om för kvällen och hämta biljetter till musikalen vi skulle se: Dirty Dancing. Jag mötte upp med familjen (minus Hannes och Rufus då) på KaDeWe, det stora, kända köpcentrumet i närheten av Gedächnistskirche. Vi kikade runt och stressade sedan iväg till Theater am Potsdamer Platz, som inte alls ligger vid Potsdamer Platz, utan på Marlene Dietrich Platz. Där såg vi Dirty Dancing på tyska, till min glädje och Henrics sorg.
Nu pausar jag för kvällen, för det är sent och jag är trött. Så bara så ni vet när ni läser detta, så var idag söndag och i morgon, måndag fortsätter här nu:

Efter musikalen gick vi till Potsdamer Platz och åt på Vapiano, en uppenbarligen mycket hipp restaurang med ett lite nytänkande system: när man kom fick man ett kort, och fick sedan gå och beställa vad man ville ha från olika stationer, och så blippade de in det på kortet, och så fick man betala när man gick ut. Mindre arbete och arbetare för restaurangen, och mer jobb för kunden. Men lite kul. Jag och Henric lämnade mor och far där och åkte vidare till Bang Bang Club. Strax efter vi gått in spelades Love will tear us apart och Henric frågade hur de skulle kunna toppa det. Sen dök Marie upp, och tyvärr tycktes Henric få rätt. Trots den endast halvbra musiken hade i alla fall jag trevligt. Kom väl i sängs vid fyra ungefär, och blev väckt av föräldrar som ringde vid nio.
På lördagen kom mor och far till "min" Wohnung på morgonen (Henric snusade vidare litegrann) och pappa lagade min cykel medan mamma färgade mitt hår. Nyblekt och fint nu! Därefter åkte vi till Prenzlauer Berg och promenerade runt, på jakt efter Café Anna Blume, ett tips som Hannes skickat med mamma och pappa. Där serverade de frukost i våningsform. Jag och Henric delade en vegetarisk och mamma och pappa en köttig. (Jag och Henric drog det långa stråt där.) Ni hade fått en bild om blogspots nya bilduppladdare tyckt om mig, men det gör den inte.
Efter en lång second breakfast vandrade vi bort mot Kastanienallee och passerade på vägen Kulturbrauerei och en mataffär där diverse alkohol (inklusive smaksatt öl) och wasabichips (!) införskaffades. På Kulturbrauerei fick vi en broschyr med bioprogram och mannen i biokassan informerade oss om att bion inne på Sony Center vid Potsdamer Platz visade alla filmer på originalspråk (Hello Harry Potter!!!). Eftersom alla var trötta kom vi fram till att det inte var en dålig idé att gå på bio på kvällen. Men först vandrade vi längs Kastanienallee och gick sedan hela vägen till Alexanderplatz (min fars krämpor till trots), via Teutobergerplatz: en park där vi delade på en flaska grapefrukt-öl, och en flaska svartvinbärsöl. Över förväntan! På Alexanderplatz var kön till Fernsehturm (tv-tornet) löjligt lång, så vi beslöt oss för att spara det till söndagförmiddag. Pappa och Henric gick på DDR-museet medan jag och mamma satt på café och drack "varm choklad" (aka öl/kaffe med choklad) och spelade Sudoku/skrev vykort.
När Henric och pappa var klara åkte vi till bion för att köpa biljetter; jag och Mamma till Eat Pray Love och pappa och Henric till Inception. Vi beslöt oss att hänga i biobaren tills filmen skulle börja och införskaffade popcorn och dricka. Utan att tänka mer på det köper vi två "Dinner for two", alltså en "burk" popcorn och två mellandrickor. Bara det att en 11-årig flicka hade kunnat ha burken som knälång kjol (nästan, i alla fall) och drickorna var en halvliter. Det var alltså en mellandricka. Kära jistanes. Tyskland är Europas Japan OCH Europas USA. Även vad det gäller reklam; efter 25 minuter reklam dras draperierna plötsligt för igen och bioarbetare kommer och börjar sälja glass. Jag trodde jag skulle dö av oförstående och irritation. Vem köper glass på en bio?! Och när filmen skulle börjat för 25 minuter sedan?! Det är tydligen normalt här dock; det troppade in människor precis innan de började sälja glass. De var uppenbarligen vana vid den mängden reklam. Min irritation till trots så var filmen över förväntan. Jag förväntade mig standard rom-com (romantisk komedi), men den var mer ångestfylld och ångest hanteringsfylld än rolig. Förvånansvärt givande. Pappa och Henric älskade såklart Inception. Efteråt åt vi på Alex, en av restaurangerna inne på torget, under tak, vid Sony Center. Jag höll på att somna vid bordet, så därav ingen uppdatering på lördagkvällen heller.
Söndagmorgon: jag hann inte äta frukost innan min familj kom (jag hade nämligen börjat flytta in saker i mitt nya rum, eftersom Dora och Sara åkt på lördagen), så de fick lämna sina väskor och gå på loppmarknaden på torget utanför medan jag åt frukost och läste ut Harry Potter und der Stein der Weisen. Därefter åkte vi till Alexanderplatz och köpte biljetter till Fernsehturm. Det var en stund tills våra nummer fick åka upp, så vi satte oss på Starbucks så länge; mitt första Starbucksbesök i Berlin. Över förväntan, det med! Fairtrade-kaffe och skönt i solen. Jag drack en löjligt söt Caramel Macchiato. Sedan åkte vi upp i tornet. Inte lika mycket wow-känsla som Eiffeltornet; man kan ju inte gå ut (tack gode Gud), och Berlin är inte riktigt lika vackert som Paris, faktiskt. Men bättre, såklart.
Sedan gick vi från Alexanderplatz till Hackescher Markt och åt på italienska Rocco. Att kunna sitta ute i början av oktober känns inte helt fel! Efter maten strövade vi runt inne på Hackeschen Höfen; en bunt vackra innergårdar. Väldigt turistiga, såklart, men det kändes fint och jag fick en Ampelmann-reflex. Vi fastnade i många fina butiker där inne och beslöt att det blev för sent (och att vi var för trötta för) Pergamon-museet. Istället vandrade vi till och längs med Unter den Linden. Det var absurda mängder människor ute och rörde på sig, eftersom det var Tysklands enighetsdag och dessutom mycket bra väder. Vid hållplatsen Brandenburger Tor hoppade vi på S-bahn och åkte till mig. Väl där fick mamma och pappa packa med lite saker jag inte behövde här nere längre i sina väskor, och sedan gick vi till Sushi Club här runt hörnet och åt. Vissa blev stressade över att maten kom lite sent, men det var bra och billig sushi. När Henric ätit upp hämtade han väskorna, och de gav sig av till Tegel Airport. Det var såklart sorgligt, och jag gjorde allt vad jag kunde för att få igång internet så jag skulle kunna distrahera mig själv med något och inte bara sitta och sakna dem.
Det kändes mycket märkligt att inte åka med dem hem. Hela helgen kändes som en familjesemester, och att de då åkte och jag stannade kvar... Udda känsla. Men idag började vardagen igen. Jag var trött, trots åtta och en halv timmas sömn och nickade till några gånger i skolan, pinsamt nog. Jag hade även huvudvärk. Jag åkte hem och tänkte att jag skulle kunna sova bort den, men icke. Trots en och en halv timmas extra sömn hade jag fortfarande huvudvärk. Det var ju jobbigt eftersom jag och Marie skulle gått på DDR-museet, men som tur var kände hon likadant, så istället möttes vi vid Hackescher Markt och satte oss på Starbucks där och tittade på människor (och gav dem toakoden som endast står på kvittona) och pratade. Det var kanske inte jättekulturellt, men väldigt fint. Jag är glad att Marie är här, vi förstår varandra väl, inte bara eftersom vi är i samma situation, utan allmänt med.
Nu ska jag sova. Om du orkat läsa såhär långt i ett sträck är jag imponerad. Och om bilduppladdandet börjar fungera ska ni få massvis med bilder och så ska jag även ordna en poll med vilka skor som är fulast; jag och Henric har olika åsikter och ni ska besluta vem som har rätt (det vill säga jag). Pappa sade även att ett par hiskeliga skor var fina, så det ska han få äta upp med. Så håll tummarna.

"Die Kette hat aufgesprungen."

Nu skriver jag pü en av skolans datorer, sü ni für stü ut med ü istället för °a.
Igür mötte jag mina föräldrar och min storebror pü flygplatsen, helt problemfritt. Jag tog dem till deras hostel, fick saker frün Sverige (till exempel lökkorv och kaviar) och sedan klev vi pü en buss för att gü ut och äta. Vi hamnade pü en extremt tysk restaurang/-t bryggeri i närheten av Museuminsel och Alexanderplatz. Jag rükade beställa knödel till mig och mamma. Woops. Vi delade även pü tvü kannor öl (totalt 3 l), och blev sedan alla väldigt trötta. Men vi gick i alla fall till Alexanderplatz och drack kaffe, och jag och pappa üt glass. Sedan bestämde vi oss för att üka hem, och tog lite omvägar hit och dit för "vi vill ju üka ovan marken".
I morse kom jag iväg för sent hemifrün. Jag visste att jag skulle bli sen, men jag blev väldigt mycket senare än jag trodde. Jag var ju tvungen att köpa nytt münadskort idag, sü glad i hügen gick jag till en biljettautomat, valde biljettyp och satte in mitt kort. Men nej, just det, vi är i Tyskland, det enda landet i världen som föredrar Maestro framför Visa. (Roligt fakta: jag bytte frün Maestro till Visa precis före flytten, för "Visa är ju mer güngbart utomlands".) Svärandes över tysk dumhet gür jag ner frün S-bahn igen och letar upp närmsta bakomat, tar ut pengar och gür ner i U-bahn som dü är närmre. Men där nere fanns ju bara automater som tar kort, men inte Visa! Sü jag gür till S-bahn, kollar en annan automat än den jag kollade först - nej, den funkar ju inte eftersom idiotungar har karvat i touch-skärmen med nycklar. Sü jag fick gü tillbaka till första automaten och köpa min biljett där. Cirkeln är sluten!
Sü, hur förklarar jag dü detta för min lärare när jag troppar in 45 minuter för sent? Jo, jag tänjer lite pü sanningen och säger: "Mein Fahrrad hat gebracht." Alltsü, min cykel har gütt sönder. Inte helt fel, men inte riktigt rätt heller. Nüja. Nu är rasten strax över, üter till lärandet!