Prisa gudarna!

Jag har fått mitt boende! Efter nattens och morgonens strul med CSN (allt löste sig, jag hade missförstått dem och sen kryssade jag i det de ville och borde nu få mina pengar på måndag eller tisdag) och ett frekvent mailande med den fantastiska Adam på Språkpunkten (företaget som jag åker med) så har jag nu fått mitt boende. Jag hoppas att inga stalkers läser den här bloggen, för nu tänker jag lägga ut en printscreen från google maps. Tyvärr verkade inte street view funka, så jag får väl lägga upp bilder på gatan nästa söndag. Jag kan dock säga att jag bor på samma gata, och nära, en sushirestaurang och -club (?); jag bor även nära ett bibliotek, och skolan tycks ligga nära ett café som heter Bilderbuch, alltså bildbok. Jag gillar det alla redan!

Den lila pilen visar var jag bor, och precis under där det står Schöneberg ligger skolan. Det är inte särskilt långt, ens! 2-3 km, ungefär, skulle jag tro.
Som ni märker är jag mycket exalterad. Jag fick en liten beskrivning från skolan med (översatt med google translate): "[a] modern apartment with terrace directly at the Botanical Garden of Berlin", "[they] offer their guests a tasteful, bright room (on request with TV & internet)" och den ligger max 30 minuter från skolan. Åh, just nu känns det mycket, mycket bra att vara jag.

Epic.

Och nu är biljetten bokad, en enkelbiljett, ingen återvändo, icke ombokningsbar. Om två veckor vid den här tiden sitter jag i ett ännu okänt rum på en ännu okänd adress tillhörandes en ännu okänd familj, i den relativt familjära staden Berlin. Ja, allting låter stort och episkt, men det är ju så det känns.
I morgon ska jag gå på staden med ms Glasgow för att ordna saker för resan, såsom att hämta ut biljetten och skälla på 3 för att jag inte sett min mobil på ungefär fyra veckor, och inte hört något om den på ungefär två. Likväl kommer andra triviala inköp utföras, som även de kommer kännas underligt episka. "Kommer denna ögon-makeup-remover vara det sista jag köper i Jönköping?" Ni förstår, episkt.

Peppar, peppar.

Människor frågar hur det känns och jag svarar sanningsenligt: alldeles underbart och fruktansvärt läskigt. Nu är det så nära, jag är så nära staden i mina drömmar, så nära att uppfylla en dröm, det är inte konstigt att jag är rädd. Zebz påstod att jag kommer "jönköpingfiera" (läs: bli hemtam och uttråkad) Berlin, och kanske det. Men än så länge drömmer jag, och tittar på bilder i mängder.

Stenåldern var min bästa ålder.

Som vanligt är tyskarna fast tio år bakåt i tiden jämfört med alla andra (undrar om det någonsin kommer kunna åtgärdas?), men jag hittade en video från skolan (IH Prolog), som ni ju kan kika på om ni är intresserade. Eller bara vill skratta åt det faktum att den är dubbad. Och ja, ni får bara en länk, för jag vet inte hur man klistrar in video, jag är inte så high-tech, har ju varken internetbank eller e-underskrift och måste därmed göra CSN-papper för hand. Ni får gärna berätta hur man klistrar in video i ett inlägg. Om ni kan och vill. Helst i runskrift, jag är ju så gammeldags.
Angående CSN-papperna (förlåt jag menar, -stentavlorna) så är de klara och skall bara läggas i kuvert och skickas in. Om jag hittar en adress och ett kuvert vill säga.

Se-äss-änn.

Så, nu har jag förträngt det jag borde göra alltför länge, precis som vanligt. Jag sitter här med mina CSN-papper och känner kroppen formas som ett frågetecken.
Efter en kortare granskning har jag i alla fall kommit fram till att jag inte kommer få försäkring eftersom mina studielån endast kommer vara för tre månader, och försäkringen gällde för sex månader och då var man tvungen att ha lån under hela den tiden. Bra. Då vet jag det. ...nu då? Jaha, försöka hitta blankett 5509-5513 på CSN:s hemsida. Okej.
Detta är nog lika underhållande för er att läsa om som det är för mig att pilla med. Men jag tänkte att innan jag faktiskt är i Berlin så får ni ju vara med i förberedelserna, och dagarna tills jag är där. 34 dagar till skolstart.

Varför blogg? Det är ju SÅ 2008.

Framtiden nalkas med stormsteg. Alla ska flytta, mig inkluderad.
Att ha en blogg för mina tre månader i Berlin blev självklar så fort idén dök upp, eftersom de bloggar jag själv läser med störst intresse är om bekanta som flyttat utomlands (förutom Malins bakblogg då, den läser man för att plåga sig själv med allt gott man inte orkar laga). Eftersom jag är en egocentrerad typ utgick jag ifrån att alla var som mig, och att alla därmed vill läsa om mig, som då alltså kommer att vara en sådan där människa som befinner sig utomlands.
Så här har ni, ni intresserade själar som vill veta något om vad jag ska göra med mitt liv i höst. Räkna med en hel del "buhu-jag-saknar-(sätt in namn, vanligtvis Martin)".
You have been warned.