Simning och cykling och annat djävulsskap.

Jag har sett på tok för mycket speedos för min ringa ålder. Eller för någons ålder. Jag har också sett en man som hade en gravidmage; alltså verkligen utspänt rundad. Han såg gravid ut, fast han egentligen bara var tjock på ett mycket märkligt sett. (Han hade också speedos.) Med tanke på hur mycket tyskarna tycker om sin "ORDNUNG!" så var de förvånansvärt oordnade i badhuset. Det fanns en 25 m-pool och alla simmade lite hur som helst. Eller ja, de flesta simmade ju fram och tillbaka, men gärna på ett snett sätt så att jag (som ju simmar ganska fort) inte hade någon möjlighet att simma om utan att krocka med någon annan eller så. Det fanns liksom inga jämna rader, på något sätt, och inga instruktioner. Bara gamla tanter som trodde att om man simmar ryggsim ska armarna vara rakt ut, som Jesus på korset, och så ska man skvätta jättemycket. Vattenrutschbanan var dock kanon! Det gick mycket snabbt i den. Så jag simmade några hundra meter (kunde inte hålla räkningen ordentligt) och hängde sedan mycket i en bubblig del i en annan pool (fast den var inte varmare, så det var ingen officiell bubbelpool). Det var avslappnande, vilket jag visst behövde.
På väg till och från badhuset passerade jag förresten Haydnstrasse, Martinstrasse och Kais Powershop, där de sålde proteinpulvergrejer och hade bodybuilder-planscher i fönstret (och mittemot låg en "Bierlokal", såklart).
Idag är jag glad. Min cykel gick sönder på väg hem från skolan; kedjan hoppade av helt och hållet. Jag försökte fixa det litegrann, men det resulterade enbart i svarta fingrar, så jag gav upp och ledde cykeln till en U-bahnstation, där jag inte kunde komma någonstans, så vidare till en S-bahnstation, där jag fick åka en hållplats och sedan byta till tåget som kunde ta mig till Rathaus Steglitz. Jag var stressad och trött och då passade min nya kappa på att släppa ifrån sig en knapp. Men jag är ändå glad, för om 45 minuter ska jag åka och möta mina föräldrar och Henric som kommer med flyget.

Bada, bada, bada är roligt tycker jag.

Igår skulle vi ha gått ut på kvällen, Stammtisch, så efter skolan åkte jag hem och tog det lugnt. Tyvärr gick det i stöpet och hela dagen bidde ett stort ingenting alls (inte ens en tumme). Idag skulle jag ha gått på en guidad tur i Kreuzberg för att se "Det finare Kreuzberg", men guiden var sjuk, så det bidde ingenting av det heller. På väg hem bestämde jag mig för att dagen skulle bli någonting i alla fall och tog en annan väg hem, för att på vägen passera ett badhus. När jag kom dit kunde ingen engelska särskilt bra och förstod inte riktigt att de kunde prata långsam tyska med mig. Till slut lyckades de omdirigera mig till ett badhus i närheten av mitt hem istället, Stadtbad Lankwitz. Jag saknar att simma, så när min mobil är laddad cyklar jag dit!

Monday, Monday, Monday.

måndag, 23.00

Internet har återigen kollapsat och tycks denna gång vara bortom all räddning, möjligen med undantag av experthjälp. Allt är omstartat, flera gånger, och sladden utdragen och inkopplad igen ett par gånger med. Så de otaliga tomma word-dokument min dator kan uppbåda tycks återigen komma till nytta.

Idag fick vi nya böcker i skolan, för vi är klara med A1-kursen och har gått upp i svårighetsgrad till A2. Känns bra! Dock märks skillnaden redan, lärarna (eller, ja, i alla fall Astrid) tycks ha blivit petigare. Idag övade vi inte bara ett sätt att formulera en mening, utan en massa olika sätt. Det viktiga var meningsuppbyggnad: om ackusativobjektet har ett personligt pronomen kommer det före dativobjektet i meningen; ackusativ kan stå före dativ i en mening om det finns en preposition i dativet, men det är egentligen inte helt korrekt. Det kommer krävas mycket övning för att få in det här i huvudet (för att inte tala om att komma ihåg/hinna greppa när det ska vara dativ eller ackusativ). Och ni fattar säkert inte ens vad jag skriver.

Efter skolan var meningen att jag och Marie skulle ha gått på DDR-museet, men hon blev akut inkallad till sina au pair-plikter, trots att hon egentligen skulle vara ledig hela eftermiddagen. Sjukt barn, nämligen. Eller ja, sjuk och sjuk. Det var full fart på Nike, Neos lillasyster, men hon hade ju hostat. Hon nös säkert två gånger när jag var där. Mycket sjuk, verkligen. Särskilt när hon slog mig på låret upprepade gånger för att hon ville ha uppmärksamhet. Jag älskar 3-åringar och är jätteglad att jag inte har Maries jobb. Men vi hade trevligt ändå, pratade och drack fantastiskt (!) kaffe. Jag avundas henne familjens kaffebryggare. Vi ska höras om DDR-museet senare i veckan.

På tal om senare i veckan så får jag mitt första besök! Mor, far och en storebror kommer hit. Och eftersom jag missförstod Henric så ska vi alla fyra gå på Dirty Dancing-musikalen klockan åtta på fredag (han ville egentligen inte med). Jag hoppas på bra väder och parkpromenader!

Igår tömdes förresten mitt rum på många av sakerna där, och idag togs massor med möbler bort (de tillhörde min värdinnas särbo). Så för tillfället sover jag på en luftmadrass, men på lördag får jag flytta in i Saras och Doras rum, för då åker de tillbaka till Italien, vilket är lite sorgligt; det har varit skönt att inte vara enda främlingen.

Kvällen har tillbringats med de filmer jag hade med mig på hårddisken, Rent och Bee Movie. Jag råkade ju få med mig The Royal Tennenbaums-DVD:n med, så om internet-problemet inte löses så lär jag väl se den med i veckan.

Nu ska jag dricka upp mitt pepparmintste, vara lite mer bitter och butter över internetets kollapsande och att jag inte får säga god natt till min man, och sedan sova.

En timme i Viktoriaparken.

Det har regnat hela dagen. Jag har suttit inne, med min dator och låtit mig själv ta det lugnt. Men framåt fem blir jag rastlös, och känner att jag ändå måste göra någonting av dagen. Jag beslutar mig för att ta mig till Viktoriaparken. Regnjacka på, avfärd.
Jag vandrar runt bland blött och grönt och hundägare i regnställ. Jag hittar slutligen kyrkan jag sökte, och bäcken som rinner nerför backen nedanför. Jag följer en våt, hal liten väg nedåt och stannar vid många ställen för att titta på vattnet. Bäcken i skogen nedanför slottet uppe på berget. För kyrkan ser verkligen ut som ett sagoslott.
Jag saknar möjligheten till att själv bestämma musik, samtidigt som Radio Paradiso ger mig en fantastisk blandning av gammal musik, och ger mig möjligheten av inte distraheras av val. Om det kommer en dålig låt så kan jag ändå inte göra något åt det.
Jag är kvar tills det börjar störa mig att jackan är genomsur och det är för mörkt för att ens försöka fånga parkens vackra sidor med kameran. På väg ut tittar jag efter en busshållplats jag vet skall finnas, men inte tycks göra det. Till slut går jag till S-Bahn i alla fall.
Tjejen på reklamskylten ler glatt, helt oberörd av att hon är dyngsur. Under tak tar jag av mig jackan och står i men delvis blöta t-shirt. Det är inte så farligt kallt, snarare fuktigt och bara en gnutta kyligt. Människor tittar på mig där jag står i bara t-shirt medan de har jacka och handskar och halsduk. Jag känner mig till freds och struntar i dem.
S-Bahn tar mig hem till caesarsallad och löjliga, tyska tv-program.

Regn och Rent.

Internet har lagt ner, så jag sitter återigen och skriver i ett tomt word-dokument. Igår var jag trött i skolan, trots att jag hade sovit typ 9 timmar. Jag har funderat en del på det där – hur jag är konstant trött här nere (på ett annat sätt än hemma). Vad jag har kommit fram till är att det är alla nya intryck (det var någon annans förslag, men jag minns inte vems), och det faktum att jag måste tänka på det jag ska säga typ tre gånger innan jag säger det, och ändå blir det fel.

Regnet smattrar mot rutan. Jag lyssnar på Tom Waits och låter fingrarna smattra mot tangentbordet. Dock skriver jag verkligen inte årtiondets roman, utan bara ett blogginlägg. Dessutom är det svårt att känna sig djup och svår när man har både hajk-tunga och –gom från osten på pizzan. (Hajk-tunga: du har bränt tungan på något varmt, ofta en dryck, ofta choklad) Tidgare skrev jag vykort. Fruktansvärt fula sådana, men charmiga och roliga.

Jag är stel i nacken från gårdagen. Efter skolan gick jag hem och åt och vilade och sedan åkte jag för att träffa ett gäng skolkamrater i Kreuzberg. De hade ätit på Hannibal, men nu skulle vi vidare till Roses, hade danskan Maria tänkt. Det var hennes sista utekväll i Berlin, nämligen. Tyvärr var Roses inte öppet, men vi halkade istället in på Molotow Cocktail (ja, de har stavat det fel), en förvånansvärt dyr bar för att vara Kreuzberg, men med en playlist som hade kunnat vara min egen. Tyvärr lämnade Thor och Christian oss där, men vi andra vandrade sedan vidare till Matrix. Där dansade vi till en fantastisk blandning av gamla hits, bland annat Barbie Girl, Mambo No 5 och Wannabe (alltså Aqua, Lou Bega och Spice Girls). De spelade även Waka Waka (VM-låten, för er som lyckats undvika det) två gånger, och på U-Bahn hem sedan kom jag på att waka waka är det ljudet Pacman gör. Låten blev genast mycket bättre, och jag ser fram emot nästa gång jag får tillfälle att dansa till den; jag har ju fler, passande dance moves nu!

Idag klev jag ur sängen vid tolv, gick i duschen och åt frukost och gav mig sedan av för att träffa schweiziskan Sophie vid Alexanderplatz. Jag blev försenad då badrummet länge blockerades av någon av de andra tjejerna (vi är fem kvinnor på ett badrum). När vi väl sågs gick vi till ett absurt stort köpcentrum och travade runt ett bra tag. Det enda jag inköp jag gjorde var 0,5-stift, dock. Det är tydligen omöjligt att hitta en snygg, liten, svart väska utan att tyskarna måste klä den i pärlor/nitar/påfågelfjädrar. Tyvärr glömde jag kamera både igår och idag, så jag har ingen möjlighet att bevisa detta påstående, eller visa några härliga bilder från Molotow.

Ikväll stannar jag hemma, då jag är otroligt trött, trots att jag även inatt sov 9 timmar.

Jag skymtade förresten blades-marathonåkarna från S-bahn idag, men kände inte för att ställa mig och titta närmre; ösregnet var inte så lockande.

Vi har varit på turné, å har kommit lätt på sne´, finns det ingen som kan säga var vi är?

Idag efter skolan tog jag mig i kragen och gav mig av mot det Judiska Museet. Jag cyklade vilse. Det där stället har något emot mig, eller så ville mitt undermedvetna inte dit. Till slut kom jag rätt i alla fall. Jag gick in, köpte mig en audio guide, lämnade min väska och gav mig in. Det mest intressanta var arkitekturen, resten var... konstigt. Jag förstod inte riktigt vad det var de ville meddela, förutom judisk historia då. Det kändes omotiverat, förutom den uppenbara grejen med "fan, vi dödade jävligt många judar, vi måste göra något för dem", men inget mer än det. Äsch, jag känner att jag inte får fram det jag försöker säga, men något är ju fel med ett museum om arkitekturen är det mest intressanta med det.
Sedan satte jag mig i en park och gjorde läxan (skriv om de senaste två veckorna i perfekt). När jag skulle cykla hem så cyklade jag fel. Jag tänkte att jag ville pröva en ny väg, och att så länge jag följer S-bahn kan jag ju inte komma fel! Eh... jo. Jag svängde av åt fel håll, och gjorde sedan en halvcirkel så att jag cyklade norrut igen. Woops. Hela vägen hade jag en irriterande låt (se titeln) på hjärnan.
Så småningom kom jag hem och var dödligt hungrig. Efter maten satt jag och Sina (som jag upptäckte att hon hette, dottern; inget z) och drack svenskt te och åt lite kakor. Hon och hennes kille har en M.I.A.-låt som sin låt, tydligen. Nu skypar jag med Max, och sedan ska jag sova. Martin bygger om sin dator, så inget skype med honom ikväll. Sorgligt!
God natt.

Sun is out, the sky is blue and all I do is dream of you.

Så igår kväll var jag ute med skolan på Stammtisch. Vi gick till ett ballt ställe som heter Train som är en tågvagn med tillhörande, uppvärmda partytält, ungefär. Jag tog med Dora och Sara, italienskorna, och det blev en angenäm afton. Jag var hemma vid tjugo i tolv och missade att skypa god natt till Martin med tio minuter, vilket var lite frustrerande. Dessutom luktar allt jag hade på mig där rök nu, så jag måste lufta det i morgon (för jag glömde det idag). Det här med rökförbud tror jag de lade ner i Tyskland.
Idag var jag mycket trött på grund av för lite sömn och för mycket intryck. Solen sken och frambringande icke önskade kroppsvätskor hela dagen (jag hade klätt mig för en svensk sen-septemberdag - uppenbarligen helt fel). I alla fall träffades jag och Marie i Kreuzberg (ovanligt, va?) och åt lunch på en hel-vegetarisk snabbmatsrestaurang i... tja, inte i solskenet, för vi var på den skuggiga delen av gatan, men ändå. Sedan gick vi på Kreuzberg-museet vilket jag var halv-skeptisk till (hur mycket kan man säga om en stadsdel egentligen?), men det var intressant att se hur saker såg ut före, under och efter världskrigen, och läsa om invandringen. Neuköln, som ligger bortanför Kreuzberg, var från början (alltså typ 1700-talet) en by utanför staden för inflyttade "bohemians", ett folkslag som flydde någon kung som var emot deras tro. Friedrich II (eller III?) var inte lika kritisk och gav dem bidrag och var glad och snäll. Hur som haver så var det intressant att se hur stadsdelen utvecklats! Och hur jag inte alls skulle kunna navigera i Kreuzberg före krigen, för då såg det ju helt annorlunda ut.

I flaskorna ligger inplastade kakor.

Cookie with tiny hearts.

Jag och Marie åkte sedan tillsammans till Alexanderplatz där vi tog varsin buss åt samma håll, för hon skulle träffa andra au pairer i Berlin och jag behövde åka hem och sova (vilket jag inte gjorde). När jag kommer hem ligger ett stort paket och ett vykort på köksbordet. Jag reflekterar inte så mycket över det, känner ett litet stygn av avundsjuka när vykortet är till Dora från hennes mor-/farbror. Då pekar Angy på paketet och säger: "And that is for you." Förvirrad och chockad plockar jag upp paketet och läser mitt namn och min Berlin-adress och sedan en innehållsförteckning för tullens skull: "Cookies". Åh, Emma, du är fantastisk! Jag har ikväll avnjutit tre koppar te av typen Lyckliga Stunder (naturligtvis gjorde jag på Bernard-sättet och använde samma blad till alla koppar), ätit hembakta kakor och läst en artikel om Robyn i QX, sam ett väldigt trevligt, saknadsfyllt brev. I paketet låg, förutom de mycket, mycket, mycket väl inpackade kakorna och övriga ovan nämnda ting, små post-its, något som jag faktiskt saknat här nere! Jag var grinig och blev överlycklig. Tack så hemskt mycket, det gav mig en mycket lycklig stund. Resten av kvällen tillbringades i sällskap med italienskorna (som fick varsin kaka och uppskattade dem otroligt och sade att jag skulle hälsa att du är en mycket duktig bagerska, Emma).

I'm in here, a prisoner of history. Can anybody help?

Igår var det skola som gällde, utöver ilska, ångest och besvikelse var det en bra dag. Efter skolan åt jag med två klasskamrater och en kompis till dem. Det var två spanjorskor och en mexikanska, så de pratade lite spanska, men de försökte se till att jag hängde med och pratade antingen tyska eller engelska med mig. Vi åt indiskt och jag blev så fruktansvärt mätt att jag glömde bort att äta på kvällen sedan.

Efter en trevlig lunch så gick jag till Pfenningland (billighetsbutik) och investerade i spännande saker såsom tandborste, bomullspads och tops. Lyxade även till det med tuggummin och chokladpluttar i stil med operamint (fast inte alls lika goda). Går nu på en budget, så lyx är relativt numera.

Sedan åkte jag buss hem, då jag valde att inte ta cykeln på morgonen på grund av en fin ryggvärk som jag tror har sin grund i mycket cyklande för ovan cyklist, och kanske även i en del ojämnheter i Berlins gator. Väl hemma studerade jag och samtalade med italienskorna Dora och Sara som också bor här.

Sedan satte jag mig vid datorn och stannade där resten av kvällen. Jag tycker dock inte att det var slöseri med tid då jag samtalade mycket med människor över Skype. Bland annat pratade jag och Max politik, och jag och Martin skypade länge och tittade tillsammans på jobb i Göteborg. Det verkar vara ont om industrier som behöver CNC-operatörer med de kunskaperna han har, eller, alltså, de program han kan. Vilket suger. Och många servitrisjobb i Göteborg kräver minst tre års erfarenhet och "gedigen vinkunskap". Dock sökte Burger King medarbetare. Yay. Fast det är nog inte helt illa, förutom att det är ett multinationellt företag. Hur som haver så mailade jag några ställen och frågade om det var värt för mig att skicka in ett CV, med tanke på att jag är här ett bra tag till. Sedan sov jag.

Idag satt jag i skolan och lärde mig om preteritum. Efter det började vi gå igenom de olika sakerna som finns på en bondgård; människor, djur och produkter som kommer därifrån. Jag satt och kände ömsom vikingarnas härjande i världen, då ord jag trodde skulle vara lika var helt annorlunda, antagligen då vi hållit fast vid fornnordiska (kjúklingur -> kyckling, till exempel); men sedan kände jag även av Hansans köpslagning genom hela Europa, och mer, runt 1400-talet. En del ord var nämligen så mycket mer lika tyskan än isländskan (Hengst -> hingst -> stóðhesturinn). Det är intressant att se att vårt språk utvecklats från så många olika stammar. Vi kanske ska vara försiktiga med att säga "vårt svenska kulturarv" och hur vi ska värna om det och skydda det från utomstående influenser, när så mycket av det, liksom vårt språk, faktiskt kommer någon annanstans ifrån. En slutgiltig moralkaka som jag hoppas alla främlingsfientliga jävlar sätter i halsen.

I'm working nine to nine, I'm making five bucks an hour 'til the day I die.

Sverige har kört sig själv i botten, jag är förbannad och tyska är ett förbannat dumt språk. Vem kom på idén med att ha två sätt att prata om dåtid?! Jag sitter i skolan på min rast och lyssnar på min arga tjejrock och vill inte vara här just nu (fast inte någon annanstans heller).

Förbered er på ett långt inlägg.

O2 World från tåget.

Jag har inte uppdaterat på ett tag för att jag varit upptagen med att uppleva. Eller sova. Nu ska jag försöka ta igen allt och skriva om vad jag gjort sedan sist.
I fredags var det skola, såklart. Jag satt kvar efter mina lektioner och åt lunch med ett gäng kompisar. Det var mycket trevligt. På väg hem stannade jag till vid ett annat köpcentrum i närheten av där jag bor för att titta på fler jackor. Till slut bestämde jag mig för denna kappa (men jag köpte den inte för än igår).

Man med ett fat öl i en kylryggsäck.

Jag kom hem, gjorde inget vettigt, åt och satte mig sedan på ett tåg som skulle ta mig till O2 World, stadion där Berlin Eisbären skulle möta Adler Mannheim. Hockey är inte lika stort som fotboll såklart, men det var 13 500 människor där, och de sparade ju inte på fyrverkerierna och blinkande lampor när Eisbären åkte ut från en uppblåsbar isbjörn ut på isen. Inte alls överdrivet. Men det var kul! Fast... jag tycker att hockeyn jag sett i Sverige (min åh-så-stora kunskap baseras på en HV71-match) är snabbare. När killarna ramlade tog det liksom en stund för dem att komma upp, medan jag minns hur imponerad jag var av de svenska hockeykillarna som liksom bara flög upp igen. Men fansen är galnare här. Konstant skrikande, sjungande och hejande. Matchen avgjordes på straffar (Eisbären vann till slut med 3-2) och jag har en film på hur det lät när en motståndare skulle skjuta. Helt stört!

Vattenfall i växthus.

Sedan åkte jag hem, för på lördagen skulle jag upp tidigt och gå i Botanischer Garten med (eller ja, arrangreat av) skolan. Jag cyklade, vilket gav mig svårigheter i säkert tre minuter innan jag beslutade mig för att strunta i kartan jag print screenat från google maps och bara följa S-bahn istället. Vi började i växthusen, som, om jag förstod saken rätt, är ett av de största i världen. Jag gick långsamt runt och njöt av alla blommor (och värmen) och läste mycket om växter från olika delar av världen. Tyvärr hade jag ju glömt ladda kameran och allt filmande från hockeyn dagen innan hade nästan tagit kol på den, så jag fick vara sparsam med batteriet. Inne i växthusen fanns inte bara växter, utan även ett vattenfall, fåglar (både med flit och småfåglar som tagit sig in), ödlor och paddor. Jag stormtrivdes.
Sedan gick jag ut i den stora parken utanför. Jag kände mig som Alice i Underlandet där jag gick runt själv bland allt det gröna och luktade på blommor och njöt. Jag stötte på en ekorre, en riktig ekorre, inte de små, bruna vi har i Sverige. Den här var glänsande rödbrun med vitt bröst och en riktigt yvig svans. Den tjattrade åt mig. En serie-ekorre! När jag stötte på folk eller hur bytte jag riktning, för jag föredrog att vara själv med min sagokänsla, som bara förstärktes när jag spring in i små stenhus som säkert kunde vara gjorda av pepparkaka om jag bara önskade det tillräckligt mycket. Jag vill väldigt gärna tillbaka när någon är på besök, jag kan varmt rekommendera det.
Jag måste bara säga också att papperskorgarna på Botanischer Garten var roliga: Plasticus Berlinensis (plast), Papyrus Antiquus (papper), Glasus Vulgus (glas) och Restus Wegwerfus (övrigt). Tyvärr hade ju kameran dött, så jag kunde inte ta kort på dem.

Street art i Kreuzberg.

Efter att ha ätit goda, billiga nudlar och slöat en stund gick jag och köpte ovan nämnda kappa och gjorde mig sedan i ordning för utgång. Saker är ju lite ännavända här, som Martin sade, till exempel som att jag och Marie träffades för att förfesta vid 23 i Kreuzberg. Vi gick runt och pratade (och försökte undvika att bli pratade med) och drack lite vin innan vi gick till Magnet. Det började bra, men slutade illa. Magnet är verkligen inte vad det har varit, sedan om det är mina förväntningar som ökat, eller om jag bara missat fjortisarna där förut, vet jag inte. Eller så kanske man måste vara fler än två när man ska gå ut och dansa. Hur som helst slutar kvällen med att Maries plånbok är borta och jag får visa upp mitt körkort och de skriver ner all information för att hon ska få ut sin jacka (eftersom lappen låg i plånboken). Sedan tar vi oss till U-bahn, säger adjö och jag förvillar mig i kollektivtrafiksnätet. Ingen fara dock, jag kommer rätt utan några som helst problem när jag inser att jag hamnat fel. Första felet med kollektivtrafiken (från mitt håll alltså)!

Min älskade cykel.

I morse var det gemensam, rejäl söndagsfrukost. Efteråt gick jag och lade mig lite till. Jag fick ett sms från Marie om att klubben hittat hennes plånbok (hon lämnade alla sina uppgifter, ifall att), vilket ju förstås var fantastiskt lättnande. Framåt två lyckades jag fånga dagen och gav mig ut på min cykel med Tiergarten som mål. Jag cyklade dit i bekvämt tempo och lite hur jag ville (om jag bara siktar uppåt så är det svårt att missa parken - den är rätt stor) och cyklade sedan runt i den och njöt. Jag har väldigt många kort på grönska från den här helgen, i och med Botanischer Garten och Tiergarten och min kärlek till grönt. Jag pausade en stund och ömsom åt frukt och studerade och ömsom dåsade i det tillfälliga solljuset innan jag cyklade hem igen. Totalt var jag borta ungefär tre timmar, och återigen har jag ont i rumpan.
Till middag idag fick vi sallad Lanzarote vilket är en blandning av grönsaker och frukt fint upplagda på stora fat. Det var dottern, Zinas, önskemål och hon och jag åt tillsammans medan Berlin vann den tyska handbollsligan på TV. Hon dränkte sin i cocktailsås men jag lyckades övertyga modern, Angie, om att jag inte ville ha någon sås alls. Mor och dotter hade svårt att förstå det, så jag fick sås på fat jämte så jag kunde pröva åtminstone, vilket roade mig lite. Jag prövade lydigt, men inte mer. Jag är ingen såsig person.
Nu ska jag strax sova, allt cyklande tär på min ovana kropp. Kan vara att jag bara sov 5,5 h inatt med. God natt!

Nushinush.

Saknar dig.

Jag missbrukar inte alls länkfunktionen, tyst nu.

Igår tog jag tag i mitt liv istället för att sitta inne och deppa, därav inget inlägg. I skolan fick jag först och främst min bloggtitel bekräftad. Julia in Berlin är korrekt tyska! Nu slipper jag (och ni) gå och undra.
Hur har det hunnit bli torsdag förresten? Jag hängde inte med.
Tillbaka till gårdagen; jag åkte hem, gjorde mina läxor, sov, åt, och gav mig sedan av för att hinna gå på judiska museet innan jag skulle träffa in klasskamrater vid nio vid Kottbusser Tor. Jag satte mig på rätt U-bahn, kom på rätt buss, men på något sätt måste jag ha missat min hållplats. Det hela slutade med att jag åkte högst upp längst fram på en dubbeldäckare, genom Kreuzberg. Efter att ha åkt till bussens ändhållplats och vänt hoppade jag av och satte mig på Café Marx (jämte 36 Rooms Hostel där Erik och Carl bodde i våras). Där satt jag sedan och läste Harry Potter und der Stein der Weisen i en och en halv timma ungefär, innan jag gick för att möta de andra. Hemskt mysigt.
Dock är Kottbusser Tor inget ställe man vill hänga vid på kvällen. Jag stötte ihop med en tjej från klassen och tillsammans gick vi direkt till Santa Maria där Mexicos nationaldag skulle firas! Det var trevligt, särskilt för att jag fick tillfälle att umgås med klassen lite. Ingen av de andra jag lärt känna går ju i samma klass som mig.
På tal om dem så loungade några av oss på fatboysen i uppehållsrummet idag på rasten. Det var allmänt trevligt, och jag lärde Schweiziskan Sophie att svära på svenska. Mycket underhållande. Efter skolan bestämde vi även att vi ska bowla på lördag!
Sedan cyklade jag iväg till Kreuzberg där jag och Marie åt god indisk mat. Vi beställde bägge saker vi inte hade någon aning om vad det var (hon åt Bengan curry, vilket vi tyckte var roligt), men var även bägge nöjda med resultatet. Därefter hade jag tänkt åka till judiska museet eftersom det misslyckades igår, men Marie erbjöd mig att hänga med henne vid den lilla kanalen som inte är Spree och sedan äta glass med ett av hennes au pair-barn och mest bara umgås lite. Det tyckte jag lät fint. Vi cyklade lite längs med kanalen innan vi hittade en solig plats att sitta på och passerade boule-banor och dagis. Vädret var härligt, som en sval svensk sommardag. Sedan hämtade vi Neo på dagis, åkte till lekparken mitt emot där de bor där vi åt glass och han spelade fotboll medan jag och Marie pratade och pluggade. Sedan cyklade jag hem, och om man kunde koppla bort känseln i en kroppsdel skulle jag just nu vilja koppla bort min rumpa. För en ovan cyklist som mig så är det långt från Treptow till Steglitz.
Nu tänker jag äta middag och sen slöa och sen sova i god tid. I morgon är det ishockey som gäller!

Lite ensam.

Jag tittade förresten på jackor igår, hittade några alternativ. Mor, jag skulle uppskatta om du ville titta på dem med mig? Vi får skypa i morgon eller något. Det var inget wow, direkt. Allt svart, såklart.
Jag skulle kanske gått ut med skolan ikväll ändå. Det blev inte av för ingen av de jag kände skulle gå, och då blev det liksom bara ingenting alls av hela dagen. Och nu sitter jag här på kvällen och känner mig lite övergiven. Pratar med Max (eh, alltså, inte kaninen), vilket är uppmuntrande eftersom han faktiskt försöker hitta datum som ska passa oss bägge, då han kan komma ner och hälsa på. Nu kan jag inte säga att ingen annan gör det, eftersom Zoof skrev till mig bara idag. Men när man är på det här humöret, då är man ensam och vägrar acceptera något annat (vilket jag låter gå ut över stackars Max).
I morgon ska jag fånga dagen och träffa Marie. Jag ska försöka göra något kulturellt med, jag lovade mig själv minst en sådan grej varje vecka. Men det har visat sig lite svårt att komma ut, särskilt när regnet inte slutar att ösa ner. Och ännu mer särskilt när man inte har någon att komma ut med eller till.

Cykeltankar och danskar

Det är förvånansvärt lätt att cykla i Berlin. Alla bilar är beredda på cyklar, och visar stor hänsyn. Eller ja, de kanske svär och hatar mig, men vad vet jag? De kör ju i alla fall inte på mig. Där det inte finns cykelbana på trottoaren måste man cykla på gatan, eller böta €15. I Sverige tycker jag det är läskigt. I Tyskland kör bilarna som dårar, men jag får cykla i bussfilen eller cykelfilen, och vid 80% av rödljusen finns det markerat vart jag som cyklist ska stå. I ett land som har producerat fartdårar (tänk Mikael Skomakare) så vågar jag cykla på gatan, för de är helt förberedda på att jag är där.
I skolan idag hade vi halva tiden en lärarstudent. Hon kom från Havanna, Kuba, vilket ju är ballt, men hon var nervös vilket gjorde henne lite förvirrad och även gjorde att hon pratade för fort. Det hade kanske inte varit lika stort problem om hennes tyska faktiskt hade låtit som tyska och inte som spanska. Tonläge och ihopsmältande ord var spanska, språket var tyska.
Efter skolan gick jag och Christian, en av danskarna jag lärt känna, och åt på ett fik runt hörnet, Café Bilderbuch. Återigen diskuterade vi politiska frågor och jämförde Sverige och Danmark en del. Jag tycker att han kanske har ett något skruvat synsätt på bägge länderna, men å andra sidan är det mycket möjligt att det är jag som har det och inte han. Eller ännu troligare så är det bägge, fast åt varsitt håll. Det är intressant i alla fall!
Ikväll är det Stammtisch som gäller, alltså när människor från skolan träffas och går på bar. Ja, de har bytt från biergarten till bar nu, eftersom det är höst. Det regnade igår morse, men blev soligt sen. Idag har det regnat hela dagen, så när jag kom hem efter att ha cyklat var jag svart runt ögonen av rinnande mascara.

Ganz müde, schlecht Tag.

Idag har väl inte varit den bästa dagen i Berlin. Jag kunde inte somna igår, och eftersom jag var trött blev jag sentimental, så jag grät och saknade massor igår. Tråkigt och jobbigt. Saknaden sitter i än idag, och jag är uttråkad och rastlös, men orkar ändå inte göra något. Så dumt när man har en stad full av möjligheter utanför gården!
Jag plockade just själv ut mitt stygn, för jag orkade inte med det längre (alltså, det skulle ju ändå ut idag, men jag skulle egentligen fått hjälp). Såret verkar ha läkt väl, men jag har ont där stygnet satt, vilket jag finner en smula udda. Det är liksom hårt och svullet där med. Vad innebär det?
Jag var duktig idag och cyklade till skolan, trots regn och trötthet. Efter skolan lunchade jag med några klasskamrater på ett ställe som har halva priset på allt. Jag lyxade till det och åt en Rumpsteak med pommes. Slutkostnad, men dricka och allt: under €7.
Jag hade tänkt gå till das Schloss och leta efter en höst-/vinterjacka, men jag vet inte om jag orkar det. Det är inte rätt dag för det.
Dessutom bråkar mitt internet! Gah!

Erste Wochenende in Berlin.

Vi fikade före filmen.

Murade säten.

Det gick bra att hämta cykeln i Spandau igår, förresten. Jag har dock fortfarande ingen bild på den.
Och fotbollen var sjukt mäktig. Jag har varit på Örjans vall när HBK mötte Hammarby, men det var ju otroligt mesigt i jämförelse med zweite liga på Olympiastadion. Över 47,000 personer var där och såg Hertha BSC slå Arminia Bielefeld med 3-0.

Olympiastadion, utifrån...

...och inifrån.

New York, I love you

Ikväll ville vi ta det lugnt, så jag och Marie satte oss med zitty (tidning som visar allt som händer i staden under 14 dagar) och letade upp en film vi ville se. Vi hamnade på den fantastiska indie-bion Sputnik och tittade på New York, I love you (samma princip som Paris je t'aime). Vi var lite tidiga, så vi satte oss på ett café efter att ha införskaffat biljetter. Jag drack gott (!) kaffe och en riktigt bra milkshake ur samma IKEA-glas som jag använder som smoothie-glas hemma. Kändes bra.
Sputnik låg högst upp, fjärde eller femte våningen, i ett hyreshus. Tredje gården, det vill säga näst längst in, från gatan. Förutom bion hade de även en bar med livemusik. De hade reklam för andra filmer, både sådana som skulle komma och sådana som hade gått för längesedan, t ex svenska Männer im Wasser. Sätena inne på bion var murade, med tegelstenar, och kuddar och förvånansvärt bekväma. Berlin är lustigt.
Jag och Marie enades om att vi hellre gick på denna bion, men att vi till Potter-premiären ska gå på en löjligt stor bio. Jag insåg just att den kommer att komma i 3D, och satanigatan så fint det kommer bli.
Ni får bilder från Sputnik en annan gång, nu tänker jag sova.

Anti-pub crawl 666

Det hände inte riktigt något intressant igår (förrän på kvällen då), därav inget inlägg. Efter skolan åkte jag hem och försökte sova lite eftersom Berlins klubbar drar igång som bäst typ två på natten och jag behövde sova om jag skulle orka med det. Jag misslyckades, men vilade i alla fall. Sen tog jag S- och U-bahn till Senefelderplatz. Det tog något längre tid än planerat. Först kom inte mitt S-bahntåg på en kvart (jag trodde inte jag bodde SÅ off, men tydligen), och när jag bytte till U-bahn sade en röst på tåget (fast på tyska då) "Detta tåget slutar här. Snälla, gå av och fortsätt med ersättningsbuss." Jag gör som den kroppslösa rösten säger åt mig, för det har jag hört är bra, och går upp till gatan; inte en buss så långt ögat når. Efter lite planlöst drivande och många människor som frågade vilka bussar jag menade när jag bad om hjälp kom jag till nästa hållplats. En tjej som kom upp ur stationen sade att jodå, visst går tågen vidare, och ger mig en lite konstig blick för frågan. Grejt tänkte jag irriterat.

Man blir röd i Berlin; jag och Marie på Joe's.

Till slut kom jag fram till Yesterday bar, och en stund senare kom Marie. Det var ett rejält gäng som sedemera lämnade flower power-baren och satte kurs mot the Last Cathedral: en goth-bar som en gång ägts av Rammstein (mamma, pappa: det är ett världsberömt tyskt band). En tjej jag pratade med på toaletten klagade på alla turister som kom dit och tittade konstigt på dem. Jag förklarade att det var en pub crawl och bad om ursäkt. Hon sade att jag var okej, för jag var ju i alla fall klädd i svart. På the Last Cathedral prövade jag även Diesel, som jag trodde bara var en sorts öl. Inte så illa som det verkar!
Sedan gick vi till ett underbart ställe, King Kong Klub, som hade tweepop kväll. Där spelades till exempel Jens Lekman och Pulp. Dit lär jag återvända.  Därifrån gick vi till Fire Club som var rätt lamt, men där vi träffade roliga svenskar (i övrigt var det i princip bara australienare på pub crawlen). Från Fire Club till Joe's Bar (påväg dit passerade vi Godot, så till Joe's kanske jag faktiskt hittar igen) där ett band spelade. De var rätt bra och stället var rätt mysigt, men alla var på danshumör nu, så det passade inte riktigt. Därefter blev det Frannz, en klubb med ett rock/pop-golv och ett elektrogolv. Tyvärr inte så bra som det låter, typ som ett dåligt Magnet, men vi startade upp elektrogolvet och dansade en stund.
Vi påbörjade pub crawlen vid nio, jag låg i sängen vid kvart i fem. Rätt stabilt! Idag ska jag hämta cykeln i Spandau, men jag väntar nog lite. Måste samla mod för att våga ge mig ut i den tyska trafiken.

Apfelschorle - der, das, die?

Idag har allting flutit på på ett mycket behagligt sätt. Vi hade Katrin i skolan igen, och vi fick skolböcker! Vi är tydligen rätt så avancerade; vi började mitt i böckerna. Sedan lunchade jag med Marie på stället med de fantastiska mozzarellamackorna vid Checkpoint Charlie. Tyvärr inte så fantastiska som jag mindes dem, för mycket peppar, för lite basilika (förlåt Malin, jag vet att jag hädar). Jag passade även på att införskaffa några vykort, meddela gärna din adress om du vill ha ett. Så kanske jag skickar ett. Hur som helst så var det skönt att prata oförhindrat, det är så ovant att vara språkligt handikappad!
I morgon har vi ett litet prov i skolan, bara för att se vad vi minns från veckan och så, så jag sitter och skriver ihop en gloslista och skummar anteckningarna från veckan.
I helgen ska jag, förutom gå på fotbollsmatch, även hämta cykeln i Spandau. Min värdinna, Angie, köpte den för €1,50, om jag förstod henne rätt. Eller om hon menade €150? Jag vet inte. I morgon ska jag och Marie gå på Anti-pub crawl med samma människor som arrangerade den alternativa guideturen hon var på förra helgen, som jag gärna går när någon kommer ner och hälsar på. Om det blir tråkigt drar vi kanske till Bang Bang Club.
Det går alltså ingen nöd på mig här nere. Fast ni får gärna hälsa på ändå.

Kinder, sport och sentimentalitet.

I sann tysk anda sitter jag och äter en Kinder Riegel, och har även en Kinder Bueno att konsumera senare. I ärlighetens namn är det lite för lite kako i för min smak. Det står till och med på omslaget! "+ Milch - Kakao" - sen när är det en bra grej?! Tyskar är knasiga.
Igår kväll var jag trött och funderade på att inte gå ut med skolan, men jag bestämde mig för att ta mig i kragen och göra det ändå. Och jag är väldigt glad att jag gjorde det! Träffade ett mycket trevligt gäng danskar, plus några trevliga människor av annan nationalitet. Vi satsade dock stenhårt på att prata enbart tyska, så det var mycket lärorikt också! Vi spelade även Fussball (fotbollsbord), vilket var kul även fast jag var i det förlorande laget. Jag försökte även prata svensk politik med en av danskarna, på tyska. Det slutade med att vi pratade en blandning av svenska/danska/tyska/engelska. Försök själv vara uppeldad på ett språk du inte kan! En lyckad kväll var det i vilket fall, och den ledde till att jag på söndag ska se Hertha BSC Berlin spela fotboll på Olympiastadion med detta gänget. Om ett par veckor ska jag även se Berlin Eisbären med dem.
Idag i skolan gick vi igenom vad olika släktingar heter på tyska. Vid ett tillfälle skulle man skriva ner namnen på familjen, och det tog mig lite väl nära tårar för att jag skulle vara riktigt bekväm i klassrummet. Jag blir lätt sentimental, och saknar mina föräldrar och bröder väldigt mycket. Har ju inte hört något från mina bröder sen jag kom ner, och bara smsat lite med mina föräldrar. (HOSTpikHOST) Jag har tjatat på min far sen jag åkte om att han ska skaffa ett Skype-konto, men icke. Och nu hänger jag ut dem på min blogg, enbart för att jag saknar dem. Stackare.
Idag gick jag även på en Stadtspaziergang, alltså en guidad historisk tour i området runt Brandenburger Tor. Det mesta hade jag ju redan sett, och kunde även det mesta, men guiden visade bland annat ett Sovjet-monument jag tidigare missat, och berättade om sina personliga erfarenheter från när muren föll. Hon jobbade på en bankfilial, och alla flyktingar från Östtyskland fick ju 100 DM när de kom till väst, så när muren föll jobbade hon hela helgen och gav ut pengar till östtyskar. Det var häftigt att höra, jag fick gåshud.
I morgon ska jag luncha med Marie, ska försöka få med henne till stället med de fantastiska mozzarellamackorna. Efter det kanske jag ska hänga här? Haha, nej, tror inte det. Eller lite kändisspaning kanske skulle kunna vara kul? Heidi Klum lär ju lätt vara ute då.

Die Fotos 1.

Scenshow i köpcentret tvärsöver gatan, das Schloss.

Jag glömde ju berätta att jag röstade igår med, med Agnes och Sigrid som vittnen. Jag känner mig duktig, men samtidigt visste jag inte hur många frimärken som krävdes, så jag satte på tre stycken med ett totalt värde av 1.55 euro, om inte mer.

Lustigt hus längs med min väg till skolan.

Ingången och Max mat- och vattenskålar.

Fantastiskt smaklös fontän i das Schloss.

Min värdinna pratade också om att köpa en cykel på eBay som jag kan använda. Det skulle vara awesome! Och skitläskigt, för även om cykelbanorna är noga utmärkta är de ofta en del av gatan.

Hauptsatz: Verb am 2 Position.

Efter att ha ätit en mycket god och mycket stor lunch bestående av nudlar, grönsaker och extremt god kyckling sitter jag nu och luftar mitt stygn. Skolan idag var inte riktigt lika bra som igår, jag föredrar Katrin framför Astrid (de två lärarna). Annars har det nog också lite att göra med att jag inte fick samma aha-upplevelse idag som igår. Det stör mig att det känns som om jag förstår och hänger med på lektionerna, men sen inte kan använda mig av det när jag pratar! Å andra sidan har jag ju bara haft två skoldagar, så jag kan ju inte förvänta mig att jag ska vara flytande redan.
Igår kväll åkte jag hem till Agnes och Sigrid i Kreuzberg efter middagen. Där hade de hängt tillsammans med Quentin (belgaren) sedan de lämnade fiket där vi lunchade. Där träffade jag även Emma, Agnes bästa kompis storasyster som har bott i Kreuzberg 1,5 år, och Berlin ännu längre, har jag för mig. Först tyckte jag att Agnes och Sigrids lägenhet var imponerande (typ 124 kvadratmeter, plus ett ej medräknat loft), men sen gick vi åkte vi hem till Emma som bor i andra änden av Kreuzberg med sin kille. Emma är 25 och har typ 4-5 meter i tak, två vardagsrum och två badrum, och hon och hennes kille har köpt lägenheten. Helt stört!
Jag har smsat lite med Marie, en vän från Jönköping som är au pair i Berlin, och vi ska luncha på torsdag och dansa i helgen. Ser mycket fram emot att träffa henne, inte enbart för att hon är en mycket trevlig person, utan även för att hon är en bit av Jönköping, vilket jag saknar. Eller jag saknar inte Jönköping som stad, men känslan av att vara hemmastadd. Och er, såklart.
I morgon ska jag på en Stadtspaziergang, en historisk rundtur på tyska, som är anordnad av skolan. Jag har ju redan sett mycket av det de kommer visa, om inte allt, men jag gillar ju historia och eftersom jag vet mycket av det de kommer säga så kanske jag kan förstå och lära mig mer tyska.
Nu ska jag göra läxan, och kanske vila lite. Ikväll ska jag på ytterligare en skolarrangerad aktivitet! Jag minns inte vad de kallade den, men det innebär att ett stort gäng från IH Prolog ska gå ut tillsammans, och då antagligen prata tyska.

Skola, frukost till lunch, tankar.

Igår skaffade jag faktiskt Harry Potter und der Stein der Weisen, och har redan läst 26 sidor. Det går över förväntan, men så kollar jag inte upp vartenda litet ord heller, jag tycker det förstör läsupplevelsen. Det känns som om jag får en bättre förståelse för helheten såhär, och det känns som att det gynnar min vokabulär ändå, eftersom jag minns mycket av vad som står i den svenska versionen, som jag ju läst så många gånger.
Idag har jag haft min första skoldag på IH Prolog, lunchat och fikat med nyfunna vänner (två svenskor, en belgare) och införskaffat tyskt nummer. Själva SIM-kortet aktiveras inom 2-3 timmar, men jag ska träffa de jag lunchade med vid åtta, så den tyska mobilen får nog stanna hemma ikväll.
Skolan var bra, kändes det som. Mycket folk och en av mina lärare, Katrin, var bra. Den andra heter Astrid, henne får vi träffa i morgon. Min klass består av enbart kvinnor, varav tre schweiziskor, en fransyska, en spanjorska, en mexikanska, en ryska och en amerikanska. Något jag inte uppfattat tidigare är att man lär sig tyska PÅ tyska, men det var inte ett så stort problem som man skulle kunna tro. Det verkar som om jag hamnade i en lagom svår grupp. Idag har vi pratat möbler, och hur man formulerar enklare frågor och svar. Känns som en bra start! En del skoltyska dök plötsligt upp i huvudet på mig, vilket var hjälpsamt.
Jag känner mig mycket som Frank Wheeler i Revolutionary Road när jag går runt och fantiserar fram konversationer på tyska i huvudet, eller tänker på hur jag ska beskriva saker till bloggen. Och precis som för honom så går det inte som planerat, men till skillnad från honom så stör jag mig då inte på omgivningen, utan på mig själv och mina otillräckliga tyska-kunskaper som gör att jag inte kan anpassa mig till situationer tillräckligt snabbt. Mitt språk räcker inte till för att improvisera riktigt än. Men det ska det bli ändring på!
Tydligen så är jag en av få som ska vara på skolan så länge, många använder det bara som en språngbräda för att lära sig tyska. Det tycks som att majoriteten endast ska vara där 3-4 veckor. Svenskorna jag träffade, Agnes och Sigrid, ska läsa på skolan i 4 veckor, sedan tänkte de försöka hitta jobb.
Det grämer mig att jag glömmer ta kort, men jag har ju många dagar på mig. Kanske tar några ikväll!

En dag fylld av träning, mer eller mindre med flit.

Så när jag väl kom fram till Berlin åkte jag dit lappen från skolan sade att mitt boende skulle ligga, Botanischer Garten. Väl där hittar jag inte något gatnamn i närheten som matchar det jag harm till slut frågar jag en tysk man som säger att det ligger en S-bahnstation bort. Jaha. Jag försöker ringa min värdinna, men min mobil dör. Dock lyckades jag hitta en mynttelefon och nådde henne på så vis, och så småningom åka tillbaka en station och hitta rätt. Kom fram ungefär en timme efter tiden jag hade tänkt, men fram kom jag! Väl inne på rätt gård gick jag upp i fel trappuppgång och släpade väskan upp för fem våningar i onödan. När jag väl hittade rätt (de bodde i andra hörnet av gården, på bottenplan) var det bara att släpa ner väskan igen. Då var jag helt slut, och hade fina valkar i händerna. Så jag duschade, sov och fick sedan en rejäl, fin söndagsfrukost!
Idag har jag även gått till skolan, för att se till att jag ska hitta i morgon. Tur var det, det tog mycket längre tid än jag trodde att gå (med cykel hade det varit perfekt), och jag gick förbi det först. Ska dock gå ändå, tror jag. Det blir billigare med den sortens S-bahnkort som börjar gälla efter 10 på morgonen, och dessutom får jag då dagligen en rejäl promenad. Hurtigt värre.
Tänkte snart ge mig ut igen och försöka hitta ett exemplar av Harry Potter und der Stein der Weisen, och kanske ett tyskt kontantkort till min mobil.
Jag lämnar er med en bild på familjens 10-åriga, mycket sjuka kanin Max som hoppar fritt på gården på dagarna. Sehr süss!

Yesterday's worries.

Utan tillgång till internet sitter jag nu och skriver i ett blankt word-dokument på datorn och känner mig lite ensam. Min liggkupé är fylld av människor, och jag är avsevärt mycket yngre än de övriga passagerarna (tre medelålders damer, varav en tyska och två svenskor, och två herrar i kanske övre 30-årsåldern av hittills okänd nationalitet). Det är svårt att skriva så snabbt som jag brukar, med två av mina bästa skrivfingrar på vänsterhanden gravt handikappade av plåster, som halkar runt över tangentbordet och trycker lite på vilka knappar de vill. De förbenade såren under plåstren gör släpandet på min mycket tunga väska svårt.
Men åter till ensamheten; Zoof, Kim, Petter, Mikaela och Martin vinkade av mig på stationen. Det var fint, jag var pepp, grät bara en liten skvätt som jag snabbt trängde undan. Fick ångest över att sista pussen på Martin inte blev av, det grämer mig än, såhär 3 timmar senare.
Det brast för mig i Nässjö, då min far springer till mitt spår, men hinner ändå bara vinka till mig på tåget. Då börjar jag storböla och längta hem, trots att hem bara är några mil och minuter bort, än så länge. Men när man inte kommer se sina föräldrar på en månad, och det sista man ser är en vinkande man i shorts så blir man lätt barnslig i sitt saknande. Och då grät jag också för alla andra jag saknade (och nu råkade jag gråta lite på min stackars macbook).
I Lund insåg jag att mycket av det som höll humöret uppe var att mitt undermedvetna var inställt på att efter den långa, bökiga resan så skulle jag komma till något välbekant och mysigt. Det var ett hårt slag när jag insåg att jag tänkt så, för så är det ju inte, utan endast idel nytt. Vilket ju är poängen! Men resan till nytt är fylld med saknad och smärtsamma avsked.

Ah, ett lagom (host) sentimentalt inlägg som antagligen kommer publiceras i morgon, från min nya boning.

Blood spraying on the kitchen sink.

Såhär dagen före avfärd tog jag tillfället i akt och skar mig i tre fingrar, varav jag nu har ett stygn i ett. Det har lett till att mycket av dagen gått till saker såsom att gråta hysteriskt när det inte ville sluta blöda, och trycka papper mot fingrarna. Kort sagt har jag fått för lite gjort, så i morgon får det bli till att stresspacka och hoppas att jag får med allt ändå. Jag har ju en ganska utförlig packlista, i alla fall. Och nu har jag även en liten, bärbar hårddisk för musik och framtida bilder.

(Och för er som tycker att titeln är lite för magstark så är det faktiskt bara ett låtcitat.)