Privatisering av tåg - nej tack! (Tråkig titel på innehållsrikt inlägg.)

Kära jistanes, nu var det längesedan. Jag ska försöka sammanfatta allting lite kort.
Torsdag förrförra veckan, efter jobbet, åkte jag till Linus, för där var det ett litet avskedsfirande för Lizzy som gällde. De flesta hade redan gått när jag anlände, men vi spelade lite kort och pratade lite. Jag kommer att sakna henne!
På fredagskvällen jobbade jag, men på lördagen var jag ledig, då vi hade vår inflyttningsfest då! Så hela dagen spenderades med förberedelser; det vill säga, städning. Jag städade badrummet i några timmar, samt hallen. Medan jag städade skypade Linus mig och frågade mig om jag ville med till Köln onsdag-fredag; jag var skeptisk först, just för att jag inte ville missa för mycket jobb, men sedan kom jag på att jag är ju i Berlin för att leva, inte för att jobba.

Lite gammal bild på Lenno när han målade köket.

Strax före folk skulle börja anlända bakade jag pappas kladdkaka, men det blev så uppskattad att den tog slut innan de flesta kom, trots att den var lite svåräten (läs: rinnig). Folk anlände sent, och många som sagt att de skulle komma dök aldrig upp, vilket jag tyckte var lite dåligt, eftersom jag nekade många att komma just för att jag var orolig för mängden folk. Men förutom det var det en supertrevlig, superlyckad fest! Jag hade ont i halsen dagen efter på grund av för mycket Singstar. Väldigt fint.
Efter att ha vaknat och städat på söndagen slog jag och Conrad (Lenno sov fortfarande) oss ned framför hans stora TV och tittade på Scott Pilgrim vs. the World. Sedan ringde de (så klart) från jobbet och undrade om jag kunde jobba. De ringde kvart i fem, och verkade vilja ha någon direkt. Jag sade ja, och var på jobbet vid sex. Duscha, äta middag och cykla dit på 1 h och en kvart är faktiskt imponerande, om jag får säga det själv. Det var extremt lugnt och jag fick sluta redan vid elva.
På måndagen smsade Marie mig. Hon förstår mig så väl; jag hade en tid tyckt att jag inte kommit ut tillräckligt, och vädret var super, så hon fick upp mig ur sängen och vi tog en lång promenad längs med floden bort till Treptower Park. Det var strålande solsken, en riktigt fin vårdag. Man kunde gå utan vantar och halsduk och med uppknäppt kappa. Underbart!
På kvällen jobbade jag igen, med en nygammal (alltså, han har jobbat där förut, men kan inte jobba så mycket längre pga ryggskador, så vi har bara jobbat en gång tillsammans förut) bartender vid namn Robert. Det var kul, han var schysst.
På tisdagen tvättade och packade jag, då vi skulle träffas på Hauptbahnhof på onsdagen vid kvart i ett, och jag skulle jobba på kvällen och ville därmed inte behöva packa mitt i natten. Kvällen var rätt lugn och när jag cyklade hem njöt jag av den märkbara skillnaden i nattemperaturen gentemot veckan innan.
På onsdagen träffades alltså jag, Ines och Linus, samt två för mig nya bekantskaper, Tine och Paul, på Hauptbahnhof. Tine och Paul visade sig vara otroligt trevliga, roliga människor, precis som Ines och Linus. Den första bilden jag har av Paul, till exempel, är med en Lush-papperspåse på huvudet. När jag tar mig i kragen och laddar in bilder från min iPhone (då min kamera som sagt begått harakiri) kanske ni får se den.

Lite av Tine som Ampelman.

Väl på tåget förstod jag ganska snabbt att jag underskattat hur mycket folk klär ut sig under karnevalen i Köln, som ju var anledningen att vi åkte dit. Tine och Paul skulle vara den röda respektive den gröne Ampelmannen och spenderade delar av den runt åtta timmar långa tågresan (med sex byten - privatisering av tågen, nej tack!) med att måla sina respektive män på vita t-shirtar införskaffade just för detta ändamål. Själv hade jag enbart en mask som Linus införskaffat åt mig dagen innan, i form av en glittrande rosa och blå fjäril. Linus hade en fantastisk hatt i form av en knallrosa flamingo med en lei runt halsen och flipflops på de dinglande fötterna, samt en lei runt sin egen hals. Ines skulle bara vara glittrig egentligen, men när vi kom fram fick vi rota igenom hennes föräldrars karnevallåda, och då hittade hon en gycklarklänning i svartvitt som både hon och hennes mor använt tidigare år. När vi så anlände till Frechen utanför Köln var det rätt sent, och då vi skulle upp tidigt dagen efter gick vi bara och lade oss, efter lite nattmat som Ines far varit snäll nog att förbereda åt oss.
Torsdagmorgon gick vi upp tidigt, gjorde oss i ordning och tog oss in till Köln där vi mötte Tine, som även hon är från Köln och därmed sov hos sina egna föräldrar. Och hjälp vad utklädda alla var! Verkligen alla! Det spelade ingen roll hur gammal eller ung någon var; de som var konstiga var de som inte var utklädda. Jag ska bespara er alltför många röriga detaljer och mina tafatta försök att förklara Kölnska traditioner, men här får ni i vilket fall som helst en av låtarna, på Kölsch (alltså den extrema versionen av dialekten i Köln), som spelades mest frekvent under veckan, både från Ines dator och band på gatorna och inne på klubbar och, ja, överallt: De Höhner - Viva Colonia!
Efter ivrigt firande fram till ungefär halv åtta på kvällen (från klockan tio på morgonen) åkte vi tillbaka till Ines och fick hemlagad middag; hennes pappa älskar nämligen att laga mat. Eftersom vi kom i säng relativt tidigt kunde vi därför även komma iväg en ganska vettig tid på fredagen. Vi åkte in till Köln och klättrade upp i tornet högst upp i katedralen mitt i staden (som inte blev sönderbombad under krigen för att den användes som landmärke för att kunna sikta på resten av Köln, vilket resulterat i att alla hus runt omkring är moderna och generellt sätt skitfula): 509 trappsteg, 97.25 m. Lite lätt svindel.

Glittrande karnevalsrester på söndagsmorgonen.

Efteråt vandrade vi runt lite i staden; vi passerade naturligtvis Lush, då både Ines och Linus jobbar där (fast i Berlin, så klart). Vi tänkte gå till ett cupcake-café, men det var tyvärr stängt. Istället blev det currywurst! Och sedan åkte vi hem och åt igen, och klädde oss återigen i karnevalskläder för att fånga fredagskvällen. Vi åkte till ett gigantiskt tält (i stil med sådana som reses för Oktoberfest) med en scen i mitten där ett band spelade karnevalslåtar i lila silkesskjortor. Paul slängdes ut för att ha dansat på borden (vilket alla gjorde, men vakterna statuerade ett exempel med honom), men annars var det en väldigt rolig kväll.
På lördagen var vi alla väldigt trött, men Tine tog sig ut till oss i Frechen och vi tog oss till grannförorten för att se ett äkta karnevalståg. Det påminde mig om Kalajs, som vi en gång hade i Jönköping, fast hela grejen gick mer ut på att fånga godiset och prylarna ekipagen slängde ut mer än att se dem dansa (för det gjorde de inte alls). Paul åkte med Tine hem för att han skulle sova sista natten där, men vi sade att vi skulle träffas senare på kvällen för att gå ut en sista gång i Köln, innan vi åkte på söndagsmorgonen. Det lyckades vi inte riktigt med, då jag, Ines och Linus alla tre somnade och inte vaknade igen för än runt 11 på kvällen. Så det blev en lugn sista kväll i Köln.
Söndagen spenderades i princip enbart på tåg, och jag kom hem nästan två timmar senare än beräknat på grund av ett inställt tåg. Jag var inte alls dödstrött när jag stapplade in innanför dörren.
Jag hinner tyvärr inte berätta om denna veckan nu, då jag ska upp tidigt i morgon för att fixa med fler tyska myndighetspapper - suck!