Jag är återkommen från julfirande i Sverige och sitter ensam i lägenheten. Efter en vecka med föräldrar och bröder och vänner som känt en längre än ett år är det helt otroligt jobbigt. Jag hade tänkt försöka packa upp och starta en tvätt och se till att jag hade något jag kunde få ihop till frukost i morgon, men istället sitter jag bara paralyserad på min säng och lyckas inte riktigt göra någonting alls. Jag har fått vykort från Ascan och julkort från Marie och Paul. Maries var bäst och hon påminde mig om allt vi gjort under året som gått. Det var härligt att läsa, samtidigt som det fick mig att börja tänka på vad jag egentligen gör här. Jag skriver sällan om det här i bloggen, men det är inte särskilt att enkelt att bo så fruktansvärt långt bort från familjen. Jag flyttade direkt hemifrån utomlands, och det märks. Jag orkar inte riktigt vara så vuxen som jag är. Jag vill fortfarande kunna åka hem till Jönköping bara över en helg och äta middag med mina föräldrar och gosa med min hund, men det går inte, för det är alldeles brutalt dyrt. Och i och med mitt jobb så måste jag nästan jämt vara tillgänglig, även när jag inte jobbar. Inga bestämda lediga helger eller något, om man inte tar ledigt. Sedan att man sällan blir inringd och att jag säkert skulle kunna få en helg snart (Glasgow hägrar)... ja, nej, det är ändå inte riktigt samma sak. Dessutom känner jag att jag missar allt med mina vänner. Jag träffar dem inte tillräckligt, pratar inte med dem tillräckligt, missar allt, bara för att jag inte kan ta mig en helg till Stockholm och Uppsala, eller Göteborg, eller var som helst.
Som jag mår just nu skulle jag kunna lämna allt, bara packa ihop i lådor och åka tillbaka till flygplatsen och packa in mitt liv i ett plan och åka hem och få vara liten igen. Men sedan tänker jag ett steg längre; på mina vänner här nere, på mitt lag. Men frågan är väl hur länge de kommer kunna hålla mig kvar här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar