Heimweh.

Det här skrev jag egentligen igår morse,  men då låg blogger nere, så ni får det nu istället. Jag jobbar på inlägget för att sammanfatta den senaste veckan, det borde komma snart med.

Ibland tröttnar jag på det här, det kan jag inte förneka. Tröttnar på att vara i ett land där jag måste anstränga mig för att förstå vad folk säger, och själv låter som en förståndshandikappad fransyska när jag försöker prata. Jag kan tröttna på disken, matlagningen och det ostädade badrummet (konstigt nog tröttnar jag inte på tvätten). Jag kan tröttna på ensamheten; även om jag gör saker hela tiden, träffar människor hela tiden, så finns det ju ingen här som har känt mig längre än åtta månader. Och när jag pratar med någon hemifrån så vet de inte vilka människorna jag pratar om är, och vice versa. Ofta är jag därför väldigt tacksam för Marie; även om hon kanske inte umgåtts med de människor jag ibland pratar om, så vet hon oftast vilka de är. Det hjälper.
Det ska bli skönt att komma hem lite i juni. Komma ihåg varför jag flyttade därifrån, och döva saknaden lite. Jag saknar mina bröder och mina föräldrar och min hund. Jag saknar att inte behöva handla mat själv, som jag måste idag, och att få bråka med de jag bor med. Lite hänsynslöshet, som att lämna strumporna på golvet i köket; eller ännu värre, på köksbordet. Att få krypa ner i mammas och pappas säng, trots att man nu är på tok för stor för det, en lördagsmorgon, när det inte är någon stress, och bara klappa på Rufus och tvinga mamma och pappa att gå upp och göra frukost (även om det oftast är så att de är uppe och ute med hunden långt innan jag går upp). Jag saknar att titta på Disney-film med Emma, äta scones med Malin och bråka med Mikaela. Jag saknar spelkvällar med hela gänget, att retas med Björn och inte ha någon aning om vad Carl, Erik, och Danne snackar om. Att dela menande blickar ("Åh! Nördar!") med Kim, Zoof och Sofia. Att kicka Mannes besserwisser-ass i TP.
Allt detta vill jag göra när jag kommer hem de två första veckorna i juni.