Hej då, Marie.

Det har hänt mycket den senaste veckan. Men det tänker jag inte berätta om nu. Nu tänker jag berätta om Marie Lindström. För ett år sedan visste jag vem hon var. Hade liksom ett hum. Nu fattas hon mig så som Skalle-Per fattas Mattis, så som Belle fattas Sebastian, så som Lilla Anna skulle fattas Långa Farbrorn.

Hon åkte i gårkväll, vi grät på stationen, och i dag har jag hunnit tänka, kanske en biljard gånger, att "det måste jag säga till Marie!" och "det kan jag och Marie göra sedan". Och så kan vi inte det. För hon är i Sverige igen, och sedan på Island och sedan i Stavanger. Så det är klart att hon är långt i från borta ur mitt liv. Men hon är borta ur Berlin, och det känns lite som om jag förlorat en självklarhet, typ en dag i veckan eller en timme på dygnet.