Föräldrar, bror och mycket kaffe.

Den här uppkopplingen gör mig galen! Hur ska jag kunna distrahera mig från det faktum att mina föräldrar och min bror åkt utan internet?! Det funkade ju precis innan de åkte! GAH! Så nu får jag sitta här med word igen, och försöka komma ihåg vad jag skrev senast. (Inte ens iTunes vill samarbeta: det har försökt spela Kalles klätterträd för mig två gånger ikväll.)

I fredags efter skolan träffade jag mor, far och Henric vid Potsdamer Platz och vi åt en gemensam lunch på Cancun. Jag hade ju velat ha revben kvällen innan, och i och för sig fått det, men inte riktigt vad jag förväntat mig, så jag åt det igen, denna gång så som jag ville ha dem: med barbecuesås och pommes. Därefter tog vi M29 till Kreuzberg (se där ja, nu gick internet igång), Spreeplatz, och tog en fika på Café Marx som mor och far, hör och häpna!, tyckte var mysigt. (Naturligtvis tyckte Henric om det.) Sedan vandrade vi därifrån längs med Wienerstrasse och Oranienstrasse. Vi hoppade på bussen vid Oranienplatz och jag hoppade sedan av vid Anhalter Bahnhof för att åka hem, lämna skolsaker, byta om för kvällen och hämta biljetter till musikalen vi skulle se: Dirty Dancing. Jag mötte upp med familjen (minus Hannes och Rufus då) på KaDeWe, det stora, kända köpcentrumet i närheten av Gedächnistskirche. Vi kikade runt och stressade sedan iväg till Theater am Potsdamer Platz, som inte alls ligger vid Potsdamer Platz, utan på Marlene Dietrich Platz. Där såg vi Dirty Dancing på tyska, till min glädje och Henrics sorg.
Nu pausar jag för kvällen, för det är sent och jag är trött. Så bara så ni vet när ni läser detta, så var idag söndag och i morgon, måndag fortsätter här nu:

Efter musikalen gick vi till Potsdamer Platz och åt på Vapiano, en uppenbarligen mycket hipp restaurang med ett lite nytänkande system: när man kom fick man ett kort, och fick sedan gå och beställa vad man ville ha från olika stationer, och så blippade de in det på kortet, och så fick man betala när man gick ut. Mindre arbete och arbetare för restaurangen, och mer jobb för kunden. Men lite kul. Jag och Henric lämnade mor och far där och åkte vidare till Bang Bang Club. Strax efter vi gått in spelades Love will tear us apart och Henric frågade hur de skulle kunna toppa det. Sen dök Marie upp, och tyvärr tycktes Henric få rätt. Trots den endast halvbra musiken hade i alla fall jag trevligt. Kom väl i sängs vid fyra ungefär, och blev väckt av föräldrar som ringde vid nio.
På lördagen kom mor och far till "min" Wohnung på morgonen (Henric snusade vidare litegrann) och pappa lagade min cykel medan mamma färgade mitt hår. Nyblekt och fint nu! Därefter åkte vi till Prenzlauer Berg och promenerade runt, på jakt efter Café Anna Blume, ett tips som Hannes skickat med mamma och pappa. Där serverade de frukost i våningsform. Jag och Henric delade en vegetarisk och mamma och pappa en köttig. (Jag och Henric drog det långa stråt där.) Ni hade fått en bild om blogspots nya bilduppladdare tyckt om mig, men det gör den inte.
Efter en lång second breakfast vandrade vi bort mot Kastanienallee och passerade på vägen Kulturbrauerei och en mataffär där diverse alkohol (inklusive smaksatt öl) och wasabichips (!) införskaffades. På Kulturbrauerei fick vi en broschyr med bioprogram och mannen i biokassan informerade oss om att bion inne på Sony Center vid Potsdamer Platz visade alla filmer på originalspråk (Hello Harry Potter!!!). Eftersom alla var trötta kom vi fram till att det inte var en dålig idé att gå på bio på kvällen. Men först vandrade vi längs Kastanienallee och gick sedan hela vägen till Alexanderplatz (min fars krämpor till trots), via Teutobergerplatz: en park där vi delade på en flaska grapefrukt-öl, och en flaska svartvinbärsöl. Över förväntan! På Alexanderplatz var kön till Fernsehturm (tv-tornet) löjligt lång, så vi beslöt oss för att spara det till söndagförmiddag. Pappa och Henric gick på DDR-museet medan jag och mamma satt på café och drack "varm choklad" (aka öl/kaffe med choklad) och spelade Sudoku/skrev vykort.
När Henric och pappa var klara åkte vi till bion för att köpa biljetter; jag och Mamma till Eat Pray Love och pappa och Henric till Inception. Vi beslöt oss att hänga i biobaren tills filmen skulle börja och införskaffade popcorn och dricka. Utan att tänka mer på det köper vi två "Dinner for two", alltså en "burk" popcorn och två mellandrickor. Bara det att en 11-årig flicka hade kunnat ha burken som knälång kjol (nästan, i alla fall) och drickorna var en halvliter. Det var alltså en mellandricka. Kära jistanes. Tyskland är Europas Japan OCH Europas USA. Även vad det gäller reklam; efter 25 minuter reklam dras draperierna plötsligt för igen och bioarbetare kommer och börjar sälja glass. Jag trodde jag skulle dö av oförstående och irritation. Vem köper glass på en bio?! Och när filmen skulle börjat för 25 minuter sedan?! Det är tydligen normalt här dock; det troppade in människor precis innan de började sälja glass. De var uppenbarligen vana vid den mängden reklam. Min irritation till trots så var filmen över förväntan. Jag förväntade mig standard rom-com (romantisk komedi), men den var mer ångestfylld och ångest hanteringsfylld än rolig. Förvånansvärt givande. Pappa och Henric älskade såklart Inception. Efteråt åt vi på Alex, en av restaurangerna inne på torget, under tak, vid Sony Center. Jag höll på att somna vid bordet, så därav ingen uppdatering på lördagkvällen heller.
Söndagmorgon: jag hann inte äta frukost innan min familj kom (jag hade nämligen börjat flytta in saker i mitt nya rum, eftersom Dora och Sara åkt på lördagen), så de fick lämna sina väskor och gå på loppmarknaden på torget utanför medan jag åt frukost och läste ut Harry Potter und der Stein der Weisen. Därefter åkte vi till Alexanderplatz och köpte biljetter till Fernsehturm. Det var en stund tills våra nummer fick åka upp, så vi satte oss på Starbucks så länge; mitt första Starbucksbesök i Berlin. Över förväntan, det med! Fairtrade-kaffe och skönt i solen. Jag drack en löjligt söt Caramel Macchiato. Sedan åkte vi upp i tornet. Inte lika mycket wow-känsla som Eiffeltornet; man kan ju inte gå ut (tack gode Gud), och Berlin är inte riktigt lika vackert som Paris, faktiskt. Men bättre, såklart.
Sedan gick vi från Alexanderplatz till Hackescher Markt och åt på italienska Rocco. Att kunna sitta ute i början av oktober känns inte helt fel! Efter maten strövade vi runt inne på Hackeschen Höfen; en bunt vackra innergårdar. Väldigt turistiga, såklart, men det kändes fint och jag fick en Ampelmann-reflex. Vi fastnade i många fina butiker där inne och beslöt att det blev för sent (och att vi var för trötta för) Pergamon-museet. Istället vandrade vi till och längs med Unter den Linden. Det var absurda mängder människor ute och rörde på sig, eftersom det var Tysklands enighetsdag och dessutom mycket bra väder. Vid hållplatsen Brandenburger Tor hoppade vi på S-bahn och åkte till mig. Väl där fick mamma och pappa packa med lite saker jag inte behövde här nere längre i sina väskor, och sedan gick vi till Sushi Club här runt hörnet och åt. Vissa blev stressade över att maten kom lite sent, men det var bra och billig sushi. När Henric ätit upp hämtade han väskorna, och de gav sig av till Tegel Airport. Det var såklart sorgligt, och jag gjorde allt vad jag kunde för att få igång internet så jag skulle kunna distrahera mig själv med något och inte bara sitta och sakna dem.
Det kändes mycket märkligt att inte åka med dem hem. Hela helgen kändes som en familjesemester, och att de då åkte och jag stannade kvar... Udda känsla. Men idag började vardagen igen. Jag var trött, trots åtta och en halv timmas sömn och nickade till några gånger i skolan, pinsamt nog. Jag hade även huvudvärk. Jag åkte hem och tänkte att jag skulle kunna sova bort den, men icke. Trots en och en halv timmas extra sömn hade jag fortfarande huvudvärk. Det var ju jobbigt eftersom jag och Marie skulle gått på DDR-museet, men som tur var kände hon likadant, så istället möttes vi vid Hackescher Markt och satte oss på Starbucks där och tittade på människor (och gav dem toakoden som endast står på kvittona) och pratade. Det var kanske inte jättekulturellt, men väldigt fint. Jag är glad att Marie är här, vi förstår varandra väl, inte bara eftersom vi är i samma situation, utan allmänt med.
Nu ska jag sova. Om du orkat läsa såhär långt i ett sträck är jag imponerad. Och om bilduppladdandet börjar fungera ska ni få massvis med bilder och så ska jag även ordna en poll med vilka skor som är fulast; jag och Henric har olika åsikter och ni ska besluta vem som har rätt (det vill säga jag). Pappa sade även att ett par hiskeliga skor var fina, så det ska han få äta upp med. Så håll tummarna.