Språk, Tacheles och världens bästa bagel.

Vad händer med mig? Detta kommer låta som skryt, men jag är uppriktigt förvirrad. Jag fick tillbaka fredagens prov (det första jag verkligen, verkligen pluggat för): ett fel. Idag gjorde vi hörövningsdelen på ett gammalt, officiellt prov på ungefär B1-nivå: 75/75. Hur blev jag såhär?! Jag är hur som haver tacksam och glad för den babelfisk som bor i mitt öra. Om jag nu bara kunde prata lika bra som jag uppenbarligen förstår. Men det kommer förhoppningsvis mer med tiden! Igår satte jag upp ett nytt livsmål, ett vuxet och långsiktigt sådant: när jag är 25 vill jag prata svenska, engelska, tyska och franska flytande. 2 down, 2 to go! Om det går bra kanske jag kan ge mig på spanska och italienska med. För skojs skull, liksom. Med så mycket språkkunskaper borde man ju kunna bli något, eller? Översättare eller företagstolk eller något. Det känns bra, i alla fall, att ha ett mål. Det var ju en del i att åka ner hit: komma på vad jag vill göra med mitt liv.
Mer angående igår: jag gick aldrig på der Untergang. Jag stannade hemma istället, men idag tänker jag tvinga iväg mig själv på Stammtisch i alla fall. Igår anmälde jag mig även till en grundkurs i franska på halvfart på Göteborgs Universitet. Dock vill jag inte ta CSN för det; det var en kvällskurs, så jag hoppas på att kunna arbeta och plugga.
Idag skulle jag träffa Marie efter skolan, och svängde bara förbi ett café i närheten av skolan för att köpa något att äta. Där fick jag The Bagel of my Dreams. Inte för att jag någonsin drömt om bagels, men den var fantastisk. Varm, med rostade pumpakärnor på, och pesto, tomat och mozzarella i. Jag åt den på väg till U-bahn och njöt i fulla drag. När bageln var slut och jag och Marie hittat varandra vid Oranienbruger Tor gick vi till konstnärskollektivet Tacheles. Jag hittade ett par påfågelsvans-örhängen för 5€ som jag blev kär i, men det låg inte i denna veckans budget att köpa dem. Kanske nästa vecka. I övrigt var byggnaden häftig, nedklottrad, sönderaffischerad och luktade kiss i hela trappuppgången, och jag och Marie enades om att inte röra vid några väggar och var tacksamma för handsprit. Gården var täckt av mjuk sand och på bottenvåningen låg baren Zapatas som jag minns att jag läst om någonstans. Mina favoritsaker var de gjorda av rostigt järn som fanns överallt: som trapp-prydnad, som dörrprydnad och som enskilda statyer.