Snedsteg, Willy Wonka och annan Disney.

Lördag
Det gick lite snett i lördags. Eller ja, väldigt snett på morgonen när jag skulle åka hem från utekvällen och tar bussen åt fel håll och hamnar i Pankow i nordöstra Berlin, när jag bor i Steglitz i sydvästra. Woops. Nåja, jag kom hem utan att frysa ihjäl i regnet med hjälp av snälla spårvagns- och busschaufförer, men ganska mycket senare än beräknat. Sisådär halv sju.
Men även på morgonen (typ ett) gick det snett. Jag och Max tänkte mötas på Potsdamer Platz, men jag lyckas ju åka hemifrån utan bägge (!) mina mobiler. Så jag åker dit, tar ett varv, ser ingen Max, suckar, åker tillbaka hem, hämtar mobilerna, missar S-bahn med tio meter, blir varm och irriterad, får tag på Max, får tag på Marie och slutligen möts vi upp i entrén till Deutsche Kinemathek - Museum für Film und Fernsehen. (En bakis Daniel dyker upp och vänder för att äta frukost.) Marie kämpar igenom sin rätt till studentpris med sitt au pair-bevis, jag halar fram CSN-kortet och Max visar upp sitt Luleå Universitetskort och vi går in. Det hjälper för övrigt min framtida scrapbook oändligt mycket att man får biljett på alla museum trots att alla kontrollanter ändå bara vinkar förbi en. Hur som helst, vi kommer in i... lustiga huset. Speglar, gångar, tv-apparater, kläder; otroligt häftigt museum! Om jag faktiskt varit intresserad av film hade jag väl gått ännu mer i taket, men bara såhär var det otroligt. Vi enades om att tysk film peakade 1890-1930 och att det därefter i princip bara gick utför (för alla regissörer och Marlene Dietrich flyttade till Hollywood), och att de nu i princip inte har någonting. TV-rummet kändes som Willy Wonkas TV-labb i Burtons version av Kalle och Chokladfabriken. Vi frossade där i Kennedys "ich bin ein Berliner"-tal, månlandningen (sanslöst dålig kvalité) och presskonferensen där Berlinmuren öppnades.

Brandenburger Tor á la Festival of Lights.

Efteråt gick vi till Starbucks. Jag ledde vägen, jag hittade det. Om Marie och Max försöker säga något annat så ljuger de. Där dök även Daniel upp (som tillbringat dagen på - Starbucks!), och så småningom även Linnea och Henrik. Marie lämnade oss för att åka till - Starbucks! Hon behövde skriva klart sina brev och vykort hem till Sverige.
Därefter började de 5,5 ynka timmarnas sömn göra sig påminda, och det tillsammans med regnet, som i och för sig var väldigt vackert, gjorde mig lite grinig. Vi gick förbi förintelse-monumentet och homosexuella-som-blev-dödade-under-den-tiden-monumentet innan vi hamnade vid Brandenburger Tor som var upplyst i och med Festival of Lights. Därifrån tog jag sedan S-Bahn hem medan de andra gick för att äta, och sedan gick de ut igen, för tredje kvällen i rad. Galna människor. Själv spenderade jag kvällen med The Princess and the Frog, Disneys senaste genidrag, och Atlantis, en verkligen inte alls lika bra film. Jag var nöjd med kvällen ändå! Antagligen nöjdare än Max, som var minst lika trött som jag, hah.