Berlin - alla talar svenska.

Tisdag 9/11

Linus, jag och Ines på Schönefeld.

Ah, här är en rolig sak som jag har glömt att berätta om mig och Linus: vi har exakt samma skostorlek. Vi får till och med skoskav på samma ställe av hans skor; för naturligtvis byter vi skor då och då. Vi finner stort nöje i detta utbyte. Eller ja, jag tror jag finner större nöje i det, för Linus har ett par sjukt snygga, blå Adidas-sneakers (fast å andra sidan gillar han mina metallicröda-med-glitter-Nikes).
Anywho! När jag åkte ifrån honom på måndagen så snodde jag hans skor. För det är roligare så. Och jag kunde matcha min outfit efter hans klarblå skor. Det muntrade upp mig litegrann, trots att jag fortfarande var brutalt sjuk. Efter skolan gick jag till mitt älskade bagel-café Retro, där jag, Carolina, Linus och Marie åt lunch tillsammans. Efter att de tröttnat på mitt konstanta klagande gällande den generellt dåliga kvalitén på Berlin-kaffe tog Linus mig till ett ställe längre ner på gatan, kanske 250 m från skolan (där han också gått och det är så han känner till stället), som fått pris för sitt kaffe flera år i rad. Jag var exalterad, men som i princip alla andra ställen hade de inget vanligt sabla brygg-kaffe. Jag tog en espresso macchiato och visst, den var god. Men brygg-kaffe!
Vi visste inte riktigt vad vi ville göra, eller vart vi skulle ta vägen. Det slutade med att vi hamnade i en lekpark jämte kyrkan i närheten av skolan. (Här skulle ni fått en bild av de tre posandes på en gungande grej på lekplatsen, men det ville inte bloggen.) Jag fick för mig att hoppa från gungan, sådär som man gjorde när man var liten. Det gjorde mest bara otroligt ont i fötterna. Hur kommer det sig att det inte gjorde det när man var liten?!
Efter en stund var Marie tvungen att återvända till sitt jobb, så jag, Linus och Carolina började promenera lite planlöst. Vi beslöt oss slutligen för att åka hem till Linus och dricka te. Det var mysigt! På väg hem pratade jag och Carolina mera, hon är fin.
Väl hemma åt jag middag. Brysselkål var inblandat... och jag gillade det! Man vet att man har varit i Tyskland för länge när man gillar brysselkål.
Under hela dagen kollade jag förresten mailen massor med, för att se om posten skulle ha hört av sig angående julkortssorteringsjobbet jag sökt.