Panik, blekning och Trivial Pursuit.

Torsdag 11/11
Efter skolan tänkte jag fixa en snabblunch innan jag hade ett möte. Dessutom var jag tvungen att ta ut pengar. Jag stoppade in kortet i automaten och... Nepp! Icke sade nicke! Bankomaten åt upp mitt kort. Panik! Så jag fick ställa in mötet och ta tag i vuxna saker istället. Jag åkte hem, ringde Swedbank och fick reda på att mitt kort spärrats för att de upptäckt en magnetremseläsare (skimmer?) i en maskin där mitt kort använts. De hade meddelat detta till mitt hem i Sverige; där ingen var för tillfället, då mor och far var i Indien. Gött. Gråtandes undrade jag vad katten jag skulle göra? Den fantastiska Monika på Swedbank hjälpte mig igenom hela proceduren med att fixa ett nytt kort (som skulle anlända med post veckan därpå) och se till att jag fick pengar nedskickade till mig med Western Union. Tack Monika!

Jag hade ingen bra bild, så ni får random bild på Brandenburger Tor istället.

Glad i hågen gick jag till den tyska postbanken där jag skulle få hämta ut mina pengar. Det tog ungefär en timme, då banken, som har mitt namn uppskrivet och som jag bokstaverade mitt namn för, hade stavat mitt namn fel. Lyckat. (Jag kan ändå inte vara sur på Monika.) Hur som haver så fick jag slutligen mina pengar och kunde gå och handla mat på Rewe i källaren på das Schloss.
Linus dök upp, såsom vi planerat, och tillsammans lagade vi en ypperlig middag. Därefter färgade han mitt hår, även det så som vi planerat. Medan blonderingen satt i tittade vi på America's Next Top Model, och, något oplanerat, blev vi försenade till Ung i Berlin. Vi kom dit, och där visades Allt Flyter, den fantastiska svenska filmen om män i Stockholm som startar ett konstsimslag och får åka till VM i Berlin.
Efter att filmen är slut lyckades vi med lite gemensamma krafter övertyga Karin, ledaren för UiB, att låna ut kyrkans TP till Linus. Sedan åkte vi ett gäng till en bar i Neukölln och slog oss ner och spelade TP. Naturligtvis var jag i det vinnande laget. Ett lag gav upp för att mitt lag var så överlägset; eller kanske för att det hann bli rätt sent innan vi var klara. Så småningom satte jag och Carolina oss i alla fall på en U-bahn hem. Jag fick åka buss från Kleistpark och allt var extremt blött av stora mängder regn och jag ville mest bara att det skulle snöa.

Dagens sanning: Oavsett hur lång tid det står att det är kvar på den digitala tidräknaren på busshållplatser, så har du alltid väntat längre än så.