Förbered er på ett långt inlägg.

O2 World från tåget.

Jag har inte uppdaterat på ett tag för att jag varit upptagen med att uppleva. Eller sova. Nu ska jag försöka ta igen allt och skriva om vad jag gjort sedan sist.
I fredags var det skola, såklart. Jag satt kvar efter mina lektioner och åt lunch med ett gäng kompisar. Det var mycket trevligt. På väg hem stannade jag till vid ett annat köpcentrum i närheten av där jag bor för att titta på fler jackor. Till slut bestämde jag mig för denna kappa (men jag köpte den inte för än igår).

Man med ett fat öl i en kylryggsäck.

Jag kom hem, gjorde inget vettigt, åt och satte mig sedan på ett tåg som skulle ta mig till O2 World, stadion där Berlin Eisbären skulle möta Adler Mannheim. Hockey är inte lika stort som fotboll såklart, men det var 13 500 människor där, och de sparade ju inte på fyrverkerierna och blinkande lampor när Eisbären åkte ut från en uppblåsbar isbjörn ut på isen. Inte alls överdrivet. Men det var kul! Fast... jag tycker att hockeyn jag sett i Sverige (min åh-så-stora kunskap baseras på en HV71-match) är snabbare. När killarna ramlade tog det liksom en stund för dem att komma upp, medan jag minns hur imponerad jag var av de svenska hockeykillarna som liksom bara flög upp igen. Men fansen är galnare här. Konstant skrikande, sjungande och hejande. Matchen avgjordes på straffar (Eisbären vann till slut med 3-2) och jag har en film på hur det lät när en motståndare skulle skjuta. Helt stört!

Vattenfall i växthus.

Sedan åkte jag hem, för på lördagen skulle jag upp tidigt och gå i Botanischer Garten med (eller ja, arrangreat av) skolan. Jag cyklade, vilket gav mig svårigheter i säkert tre minuter innan jag beslutade mig för att strunta i kartan jag print screenat från google maps och bara följa S-bahn istället. Vi började i växthusen, som, om jag förstod saken rätt, är ett av de största i världen. Jag gick långsamt runt och njöt av alla blommor (och värmen) och läste mycket om växter från olika delar av världen. Tyvärr hade jag ju glömt ladda kameran och allt filmande från hockeyn dagen innan hade nästan tagit kol på den, så jag fick vara sparsam med batteriet. Inne i växthusen fanns inte bara växter, utan även ett vattenfall, fåglar (både med flit och småfåglar som tagit sig in), ödlor och paddor. Jag stormtrivdes.
Sedan gick jag ut i den stora parken utanför. Jag kände mig som Alice i Underlandet där jag gick runt själv bland allt det gröna och luktade på blommor och njöt. Jag stötte på en ekorre, en riktig ekorre, inte de små, bruna vi har i Sverige. Den här var glänsande rödbrun med vitt bröst och en riktigt yvig svans. Den tjattrade åt mig. En serie-ekorre! När jag stötte på folk eller hur bytte jag riktning, för jag föredrog att vara själv med min sagokänsla, som bara förstärktes när jag spring in i små stenhus som säkert kunde vara gjorda av pepparkaka om jag bara önskade det tillräckligt mycket. Jag vill väldigt gärna tillbaka när någon är på besök, jag kan varmt rekommendera det.
Jag måste bara säga också att papperskorgarna på Botanischer Garten var roliga: Plasticus Berlinensis (plast), Papyrus Antiquus (papper), Glasus Vulgus (glas) och Restus Wegwerfus (övrigt). Tyvärr hade ju kameran dött, så jag kunde inte ta kort på dem.

Street art i Kreuzberg.

Efter att ha ätit goda, billiga nudlar och slöat en stund gick jag och köpte ovan nämnda kappa och gjorde mig sedan i ordning för utgång. Saker är ju lite ännavända här, som Martin sade, till exempel som att jag och Marie träffades för att förfesta vid 23 i Kreuzberg. Vi gick runt och pratade (och försökte undvika att bli pratade med) och drack lite vin innan vi gick till Magnet. Det började bra, men slutade illa. Magnet är verkligen inte vad det har varit, sedan om det är mina förväntningar som ökat, eller om jag bara missat fjortisarna där förut, vet jag inte. Eller så kanske man måste vara fler än två när man ska gå ut och dansa. Hur som helst slutar kvällen med att Maries plånbok är borta och jag får visa upp mitt körkort och de skriver ner all information för att hon ska få ut sin jacka (eftersom lappen låg i plånboken). Sedan tar vi oss till U-bahn, säger adjö och jag förvillar mig i kollektivtrafiksnätet. Ingen fara dock, jag kommer rätt utan några som helst problem när jag inser att jag hamnat fel. Första felet med kollektivtrafiken (från mitt håll alltså)!

Min älskade cykel.

I morse var det gemensam, rejäl söndagsfrukost. Efteråt gick jag och lade mig lite till. Jag fick ett sms från Marie om att klubben hittat hennes plånbok (hon lämnade alla sina uppgifter, ifall att), vilket ju förstås var fantastiskt lättnande. Framåt två lyckades jag fånga dagen och gav mig ut på min cykel med Tiergarten som mål. Jag cyklade dit i bekvämt tempo och lite hur jag ville (om jag bara siktar uppåt så är det svårt att missa parken - den är rätt stor) och cyklade sedan runt i den och njöt. Jag har väldigt många kort på grönska från den här helgen, i och med Botanischer Garten och Tiergarten och min kärlek till grönt. Jag pausade en stund och ömsom åt frukt och studerade och ömsom dåsade i det tillfälliga solljuset innan jag cyklade hem igen. Totalt var jag borta ungefär tre timmar, och återigen har jag ont i rumpan.
Till middag idag fick vi sallad Lanzarote vilket är en blandning av grönsaker och frukt fint upplagda på stora fat. Det var dottern, Zinas, önskemål och hon och jag åt tillsammans medan Berlin vann den tyska handbollsligan på TV. Hon dränkte sin i cocktailsås men jag lyckades övertyga modern, Angie, om att jag inte ville ha någon sås alls. Mor och dotter hade svårt att förstå det, så jag fick sås på fat jämte så jag kunde pröva åtminstone, vilket roade mig lite. Jag prövade lydigt, men inte mer. Jag är ingen såsig person.
Nu ska jag strax sova, allt cyklande tär på min ovana kropp. Kan vara att jag bara sov 5,5 h inatt med. God natt!