Yesterday's worries.

Utan tillgång till internet sitter jag nu och skriver i ett blankt word-dokument på datorn och känner mig lite ensam. Min liggkupé är fylld av människor, och jag är avsevärt mycket yngre än de övriga passagerarna (tre medelålders damer, varav en tyska och två svenskor, och två herrar i kanske övre 30-årsåldern av hittills okänd nationalitet). Det är svårt att skriva så snabbt som jag brukar, med två av mina bästa skrivfingrar på vänsterhanden gravt handikappade av plåster, som halkar runt över tangentbordet och trycker lite på vilka knappar de vill. De förbenade såren under plåstren gör släpandet på min mycket tunga väska svårt.
Men åter till ensamheten; Zoof, Kim, Petter, Mikaela och Martin vinkade av mig på stationen. Det var fint, jag var pepp, grät bara en liten skvätt som jag snabbt trängde undan. Fick ångest över att sista pussen på Martin inte blev av, det grämer mig än, såhär 3 timmar senare.
Det brast för mig i Nässjö, då min far springer till mitt spår, men hinner ändå bara vinka till mig på tåget. Då börjar jag storböla och längta hem, trots att hem bara är några mil och minuter bort, än så länge. Men när man inte kommer se sina föräldrar på en månad, och det sista man ser är en vinkande man i shorts så blir man lätt barnslig i sitt saknande. Och då grät jag också för alla andra jag saknade (och nu råkade jag gråta lite på min stackars macbook).
I Lund insåg jag att mycket av det som höll humöret uppe var att mitt undermedvetna var inställt på att efter den långa, bökiga resan så skulle jag komma till något välbekant och mysigt. Det var ett hårt slag när jag insåg att jag tänkt så, för så är det ju inte, utan endast idel nytt. Vilket ju är poängen! Men resan till nytt är fylld med saknad och smärtsamma avsked.

Ah, ett lagom (host) sentimentalt inlägg som antagligen kommer publiceras i morgon, från min nya boning.